Summa sidvisningar

fredag 31 mars 2017

Greve Vaktels äventyr. Kapitel 9.



Kapitel 9.

       Fri igen.

      Framåt vårkanten släpptes jag ut.
      Sittande i en av solstolarna och gnidande mina svartnade fötter för att försöka få igång blodcirkulationen, ropade jag glatt mot tärnorna som svävade i det blå: "Quelles est vous?". Jag såg mig sen, sittande där i stolen, blek och gråhårig, omkring och fann att Elena verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Massor av plantor och buskar och träd tycktes ha importerats från det närbelägna China, och stående i träpottor var det nu veritabel skog kring slottet. Pramalan log och Elim kom fram - allvarligare och liksom lite smalare, - ännu mer lite lik Nicola Machiavelli - och välkomnade mig med en urgammal CocaCola.
      Elena själv skred lugnt omkring med parasoll och beskådade sin lustträdgård med en kanariefågel i hand.
      Greta-Lisa låg i en liten ynklig hemmagjord barnvagn och vände bort huvudet när jag hälsade på henne. Även hon tycktes - så liten hon nu än var - förakta mig.
     ”Jojo.” sa jag ….., och upptäckte att min röst blivit svag, och utan tonfall och inget att räkna med.
    ”Ni får bo i Kastellet!”, sa Elena glatt. Så gick hon för att rådgöra med Jenisej, som just var där, om nästa inköp av buskar, som om buskar var viktigare än till exempel filosofi.

     Pramalan eskorterade mig i båt till kastellet, på ön Theirs, som hade övergivits av amerikanarna. Vargarna - som var i fin form - följde med mig till min nya exil. Min papegoja var försvunnen. De grå djuren var gladast av alla att se mig. Gråast såg dock bekymrat på mig när hon trodde att jag inte märkte det, lade huvudet på sned och fällde ena örat.
      Pramalan berättade under färden på vågorna om läget på slottet, ovanifrån, så att säga. Elena hade visat sig vara den mest perfekta grevinna och "sannerligen" vuxit i de rätta skorna. Hon hade satt sig in i affärerna och styrt och ställt och satt systern Petronella på plats och Elim och Pramalan också. Det var inte bara trädgård hon ordnat. Nej, nu var finanserna överlämnade till Jenisej, som skötte placeringarna i Hong Kong och New York via Vladivostok.
     Ja, som jag nu var en föredetting  ( Pramalan kallade mig dock alltjämt "Greve"; en gång greve, alltid greve …. ) var jag nöjd med att få kastellet, och att där få göra vad som nu kunde göras där. Även om det smärtade att alltid bli förvisad, och handskad med jämt och ständigt, så var det intressant i sig.
      Vi var framme efter en timme och jag steg iland, medförande en säck med mat och kläder och lite fjädrig vargmat. Så steg vi fyra kastellare iland och Pramalan vände om och i den begynnande kvällningen såg jag honom gunga bort mot den svarta ön i öster. Så gick jag upp mot det runda kastellet, där allt i och för sig var mörkt om man bortsåg från de röda solblänk som den neråtgående solen här och där skänkte som reflexer i de små fönstren.
     Nyckeln låg utanför, mitt på trappan. En sån humor! Jag låste upp, gick in och famlade mig fram till en gammal fotogenlampa, som jag lyckades tända.
     Och oj, vad man hade lämnat kvar. Här fanns det surplus så det förslog. Gamla trasiga radarapparater, vapen, ammunition, bildelar, båtdelar, cyklar, kastruller, simfötter, garn, salt och socker och en enorm hög med veckotidningar. På väggarna lyste det av skönhet. Playboyaffisherna satt på rad. Jag lät dem sitta. För all del! För allan del!
     Sen lagade jag mat åt mig och djuren och gick till vila på en stor skinnsoffa, som sett bättre dar. Först sedan jag rökt en Pall Mall lade jag mig dock på rätsidan och somnade - lugn och glad över att fötterna kändes okey igen. Vad saker och ting läker! Och också de tre fyrbenta djuren sov. Ja, alltid en fröjd, den, att kunna sova! Den högsta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar