Jagandet efter det naturliga

-
Allt detta jagande efter det naturliga är givetvis helt perverst.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Statyetterna på Skrivbordet

-
Bild
  STATYETTERNA     Freud upplevde inte konst, men tolkade mönstren och figurerna i konsten teoretiskt, inte estetiskt.        Sjögren jämför den manifesta drömmen med ett stycke poesi, o. menar, att Freud inte hade minsta sinne för poesi heller, i motsats t.ex. till en F. de Saussure. Han hade däremot ett i det närmaste maniskt intresse för vitsar, som alla, av allehanda slag, tycks ha fastnat hur lätt som helst i hans minne, som aldrig uppvisade någon brist. [1] Boken om vitsen – som ingår i den trilogi, som enligt Lacan, m.fl. utgjorde kärnan i psykoanalysen; Drömtydning, Vardagslivets psykopatologi och Vitsen och dess förhållande till det omedvetna - är en omfattande exempelsamling på över 690 sidor.          Den judiska vitsen, som ibland ses som en originell skapelse, kan man kanske se mot bakgrund av det prosaiska i den flertusensidiga kommentaren till Toran , Talmud , och i den judisk...
Read more »

Röstens blick

-
  TONFALLET BESTÄMMER INNEHÅLLET     Vad för slags tonfall skall man ha, om man avser att skriva en bok om Myten? Och : kan man verkligen AVSE att ha tonfall.? Kan man bestämma tonfallet. Motsatsen vore alltså att man inte kan det, och att tonfallet väljer sig självt. I viss mån kan man ju också tänka sig en text, som så till den grader sörjer över det faktum, att tonfallet väljer sig självt, att just denna sorg blir det tonfall det blir. I så fall, så har ju inte tonfallet valt, men sorgen har valt tonfallet, eller i alla fall bildat den grund för tonfallet att välja sig i.  Motsatt kan man givetvis också tänka sig en text, som är så lycklig över at tonfallet väljer sig självt, att den svämmar över av munterhet, vilken alltså är den miljö, där tonfallet får försöka att känna sig hemma. Om man nu ändå inte går med på det, att tonfallet bestämmer sig självt, men försöker bestämma det själv, så kan man ju komma på tanken, att det vore lämpligt att tänka efter v...
Read more »

Flauberts dubbelexponering

-
          I Madame Bovary spelar Flaubert ut kontrasterna, då Emma och Léon är på besök i Paris, på besök i Nôtre Dame, ( Emmas första, och enda … Hon återkommer sedan aldrig till Paris. ), som tråkar ut de unga till bristningsgränsen. Detta kyrkobesök, som också, via en liten skinntorr, skrikig guide med broschyrer, är ett besök i dômens historia, slutar bjärt med Léons beslut att via en gatpojke kalla på en förspänd vagn. Paret åker sedan genom Paris – Emmas så hett efterlängtade Paris, den ”sanna” överklassens ( och skönhetens, och lyckans boning ) - gator i flygande fläng, ( … kusken har t.o.m. klämt fast hatten mellan benen … ), med fördragna gardiner, och i vagnen kulminerar deras kärlek.        Denna samtidighet, - man älskar och åker - eller rättare sagt, den fascination som Kafka ( och troligen fler ) känner över denna samtidighet, ( i å ena sidan den vilda färden i en med hästar förspänd täckt vagn, och –...
Read more »