Prosastycke.

          Senare på kvällen denna dag låg den smala gatan utanför Roberts och Marets små våningar ganska öde. Abrovinschgatan. Trottoaren längs med gatan löpte utanför i båda väderstrecken till andra portar i huset, och gatan tjänade även som parkering åt en lång rad med personbilar av modernt snitt, vilka stod utmed kanten på en vidsträckt gräsmatta, över vilken alltså både Robert och Maret hade utsikt från sina balkonger. Få människor i husen utefter denna gata hade sina balkongdörrar öppna. Det var ju ännu bara april, dagen var mulen, klockan var sju på kvällen och det var en snål nordvästlig vind. Gräsmattan stöp ravinlikt ned mot ytterligare en gata, eller en väg, som, upplyst av en serie gatlyktor med vida skärmar, som gungade i vårvinden, i en svag både ledde ned mot en villastad, där människor som hade det lite bättre ställt än Robert och Maret bodde.

           Ett fåtal människor rörde sig uppåt och nedåt längs trottoarerna som kantade den bågformade vägen, många på väg ned mot snabbköpet, andra på väg upp från detta, med papperskassar i händerna, fullproppade med diverse matvaror. Andra människor, som rörde sig lugnare var ute med sina hundar. Det var mest små hundar, och det var mest hundarna som stod för observansen i grannskapet. Deras blickar for hit och dit, inte för att de hade någon så särdeles god syn, men de lyckades alltid, samman med sin hörsel och sitt luktsinne, samt sin allmänna känslighet, skapa sig en så god bild av läget i denna trakt, att dessa, stretande i sina koppel, var goda markörer beträffande vad människorna omkring dem borde iaktta för attityd ifråga om vaksamhet och säkerhet. En del hundar såg givetvis ut att enbart ha det tråkigt. De stirrade tomt framför sig. Men också detta kunde man se som något uppmuntrande, som människa och boende i stadsdelen. Överhuvudtaget så såg hundarna till att man inte missförstod nånting, att man inte missförstod alltihop kapitalt i all fall. Ty att missförstå på det sättet fanns det ju ingen anledning att hundarna här skulle göra, eftersom de var allihop totalt renons på kunskap. Även detta sista var ju, om också inte i sig, så i det stora hela mycket lugnande.

     På detta sätt kunde man i området resonera. Även om givetvis inte alla gjorde det. Eller var medvetna om att de på ett sätt gjorde det.

     Dagen var alltså nu här snart slut.

     En hundägare, jag tror hon bar namnet Gottfalksson, runt de 35, en liten smal skinntorr kvinna i vadderad fotsid rock, tränade i halvmörkret sin hund att lyda. Hunden förstod absolut inte varför. Inte de andra hundägarna heller. Ty hon hade inte minsta dressyrtalang. Aldrig hade hon lyckats lära hunden minsta kommando, nej, hunden drog sig i alla sammanhang undan och så gjorde nu de andra hundägarna också. Man var rädda att bli förknippade med denna totalt misslyckade matte, som ändå, det måste man tillstå, med ett enastående mod, kväll efter kväll genom kastande av pinnar, rop och drag i kopplet försökte och försökte få hunden, en beige Cocker spaniel, att förstå vad den hette.

       Nu hade hon emellertid efter hand börjat se så olycklig ut, att några av de andra, som kom där med sina hundar och utväxlade ord över sina djur, som de i låtsad tanklöshet låtit trassla in sig i varandras koppel invid lyktstolparna, beslöt att i samlad trupp och samförstånd ändå inleda en konversation med den unga damen i svart, och så hände det sig denna kväll, att tre hundägare skred fram på gräsmattan utanför Roberts och Marets uppgång, för att försöka tala den olyckliga till rätta. De var laddade med goda råd, och hade en samlad erfarenhet av hundratals dyra timmar på hundkurs. Fröken Gottfalksson uppfattade dock närmandet som ett hot. Det var ju inte så konstigt. Hon hade ju sett alla deras blickar, noterat de böjda ryggarna, tisslet, blickarna, de alltför hårda knoparna om bajspåsarna. Således böjde hon sig snabbt ner, tjostande, ty hon var inte helt frisk från en utdragen vinterförkylning, grep tag om den kraftiga långhåriga hunden och med denna i famnen rusade hon så bortåt änden på huset, där hennes uppgång låg, Nr.10, men halkade på något och föll mot sidan av en röd Audi, studsade och trillade raklång i rännstenen intill bilen och blev liggande, medan hunden, som slitit sig lös, rusade iväg längs gatan med kopplet och ett i grönt blinkande cykellyse, som var anbragt ungefär mitt på kopplet, slängandes smattrande efter sig.

        Nu blev det i vårskymningen ett liv på gräsmattan! De tre hjälparna rusade mot den stackars kvinnan och skrek åt varann. En bil stannade på vägen, och bussen från stan som kom stånkande i motsatta körfältet bromsade in. Passagerarna började t.o.m. ta kort med sina mobiler. Ni vet hur folk är!

       Det blev alltså ett Herrans liv! Ja, så mycket att Robert, som nu satt med kaffe och såg på ett TV-program om isbjörnarna på Arktis, och som för en stund sen ställt balkongdörren på glänt för att kunna tänka bättre, reste sig och steg ut på balkongen.