lördag 10 februari 2018

Att stjäla en Rembrandt. Kap.2.



     Kap 2. Didrik kliar sitt glesa skägg.


           Fram på morgonen nästföljande dag i den lilla hamnen vaknade så gamle Poertz upp, alldeles för varm, med svetten klibbande i pannan och mellan benen. Han ruskade på sig, gick upp i den nu av solljus något upplysta kajutan och stängde av den blott alltför effektiva värmefläkten.

-         Heilige Gott! ropade han helt och hållet till sig själv. Så varmt behövde det väl inte bli ändå!

           Ja, inget hade hänt. Ingen hade kommit och stört hans nattro. Ingen visste var han fanns! Det var kanske bara, att stanna där man var. Efter att ha gått fram och tillbaka i kajutan för att lufta kläderna, så klättrade han upp för denna lilla lejdare till det välvda däcket. För den trasiga kajutingången hade han löst hängt en bit grön presenning, och denna vek han undan och stod nu på den lilla fiskebåtens trätiljor. Hamnen var stilla och himlen var nästan molnfri. Några kajor promenerade på relingen på torpedbåten som låg utanom, dikt intill GG Sagoland. En hund skällde i fjärran. Till sin förvåning hörde han också en ekosändning från radion svagt nånstans ifrån torpedbåtens inre.
         Snabbt kontrollerade Poertz sin mobil för att se om någon hade ringt. Där fanns ingenting annat än ett meddelande från Tele2 om surfrabbater.
           Orolig för att bli upptäckt grep Poertz tag i den improviserade tygdörren och återvände ner i fiskebåtens innandöme. Samtidigt hörde han hur en dörr öppnades på den större båtens däck, samt hur någon klättrade över till fiskebåten, nån med stövelklackar eller nåt ditåt.
-         Jaja, tänkte Poertz. Det kan ju vara trevligt med umgänge. Det är i alla fall inte en av mina antagonister, som huserar här ute i fattigmansland.
          Snart nog klampade det också ner för kajut-trappan en stor karl i läderstövlar, en man med glest rött skägg. Han såg ut som hämtad från en film om raggare, tänkte Poertz. Mannen var överdriven i varenda detalj. Överallt på kläderna blixtrade det nitar och små kromspjut. Han var alltså piercad. Lädret på jacka och byxor sken av smörjfett. Och i ansiktet fanns också där diverse tenar och sprintar, samt enorma tatueringar av lejon och fantasimonster, som alltihop tillsammans grundligt förstörde ett annars ganska intagande, vänligt och sympatiskt utseende. Efter att under en liten tidsrymd visat upp sin läder- och stålmundering, samt granskat Poertz´ orakade ansikte i någon minut, sade nu den unge motorcykelkillen vänligt:
-         Å hur var det här då? Under tiden han talade viftade han med en mobiltelefon med en dödskalle på.
-         Bor du här ute i denna hamnen? motfrågade Poertz, som dock hade varit med ett tag och vars kunskaper om livet inte enbart inskränkte sig till sådant som rörde holländska sextonhundratalsmålare.
-         Jo, stämmer, sa lädermannen och strök sig om skägget. Men denna fiskebåt är ju inte din.
-         Ber om ursäkt, sa Poertz. Jag hade ingenstans att ta vägen. Han gjorde en gest mot sin slitna rock, där särskilt ytterdelen av ärmarna såg sorgliga ut, eftersom de vittnade om att rocken en gång tillhört en människa med betydligt kortare armar än Poertz, och det gick alltså fula svartnade veck över ärmarna nån halvdecimeter från ärmarnas ytterkanter.

-         Detta är Segerlunds båt. sa MC-killen enkelt.
      
           Efter åtskilligt lakoniskt chit-chat av detta slag fick nu Poertz veta, att den gistna men hemtrevliga gamla båten tillhörde en man som bodde i Biskopsgården, men som nyss, för några veckor sen, blivit sjuk, hämtad av ambulans och vars liv nu hängde på en tråd. Denne hade dock ringt igår. Den rödhårige MC-killen, som presenterade sig som Regelhielm, hade bott ett bra tag i hamnen, och var lite av översyningsman. Han förklarade, medan han kliade sig i skägget med en hand prydd med oräkneliga ringar, ( som man säger när det är c:a tre ) att han nu såg till fiskebåten, eftersom han ägde en båt bredvid den. Han hade för flera år sen köpt torpedbåten, som låg sidskepps utom fiskebåten, för 30000 och inrett den till verkstad för sina motorcyklar, och att han där nu höll på att renovera en gammal Harley Davidsson med sidovagn, till ett skick som skulle imponerat på både Harley och Davidsson. När det kom till Poertz förehavanden fick Regelhielm först enbart svävande svar ifrån den äldre mannen. Han måste hålla sig undan kreditorer några dagar, påstod han. Regelhielm, som hade en bakgrund inom ekonomiavdelningen på COOP, fann detta lite märkligt och sa lätt:
-         OK. Jag förstår. Men tveka inte om du behöver hjälp. Mitt mobilnummer är …. ( och så nämnde han ett nummer.)
         Poertz fann i sin tur detta yttrande med erbjudande otroligt sympatiskt och han tänkte, att han nog inte hade mycket att förlora på att berätta hela sin historia för sidovagnsfantasten. Emellertid fann Poertz den gistna gamla skutan så pass bedrövlig, att han helst skulle byta vistelseort innan han började berätta, och därför föreslog han nu, att de båda skulle gå över till den gamla pansarbåten, och han undrade även, om inte Regelhielm hade lite kaffe. ”Var det förresten en pansarbåt?”, ”Jo” det menade Didrik att det var. Kaffe hade denne likaså, och så klev de både upp på däck, sen över de båda relingarna, där några trasbeklädda rep låg till hjälp och beträdde så det forna krigsskeppet och gick sen in genom en dörr på det in i en liten matsal, eller mäss, som var trevligt inredd med diverse bilder av Tyrolen samt av Sylvester Stallone på de små grå stålväggarna. Regelhielm satte på kaffevatten på spisen och hällde Nordströms kaffe till hälften i en stor melittahållare, som han flinkt med sina stora arbetarhänder anbragte på en liten glaskanna. Hans ögon var verkligen blå, tänkte Poertz. Så satte Didrik sig vid ena bordsänden och såg på Poertz, som nu tungt satt sig vid den andra och lossat på rock och halsduk, samt avlägsnat den svarta lilla pirkan, eller luvan, och blottat ett omåttligt tovigt glest, grått hår och i dess övre mitt en liten leverfläckig flint. Sen började nu gubben, under det han strök över bordsskivan med högerhanden, som var knotig och bra smutsig, berätta sin historia för den piercade, vältatuerade, snälle desperadon om varför han var på flykt.



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Art