Greve Vakterl. Caput 7. ( En roman om abjektet.)

Kapitel 7.

En oväntad vändning.

       Följande dag var handelsdag. Medved Jenisej skulle komma med sin ombyggda sneda svarta fiskebåt med matvaror och post. Jag bjöd upp handelsmannen till slottet när han anlänt. Väl på mitt kontor låste jag dörren, bjöd på en cigarr, och lutade mig mot honom, så att jag kände doften av hans skägg, och frågade viskande:
     ”Vad skall ni ha för att ta mig från ön och till Ryssland?”
     Den gamle fiskargubben betraktade mig med sina små blå plirande ögon och blåste sen ut ett moln av rök och sade så:
     ”Ni är dum. Här e världen ände. Och en bra ände. Och vart ska ni då i Ryssland å göra?”
     Bryskt sade jag:
     ”Jag betalar.”
     ”Jag tar inte passagerare.”
     ” Fan! Ogint!”
    Jag insåg gubbens makt och min vanmakt. Dessutom var ju hans upplysning - eller vad det nu var - ganska intressant. Detta var världens ände. Följaktligen sade jag åt gubben att påföljande onsdag medföra en liten hund. En lugn liten valp. Något prickigt. Jag grät över min godhet. Han avseglade och vi packade sen alla upp hans varor. Speciellt roligt var det med veckotidningarna. Ty här var ont om aktuella bilder på ön. Nu märkte jag dock att Elim och Pramalan allvarligt talades vid en bit bort. Hade månne Jenisej avslöjat min vilja att lämna ön? Jag satt inne i salssoffan med Grå då de två tjänarna mycket riktigt trädde in med var sin pistol i händerna och med ett par handbojor. Så nu var det roliga slut. Jag hade gjort något dumt. Något himla dumt. Jag skämdes inför mig själv när jag sträckte fram händerna och jag slutade livssvettas. Man satte mig djupt nere i källaren i en cell i ett valv bakom galler.
        Det behövdes inga ord. Allt var fullständigt självklart. Men jag hade inte väl installerat mig i den fuktiga cellen förrän min nyfikenhet fick upp ögonen. Vem, tänkte jag, skulle nu bli greve? Jag kunde nerifrån mitt källarhål höra hur diskussionens vågor gick höga uppe i slottssalen. Jag ställde om några terrakottafigurer så att de bildade en hörlur och kunde så höra valet:
     ”Elena är vald till vår Grevinna!”, hörde jag Elim säga med radikal röst.
     Barnet. Dom hade valt barnet. Som om det var en lösning. Dessa idioter på två ben. De skulle få se, och jag skulle få se. Men det skulle ge mig en chans. Särskilt när hunden kom! Hunden hade varit ett genidrag! ( Bara nu inte vargarna åt upp kräket.)

    Nu gick dagarna långsamt och jag frös och svalt medan man däruppe hade lagat flygeln och börjat spela något ohyggligt på den. Dum musik. Pramalan spelade tango. Om inte annat så skulle den s.k. musiken ta död på mig.
     Pramalan kom med mat. Han grät då och då och bad om ursäkt, men sade att det fanns ju gränser. ( Han menade inte att vara rolig.)
     Så hade läget på Auer förändrats. En annan dag hörde jag också att de båda gamla nu dött i varandras armar och båda begravts vid stelen. Nu var det vi fem kvar. Och handelsmannen. Jag hade inget fönster och min begäran om att få åtminstone gojan, hon med anledningarna, som sällskap avslogs av slottsinvånarna. En annan dag kom Elena och visade valpen. En liten prickig valp som hon kallat Tomten. Så kallade man väl ingen hund!
    ”Säg Elena, du förlåter väl mig?”
    ”Det kan man väl göra om hundra år.”, sa hon yvigt med ett litet leende och sprang iväg upp för att leka med Tomten.
     Jag tänkte, att om jag hängde mig nu, skulle väl historien ta slut. Men som jag inte var säker på detta, så hängde jag mig inte. Inte än i alla fall……, tänkte jag. Svagt.

     Kanske skulle Starotsken spåra upp mig, eller min syster. Vem vet?