Mannen som inte kunde göra fel.

            Mannen som inte kunde göra fel.

                             PROLOG.

        Skeppsbåten tog sig in i lagunen med ett skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några meter och föll omkull.
       Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.

       Hunden, Bew, eg. Bewildered, sprang nu också upp ur den lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden cirklade den runt, såg uppåt på fullmånen och somnade, även hon, lagd i ring bredvid sin husse.

         Orsaken till denna landstigning var att motor-kryssaren Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män, exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1944. En man hade överlevt och med skeppsjollen, som likaså den klarat explosionen, hade matrosen Tom Wilkies från Hull, med hund, räddat sig till en liten ö i närheten.

         När Tom så småningom vaknade till och, yr och matt av trötthet, sett sig om på den lilla stranden, undrade han om något av skeppet var synligt, och om det fanns andra öar i närheten. Han kramade om hunden och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var yr av hetta och brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Tom såg sig om efter en möjlig sänka i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid horisonten ett bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han kunde, ner till jollen, hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som fanns. De virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen i sanden, på den lilla öns strand. Röken efter dessa singlade, smal och ljusgrå, upp mot den glödande ekvatoriella solen.

        Efter detta släckta hopp om omedelbar räddning, och efter att ha sett fartyget stäva vidare, gick Tom ut på en liten udde på den ganska gröna ön och försökte, vänd emot dess mitt, uppskatta dess storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets samt med ett litet vulkaniskt berg i mitten.

         Han studerade nu kisande de branta gröna sluttningarna till detta smått rykande berg, för att försöka gissa sig till var en bäck skulle kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda omaka nykomlingarna tog sig sedan inåt ön över svart småsten och gråvit sand samt genom vasst gräs och snart nog hade de funnit en bäck, där de lade sig ner och sörplade i sig friskt vatten. De utbytte en blick av förnöjsamhet och samförstånd. Detta var ingen ö man just nu ville vara alldeles ensam på. Tom sneglade ut mot havet igen. Av Claw, motorkryssaren, syntes inte ett spår. Vinden ökade något och Tom och Bew sökte sig in mot en liten skog. Det dröjde inte länge förrän Tom slog sig ner på en sten och tyst började gråta. Denna gråt, som förmodligen var en reaktion på kamraternas – den övriga besättningens - öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.

         Det visade sig att hunden nu, för första gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en papegoja, en stor mycket modig fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat ner från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.

         Tom började skratta och så småningom började han nu söka efter diverse grenar och annat för att bygga sig en hydda i skogsbrynet.

                                                  

    I. Möte i Palembang.

            Ni känner till typen, den där frimodiga människan, som samtidigt är helt oåtkomlig. Kombinationen är märklig, men den existerar. Också jag har alltså träffat henne i form av en man, en helikopterpilot.

           Nu försöker jag inte här, i det ni kommer att läsa, att framställa några bevis för några existerande samband mellan å ena sidan olika egenskaper gällande människor som inte kan göra fel, och just det att de inte kan göra det. Jag söker inga samband. Således, i min neutralitet i förhållande till detta så känner jag mig nästan obekvämt fri. Hur som helst, en sådan frånvaro av aspirationer på föregiven vetenskaplighet är närapå idealisk för mitt syfte, det ädla, det att berätta en historia. Ja, man kan väl säga att det finns ingenting som heller är så fritt och så idealiskt för en människa, som just det, att sitta i lugn och ro och berätta en historia. Man kan säga att närapå allt i livet är präglat av ofullkomlighet och besvikelser utom just själva denna syssla. Det är också därför som just berättelsen står så högt i vår kultur, liksom i nästan alla kulturer, och det är ju så att många människor nästan har den uppfattningen att berättelsen är det finaste, är självaste själen i kulturen och livet, och en liten del av världens befolkning dessutom sträcka sig så långt i sin bedömning av berättelsen som sådan, att den nära nog anser berättelsen var så nära livets mening man kan komma. För en människa.

         Jag träffade helikopterpiloten, Sven Pettersson, en dag för tjugo år sen på Sumatra när jag mönstrade av ett gammalt rostigt torrlastfartyg vid namn Deerhound i Palembang med den uttalade motiveringen att jag var tvungen att driva ut onda andar från mitt inre och det skulle jag göra under ett par veckors föregiven semester på den vackra ön. Jag ljög alltså. I själva verket var hela resan till Sumatra mycket noga planlagd, och mitt avmönstrande i Palembang, som för hela besättningen, från kapten till skeppsgosse föreföll rena vansinnet, var ett steg i ett projekt och ett äventyr som hade sin upprinnelse i erhållandet av en skattkarta.

      II. Farbror Valentins död.

           Det som hade hänt året innan var nämligen det, att en farbror till mig, den gamle Valentin de Olsson, hade hastigt dött, och det hade slumpat sig så att jag var ensam vid hans sida när detta skedde.

          Farbror Valentins liv hade varit fullt av äventyr och han hade sannerligen i fulla drag njutit av livet, något jag själv aldrig varit i minsta avseende kapabel till. Nej jag hade, trots att jag varit runt i hela världen, aldrig ens varit i närheten av ett äventyr, men endast dragit runt på de allra tråkigaste barer och träffat de mest föraktliga människor, i de mest generande situationer av desperat förtvivlan. Farbror Valentins liv däremot var inriktat på att njuta av de begåvades och de vackras närvaro, och han hade själv varit en stor vacker man med ett stort vackert, kraftig hår och ett gigantiskt, bländande leende.

          En gång, sade han på sin dödsbädd, hade han varit i Hull och därvid råkat en mycket vacker kvinna, som liknade Lana Turner, och ur hennes hand, medan han lagade hennes tänder – ty farbror Valentin var skicklig på det mesta – som betalning erhållit en skattkarta, som lämnats till henne av en sjöman som påstod att han överlevt den dramatiska sänkningen av skeppet Claw i Bandahavet, eller nära detta hav, 1944, då de medförde guld från Sveriges Riksbank, men alltså blivit skändligen torpederade av en tysk, som sen rammats av en britt och sjunkit strax intill. Farbror Valentin sade, i det han hostade upp massor av grönt slem, och inte alls log något charmigt leende, att han hade tejpat kartan under sängen och att jag, om jag sträckte min hand in under sängen lätt kunde finna kartan där, maskerad med ett porträtt av Gustav III, men jag fick inte ta kartan förrän han hade dött, sa han. Han berättade sen en liten historia, under smärtor, om en Tom Wilkies som hade överlevt sänkingen, och som bott i många år på en liten ö strax intill smällen och sen efterlämnat den karta som han lyckats komma över genom att laga Lanas tänder. Hur hon hade fått tag i kartan det visste han inte, men filmstjärnor får ju många egendomliga beundrare och märkliga erbjudanden, och kartan ingick förmodligen i ett sådant sammanhang. Lana själv hade ansett att kartan var en bluff, men farbror Valentin visste bättre, som ju han var en bildad karl och långt ifrån skådespelare, trots sin eklatanta skönhet.

      Efter en dödskamp, full av anklagelser mot djävulen, dog emellertid farbror Valentin plötsligt, slutande sitt nu bleka ansikte, och jag sträckte med detsamma in handen under sängen och fann så den lilla teckningen, väl ungefär ett A4 stor, föreställande Gustav III till häst, där ett kryss på dennes hand förkunnade att där låg en skatt. Latituder och Longituder var angivna i teckningens nederkant, och jag smög in kartan under min skjorta och begav mig i störtlopp nerför Luntantugatan, där min farbror bott, och kom sedan hem, där jag med ens slog upp Google maps, och halva natten satt jag sedan försjunken i studier av Bandahavet, som var ett hav som visserligen var ytterligt oroligt, men som faktiskt inte tillhörde de allra djupaste på jordklotet. Sedan mönstrade jag på en skorv i Lysekil, som skulle till Bandahavet, och väl där, I Palembang, mönstrade jag alltså av, och resten är, som man säger historia.

                             III. Föraning.

         Väl i den indonesiska metropolen förundrades jag över det vackra landet, som man alltid gör, samt gav mig sedan iväg ifrån folkmassorna – i detta land bor en kvarts miljard människor - till ett fiskeläge söder om staden, för att få tag i en mindre båt att söka vraket med. Den lilla byn hette Auer. Där höll man just i hamnen på att lasta av en helikopter ifrån en slup, som kommit dit ifrån Malaysia, och den som ägde helikoptern var en svensk sjöman, visade det sig, en medelålders man, vid namn Pettersson. Sven Pettersson. Helikoptern skulle han ha för att utföra kartfotograferingar med på Sumatra med omnejd. Sumatra är en vacker ö, men något rökig, och namnet är Sanskrit och betyder ”landet av guld”.

      Pettersson och jag började samtala. Jag fick förtroende för honom, eftersom han var så frimodig samt spred en stor trygghet omkring sig, samt hade helikopter.

      Så beslöt jag mig för att berätta allt om guldet, ty det var guld det var frågan om, och om platsen där Claw hade sjunkit med sin gyllene last, och om hur Wilkies hade levt ett halvt liv på en liten atoll i närheten, men aldrig fått upp guldet, men endast lyckats passera sin karta till en fiskare som hade sett honom dra sin sista suck utanför hyddan någon gång kring 1994.

    Och kartan är här, menade jag, tog fram den och daskade den med avigsidan av min lediga hand.

        Pettersson granskade Gustav II och alla streck och siffror som fanns invävda i teckningen kring kungen och sade att den företedde äkthetens alla kännemärken och att det nog skulle bli en lätt sak att hämta guldet.

-         Lätt gjort, sa Pettersson självsäkert, som om det gällde att köpa en tårtbit.

       På den tiden fanns det på 42ndra gatan i Palembang en svensk vid namn Kvist. Det var till denne vi vände oss för att få tag i en liten men god fiskebåt eller annat litet fartyg, som vi kunde nå den plats med, platsen som var utmärkt på vår karta.

            Redan samma dag satt så Petterson och jag hemma hos Kvist och drack ett inhemskt kaffe, som smakade illa men det drev i alla fall bort svavellukten ur näsborrarna. Ty det var så att öns vulkaner inte kunde hålla sig lugna en sekund. De kände tydligen på sig att det var guldjakt på gång, ty det skakade i marken och överallt i husen kom det små rökstrimlor, eller pelare, och hur man än försökte täta golv och väggar, så kom denna rök att blanda sig i allt. Utom just detta kaffe, som tycktes stå emot det mesta.

      Kvist undrade vad vi skulle på sjön att göra. Vi sa inte ett ord om guldet till honom. Bara efter en timme blev vi osams, och så bröt Pettersson och jag taffeln och återvände utan båt till Palembangs horkvarter, där vi bodde.

-         Kvist är inte att lite på, sa Pettersson.

     Under allt detta hade jag en besynnerlig föraning.

             IV.  Vi hyr en fiskebåt.

         Man kunde knappast söka guldet från helikopter, menade Petersson, även om denna flygfarkost kunde bli till stor hjälp i det stora hela. Definitivt behövde vi en fiskebåt, sade han, vilket jag ju också innan hade förklarat för honom att jag också själv menade.

         Vi gick och satte oss på ett café med utsikt över havet.

        Båda var vi givetvis upptända av guldets eld, en eld som är olik nästan varje annan i världen. Pettersson var mer sansad än jag. Min kropp var mycket orolig och jag formligen kastade mig av och an i stolen medan vi planlagde vår expedition.  Emellertid så bad Pettersson att jag skulle lugna ner mig, och då gjorde jag det.

-         De bästa är ju att vara lugn, sade han.

         Fiskebåten vi hyrde dagen därpå var en egendomlig farkost. Den såg ut som ett liggande fyrtorn. Till yttermera visso så mötte vi, när vi hade hyrt den, för 1000 gröna sedlar, just Kvist, som hade tagit sig en promenad ner till området, för att lufta hunden, som han sa. Någon hund såg vi inte till.

-         Det är bäst att vi håller oss undan Kvist, sa Pettersson.

     Till hjälp att segla båten och att hitta i Bandahavet och kringliggande vatten, och för all den kunskap som bara ett långvarigt seglande i de aktuella vattnen ger, hyrde vi för en liten slant en gubbe som hette Bill Boston. Denne var liten som en spindelapa, och likande på pricken en sån. Sedan åkte vi in till en skeppshandel och lite andra affärer i Palembangs centrum, ty jag ville ha en del dykutrustning, och allt jag köpte behövde nu godkännande av Pettersson, visade det sig.

     När vi var klara med inköp av radar och dykutrustning samt två gummiflottar, kartor, extra mat och dryck, kameror, o.s.v., så återvände vi med taxi till Bill, som höll på att städa i båten samt kontrollera motorn. Så kom vi sen iväg, sent på kvällen och stävade ut och nedför den flod vid vilken Palembang ligger samt ut på stora havet och vidare österut, mot Bandahavet. Helikoptern hade vi på släp på en liten pråm efter oss, överdragen av en väl påsurrad gul presenning.

        V. Sökning på Bandahavet.

           Nu var jag redan topp tunnar rasande på Pettersson. Denne bestämde allting, och han tycktes dessutom retsamt allvetande. Expeditionen hade redan förlorat hela sitt nöje för mig. Jag kände mig som en kuli, anställd av Pettersson för att hala upp några miljoner ur havet till denne. Ty vi hade bestämt att dela lika!

>>>>> forts följer