Greve Vaktels äventyr. Caput 8. ( Kapitel 8.)

Kapitel 8.

Fångliv.

        Klockan var sju på morgonen den tredje februari då Petronella kom ner till cellen. Med sig hade hon ett bylte. Hon visade fram det och sa:
    ”Här är ditt barn!”
     Jag flämtade till.
    ”Det var djäveln!” sa jag sen.
    ”Jo du. log Petronella.” Vi får väl hoppas att ungen blir mänsklig i alla fall.”
    ”Vad är det? Vad blev det?”
    ”En flicka!
    ”Jaha.” sa jag, missnöjt.
    ”Hade du blivit nöjdare med en pojke?”, frågade Petronella, som nog såg mitt tydliga missnöje.
    ”Nä, jag sitter ju här o dör.” sa jag.
    ”Ja, jag vet. Vargarna saknar dig så mycket. Gnyr, gnyr och gnyr.”
    ”Gör dom?” sa jag glatt.
    ”Ja, dom gnyr o gnäller o får gå på Leponex och Trifanol och Nembutal, Zyprexa, Prozac, Atarax, Halldol och Albyl.
    ”Har ni skaffat apotek?” frågade jag hjärtlöst.
    ”Äh, vi låtsas.” sa Petronella. ”Allt e klenettsmet. Men vi lägger det i riktiga bruna burkar och skriver små etiketter.
    ”Jaha.” sa jag, påmind om att jag egentligen inte förlorat så mycket där jag satt. Var jag dum, så var dom i alla fall galna.
    ”Men det var ju roligt med barnet i alla fall.” sa jag.
    ”Ja, hon blir väl grevinna med tiden.”
    ”Grevinna ! Skall det vara något?”
    ”Vet du vad du är?” formligen skrek Petronella. ”Vet du hur du är???? Faktiskt?”
    ”Nä.”
    ”En dum, fånig snobb, en SNOBB, som sitter på cell! Som dessutom ser ut som en skräpgen i ansiktet!”
    Jag tackade för upplysningen och frågade sen.
    ”Skall barnet heta Tomtemor?”
    ”Nä, Greta-Lisa.”
     ”Jaha. Ett riktigt grevinnenamn.” sa jag, elakt.
           När Petronella gått satt jag på min brits insvept i en filt och tänkte. Möjligheterna skapade mina tankar. Plötsligt fann jag att jag grät av lycka. Jag hade fått ett barn. Ett barn! Greta-Lisa…..