lördag 10 februari 2018

Katten och universum.( Ur romanen om Rembrandt.)

                                                  "Om lejon hade kunnat tala, så hade
vi inte förstått vad de sa." ( L. Wittgenstein.)


          I köket i en liten etta på nedre botten på Adelaidegatan i ett morgonkulet Kortedala i norra Göteborg gick en liten deltidsstrippa omkring och donade bland allt stök, som erbjuds i ett hem, som härbärgerar en ensam mamma med femårig son. Eva Constantia Smith kokade gröt medan hon kollade sina kontakter på facebook. Ungen, som var en livlig krabat med stora svarta ögon, vid namn Theo Smith, satt och balanserade på en stol, mixtrande även han med en liten blå mobiltelefon av senaste modellen, men sökte den unga moderns blick, men denna vände i sin tur sitt trötta, grågula ansikte enbart mot den upplysta skärmen på sin silvriga och glittrande smartphone och hon glömde just nu alldeles bort den flitigt dräglande ungen, som ju ändå oftast föreföll klara sig alldeles utmärkt i världen och för övrigt hade sin egen mobiltelefon. Det hade bara fattats att den lilla katten, som sprang kring benen på dem, också hade haft en mobiltelefon att titt och tätt snegla i, för att man här skulle kunna åse en fullständig, modern dysfunktioni på kommunikationsplanet. Men katten förstod, ty katters förmåga att förstå är obegränsad, det visste redan de gamla egyptierna, och förmodligen redan pekingmänniskan, att världen nu drabbats av ett paradigmskifte, att det numera fanns en värld, dit katterna själva inte kommer, och att samspelet mellan människa och katt väsentligen hindrades av en ny gigantisk inadvertens.
       Således insåg katten, i en ny förtvivlan, som dittills katterna varit utestängda ifrån – eftersom den aldrig tidigare funnits - att hur mycket den än strök sin kropp mot benen på sina ägare och herrar, för att att göra dem till sina slavar, så fanns numera ingen som helst förutsättning för katter att äga det, som en fjärran osynlig och nära nog ouppnåelig makt nu tagit kommando över. Internetslaveriet hade drabbat husse och matte. Internet härskade nu över allt och alla. Internet var universums medelpunkt. Endast katten var, som alltid fri. Men definitivt berövad mycket av sin makt. Och således förslavad även den. Marginaliserad av en samling ettor och nollor.
               Eva Constantia, som ju nästan var bara barnet själv, hade rakt ljust hår, lugg, stora mörkblå, lite stirrande, lätt skelande, ögon, ett alldagligt, stramt utseende och en liten mun med en fräck amorbåge på vänster sida av munnen, som i sin helhet med sina delar retades med omgivningen. Hakan var nästan obefintlig. Hon såg alltid ut som om hon nyss gråtit, eller faktiskt ordlöst och innerligt grät. Hon hade absolut ingen humor. Men hon hade en ganska stor ömhet i förhållande till medmänniskor. Undantagandes sina föräldrar då. I det fallet var hon helt cementfast blockerad.
              Hon hade förmodligen ett livligt intellekt, men hon var alltid upptagen med att söka tröst i den metafysiska tanken om, att allt som skedde i nuet var bra, och att man egentligen inte behövde ändra på något. Om man ändrade på något så gjorde man det bara fåfängt, och kunde således göra förändringar lite på skoj.
     Hon var också upptagen av att se ett klipp på YouTube.

-         Mamma! sa ungen strävt.
-         Jaa, sa den unga modern frånvarande och vevade på skärmen. ”Allting är bra, mein Kind.”
Med detta svar menade hon ingenting. Det förstod barnet, som i besvikelse över detta, att modern sade saker som var blottade på mening, lade ifrån sig sin mobil och såg ner i golvet. Där satt i sin tur den grå katten plötsligt blick still och tittade sig omkring. Katter har en förmåga till den mest radikala plötslighet. Bredvid den låg en plastleksak. Katten funderade. Theo iakttog nu katten genom mobilkameran, eftersom Theo numera aldrig släppte sin mobil, och alltid hade ett gott öga till kameran, men utan att knäppa någon bild, och kattens koncentration tycktes, förstärkt genom telefonkamerans lins, kapabel att skapa de mest hisnande abstraktioner, baserade på vad den förnam av verkligheten.
       Så skulle det förmodligen vara möjligt, tänker vi, om än förvirrande för Theo, att rätt vad det var upptäcka, att djuret som barnet såg i sin kamera, hade börjat tala ett språk och förklarat universums uppkomst, och med sin tass ritat diverse formler i luften, som i ett nafs beskrev några enkla upprepbara försök, med vilka man på stubinen, här i köket, kunde skapa ett nytt universum, med nya hussar och mattar, nya kaffekoppar och mobiltelefoner, med mobiltelefoner med vilka man kunde komma i kontakt med mycket sällare världar än vad katten, i sin förtvivlan – ännu en förtvivlan, som nu kunnat uppstå som en sidoprodukt till formlerna för universums skapelse -  någonsin kunde skapa. Ty så skulle nu det universum se ut, som katten kunde skapa.
            Theo stirrade och stirrade på katten, och det dröjde nu inte länge förrän katten satt blick still och såg tillbaka på Theo in i mobilkamerans öga. Här knäppte nu Theo, med ett tryck, in en bild in i galleri på kameran, och så var nu kattens ytterligt fina blick förevigad, och den kunde sen postas på Instagram, så att alla såg, bland alla urgulliga kattbilder, blicken på en katt, som skulle ha kunnat skapa ett nytt universum, om nu någon hade kunnat följa dess anvisningar, om den hade gett några, om den hade haft språk.
    Kattens öde – för tillfället - var väl bland annat det, att den själv inte hade någon telefon som var lämpad för dess anatomi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Farah Alhajeh och handskakningen.

Lilla Farah Alhajeh får givetvis inte diskrimineras av någon person som representerar en myndighet eller organisation. Det är fel att diskri...