vi inte förstått vad de sa." ( L. Wittgenstein.)
I köket i en liten etta på nedre
botten på Adelaidegatan i ett morgonkulet Kortedala i norra Göteborg gick en
liten deltidsstrippa omkring och donade bland allt stök, som erbjuds i ett hem,
som härbärgerar en ensam mamma med femårig son. Eva Constantia Smith kokade
gröt medan hon kollade sina kontakter på facebook. Ungen, som var en livlig
krabat med stora svarta ögon, vid namn Theo Smith, satt och balanserade på en
stol, mixtrande även han med en liten blå mobiltelefon av senaste modellen, men
sökte den unga moderns blick, men denna vände i sin tur sitt trötta, grågula
ansikte enbart mot den upplysta skärmen på sin silvriga och glittrande
smartphone och hon glömde just nu alldeles bort den flitigt dräglande ungen,
som ju ändå oftast föreföll klara sig alldeles utmärkt i världen och för övrigt
hade sin egen mobiltelefon. Det hade bara fattats att den lilla katten, som
sprang kring benen på dem, också hade haft en mobiltelefon att titt och tätt
snegla i, för att man här skulle kunna åse en fullständig, modern dysfunktioni
på kommunikationsplanet. Men katten förstod, ty katters förmåga att förstå är
obegränsad, det visste redan de gamla egyptierna, och förmodligen redan
pekingmänniskan, att världen nu drabbats av ett paradigmskifte, att det numera
fanns en värld, dit katterna själva inte kommer, och att samspelet mellan
människa och katt väsentligen hindrades av en ny gigantisk inadvertens.
Således insåg katten, i en ny
förtvivlan, som dittills katterna varit utestängda ifrån – eftersom den aldrig
tidigare funnits - att hur mycket den än strök sin kropp mot benen på sina
ägare och herrar, för att att göra dem till sina slavar, så fanns numera ingen
som helst förutsättning för katter att äga det, som en fjärran osynlig och nära
nog ouppnåelig makt nu tagit kommando över. Internetslaveriet hade drabbat
husse och matte. Internet härskade nu över allt och alla. Internet var
universums medelpunkt. Endast katten var, som alltid fri. Men definitivt
berövad mycket av sin makt. Och således förslavad även den. Marginaliserad av
en samling ettor och nollor.
Eva Constantia, som ju nästan
var bara barnet själv, hade rakt ljust hår, lugg, stora mörkblå, lite
stirrande, lätt skelande, ögon, ett alldagligt, stramt utseende och en liten mun
med en fräck amorbåge på vänster sida av munnen, som i sin helhet med sina
delar retades med omgivningen. Hakan var nästan obefintlig. Hon såg alltid ut
som om hon nyss gråtit, eller faktiskt ordlöst och innerligt grät. Hon hade
absolut ingen humor. Men hon hade en ganska stor ömhet i förhållande till
medmänniskor. Undantagandes sina föräldrar då. I det fallet var hon helt
cementfast blockerad.
Hon hade förmodligen ett livligt
intellekt, men hon var alltid upptagen med att söka tröst i den metafysiska
tanken om, att allt som skedde i nuet var bra, och att man egentligen inte
behövde ändra på något. Om man ändrade på något så gjorde man det bara fåfängt,
och kunde således göra förändringar lite på skoj.
Hon var också upptagen av att se ett klipp
på YouTube.
-
Mamma! sa ungen strävt.
-
Jaa, sa den unga modern frånvarande och vevade på skärmen. ”Allting är
bra, mein Kind.”
Med
detta svar menade hon ingenting. Det förstod barnet, som i besvikelse över
detta, att modern sade saker som var blottade på mening, lade ifrån sig sin
mobil och såg ner i golvet. Där satt i sin tur den grå katten plötsligt blick
still och tittade sig omkring. Katter har en förmåga till den mest radikala
plötslighet. Bredvid den låg en plastleksak. Katten funderade. Theo iakttog nu katten
genom mobilkameran, eftersom Theo numera aldrig släppte sin mobil, och alltid
hade ett gott öga till kameran, men utan att knäppa någon bild, och kattens
koncentration tycktes, förstärkt genom telefonkamerans lins, kapabel att skapa
de mest hisnande abstraktioner, baserade på vad den förnam av verkligheten.
Så skulle det förmodligen vara möjligt,
tänker vi, om än förvirrande för Theo, att rätt vad det var upptäcka, att
djuret som barnet såg i sin kamera, hade börjat tala ett språk och förklarat
universums uppkomst, och med sin tass ritat diverse formler i luften, som i ett
nafs beskrev några enkla upprepbara försök, med vilka man på stubinen, här i
köket, kunde skapa ett nytt universum, med nya hussar och mattar, nya
kaffekoppar och mobiltelefoner, med mobiltelefoner med vilka man kunde komma i
kontakt med mycket sällare världar än vad katten, i sin förtvivlan – ännu en förtvivlan,
som nu kunnat uppstå som en sidoprodukt till formlerna för universums skapelse
- någonsin kunde skapa. Ty så skulle nu
det universum se ut, som katten kunde skapa.
Theo stirrade och stirrade på
katten, och det dröjde nu inte länge förrän katten satt blick still och såg
tillbaka på Theo in i mobilkamerans öga. Här knäppte nu Theo, med ett tryck, in
en bild in i galleri på kameran, och
så var nu kattens ytterligt fina blick förevigad, och den kunde sen postas på Instagram, så att alla såg, bland alla
urgulliga kattbilder, blicken på en katt, som skulle ha kunnat skapa ett nytt
universum, om nu någon hade kunnat följa dess anvisningar, om den hade gett
några, om den hade haft språk.
Kattens öde – för tillfället - var väl bland
annat det, att den själv inte hade någon telefon som var lämpad för dess
anatomi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar