tänker jag då

Det enda vi har är varandra. Boken Hovmannen av Castigilone är ett stort blåsvart "Ack och Ve!" över det att leva i världen, uttryckt genom en skildring av en mängd samtal om "dygd i eländet". Boken är jämväl en kärleksförklaring till flera personer, medlevande, eller, "meddöda". Alla personer i boken lider av att de, trots sin utmärkta begåvning och trots sin förmåga att njuta av det som slumpen gett dem möjlighet att njuta ett stycke lyx i ett pestsmittat rike, alligenom inser det futtiga i sin existens och sin stora eviga hopplöshet. I fonden finnes endast intighet. Mot intigheten står då endast denna kärlek till ...varann, en blek uppflammande hetsig blind kärlek, i väntan på en invasion av nästa furste. Att boken i grunden inte är något annat än en stoiskt buren sorg, beskriven, är ställt utom varje tvivel. Den har inget politiskt uppsåt. Den uppmanar inte till att underordna sig eller göra revolt. Den rör sig bortom försök...

  §9.     Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda.   Detta sjunde kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. ) Karls irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlighet: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!       I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetar...

         Jaha, idag, den 17 April, förklarade ärkebispen att folk är mer religiösa än dom tror. Hon tar alltså ifrån gemene man rätten att definiera sig själv. Så har hon sofistiskt frågat folk vilken gud det är de icke tror på. Smått förvirrade har folk svarat. Så säger då, inväntande, Antje Jackelén, glatt:" Den tror inte jag heller på, Gud är inte sån."         För det första är det alltid den som förespråkar existens av något som har bevisbördan. Sen är det givetvis en sanslös elakhet att få människor att ge en definition på det som nästan är hopplöst att definiera, även om man nu TROR. De mest skarpsinniga yrkesfilosofer och kyrkofäder och statsteologer har misslyckats.        Jag tänker nu inte missfirma bispen på det sätt hon har gjort med andra. Det vore lätt, om man skulle sänka sig till hennes låga sofistik. Jag kan bara uttrycka mitt förakt. Vi lever idag i en tid när ...

                                 IN C OGNITO         Kierkegaard avser, under det att han ger sina budskap, under det att han helt enkelt publicerar sig, att dölja sig själv. Han avser också på vägen – för skojs skull - att slå hål på en del osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som G. E. Lessing, vilken hade något sånt, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål.              Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Än alla andra. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den hjärtskärande...

     Kafka kände sig inte strikt bunden av trohetslöfte till den tålmodiga Felice Bauer under förlovningstiden, men träffade andra kvinnor. Under en resa till Riva i Italien, då han kände sig i behov av vila och ombyte, mötte han en 18-årig Schweizisk icke-judisk flicka, Gerti Wasner, som han omedelbart blev attraherad av. De hade roligt, "på kafka-vis" d.v.s. ”under lek”, och han diktade sagor till henne om kvällarna, som han läste upp för henne vid frukosten. De umgicks bara några dagar, men sådana affärer gjorde djupt intryck på Kafka. Som alltid tycks Kafka undvika en ”like” i styrka, - han söker sig ofta till unga flickor, - "ofarliga" sådana. I dagboken beskriver han ofta mycket unga flickors – ibland unga, ibland nordiska, pojkars - skönhet. En bok om pedasteri som Brod lånade honom fick honom helt ur sinnesjämvikt. Han jämförde då läsningen av sådan litteratur, något förvånande, förvillande, men även upplysande, med läsningen av … psykoanalytiska skrift...