Minnas

Många menar att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv, vilket är en besynnerlig relation mellan insikten om kampen att inse vad man fötts till och vad man fötts till. Om man kämpat väl, så har man väl skapat sitt öde. Ödet är att ta hand om det liv man fötts till. När vi växer upp inser vi ibland av en slump saker om vad vi fötts till, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt varande i Nuet och i Framtiden. Vi tål inte att belastas av det vi är med om. Inte med detsamma. Därför glömmer vi. En människa tillåts generellt av sin egna inre makt inte att vara medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt tål. Men allt finns där. Det kan plockas fram i sinom tid, om vi har lyckan att hålla oss vid liv. Men det är alls inte nödvändigt för oss – på något sätt – att komma ihåg allt. Vi mår inte dåligt av att glömma vissa saker.

            Vi kommer ihåg allt. Säger vissa. Och det verkar som om vi kan vara säkra på att inget hamnar i evig glömska, mer än det, som vi faktiskt själva förstört genom att aktivt försöka att komma ihåg det. Vi kan således fabulera bort ett minne. Alla de, och dom är många, som klagar över minnets brister och förvanskande kraft har just gjort det felet, att de sysslat med att försöka komma ihåg något, som inte av egen kraft gjort sig självt påmint. För sig självt är minnet helt perfekt, och ingen bör alls högmodigt ställa sig upp och klandra det. Man blandar generellt ihop minnet i meningen allt man s.a.s. bör komma ihåg och minnet som sorterande instans i medvetandet. Hm....?