tisdag 21 augusti 2018

Att vara författare. ( Kapitel FYRA.)


                 
                 Kap 4. Politiagenten.

         .. med sig själv som misstänkt.

          Sören Kierkegaard var, som ni alla vet, ingen romanförfattare. Han skrev inte poesi heller. Nej, Kierkegaard var givetvis en skriftställare som – för det mesta perifert – berörde religiösa spörsmål, men mer intensivt existentiella. Icke desto mindre var han alltid observant på vad som hände medan han skrev. Han hade en enastående förmåga till observation vad gällde själva kommunikationen. Ja, så snart han hade påstått något – i den form och i det sammanhang detta var påstått – så kunde han ägna en halv dag åt att kommentera just själva NATUREN av påståendet.
          Kierkegaard - … jag hoppas ni ursäktar denna avvikelse till en del upplysningar om denne man, men det är nu en gång så att avvikelser är en viktig del av förmågan att komma riktigt rätt – levde ensam. Efter en olycklig kärlekshistoria, som förmodligen mest var olycklig för att Kierkegaard var handikappad efter ett fall från ett träd som femåring – så ägnade Kierkegaard, eller Sören, som vi kan kalla honom, åt att polemisera mot den övre borgerligheten i Köpenhamn, där han, p.g.a. den övre borgerlighetens nedärvda förakt, aldrig fick tillträde. Borgerligheten leddes av en man som hette Heiberg. Övriga föremål för Sörens förakt var Kyrkan, där brodern Peter var biskop.
         Sedan fanns det en hel del filosofi som inte föll Sören på läppen. Främst inriktade sig Sören på Hegel.
             Vad var nu Sören FÖR då? Ja, någon slags liv, tror jag. Även om han själv, på grund av sitt handikapp, inte tyckte han fick mycket ut av livet.
            Så fanns det en längtan efter sanning och efter liv hos Sören. Och efter skönhet. Kunde det då inte tänkas att just författarens yrke kunde vara något. Att gestalta liv på en författares sätt, och kunna på så sätt smyga sig in i medvetande på människor, på det sätt som jag antytt är själva essensen i författeriet. Jovisst! Sören försökte. Men tyvärr, han hade ingen talang p det området. Sören kunde inte alls gestalta. Och så blev det som det blev. ( Ett fragment av en roman kan dock än idag läsas – utan behållning – och det heter Johannes de Silencio. Bara titeln avskräcker ju. )
            Så beslöt sig Sören, efter att ha skrivit en doktorsavhandling om Sokrates´ ironi att DISKUTERA med sin samtid.
            Diskussionskonsten, … och manipulationskonsten …, hade Sören lärt sig redan som barn. Han, som ärvt av sin far en gedigen begåvning ( samt miljoner danska kronor ) formligen lekte med sina lärare. Så var det för Sören inte svårt att för samtiden lägga fram en enorm bok om livskunskap, som bar titeln Enten-Eller. Där diskuterade Sören, på ett intimt sätt – ungefär som om han hade haffat en på gatan och huggit tag i rockslaget – ämnen som ansvar inför sitt eget och andras liv, om autencitet och om tvivlets oändliga förfärlighet.
          Det eleganta med Sörens författarskap är inte bara det intima tonfallet, där hand drar in sin läsare tätt intill sig, men den envetenhet, och den obönhörliga logik med vilken han tvingar sin läsare att inse att livet är ETT och att ens beslut också är ETT.
          Sören hade, genom detektivarbete och liksom en tjuv om natten, genom umgänge med ett FÅTAL person, inte mer än tjugo stycken, lurat ut allt det som var viktigt och kritiskt med livet, och allt detta det lade han fram, svart på vitt, inför Köpenhamns förvånade menighet, i boken Enten-Eller, som lästes, begapades och missförstods ända långt upp i kungahuset, där drottningen inte ens fick ordning på titeln men livet igenom trodde att boken ifråga hette Enten og Eller.
        Kierkegaard envetnades med att betrakta sig själv som en misstänkt. I första hand, menade han, bör man behandla sig själv som en misstänkt. Här förebådade Sören onekligen Nietzsche. Och Wittgenstein.
        Sörens tankar blev lästa, men stort sett ignorerade. Sören kunde ha blivit en fruktansvärd litteraturkritiker. Han hade en enastående känslighet, av nära nog Rimbaudska mått, men han blev nervös av att följa dagspolitik och modets växlingar, så det blev inte någon journalistik.
     Bland journalisterna så blev den störste av dem alla, i Danmark, Georg Brandes, väldigt upprörd och väldigt begeistrad av Sören Kierkegaards författeri. Brandes fann alltihop på en gång överspänt, infantilt och samtidigt högst fascinerande och vackert. Så han skrev: ” I avgörande mening fanns det bara en författare för mig: Sören Kierkegaard.” Detta är häpnadsväckande, inte minst eftersom Brandes lyft fram Nietzsche och andra. Vad i all sin dar var det med Kierkegaard, en författare som inte ens kunde gestalta, som så till den grad grep Brandes. ( Brandes som ju också är känd för förhållandet (?) med författarinnan till Pengar.)
       Hade Kierkegaard kunnat gestalta något mitt i sin envetna polemik. Eller var Brandes bara betagen ändå? Men visst handlade det om litteratur? Visst var Kierkegaard litteratur, även om det inte var romaner. Kanske var det nåra skiktningar som här spelade roll?
     Kierkegaard i sin tur, ja han gick på teatern, lyssnade på Don Juan, och såg fru Heiberg i skådespel och skrattade åt farserna på teatern,; han läste Bellman och så en roman, som han lät binda in, av en svenska, Rosen på Tistelön.
     Kierkegaard var medveten om sin unicitet. Helt visst betraktade han sig som sin tids mest begåvade man. Men någon roman skrev han aldrig. Så stod Kierkegaard i viss utsträckning utom räckhåll för det han ville åt: andras själar.
       Kierkegaard var fascinerad av Scopenhauer, men någon prosaförfattare som riktigt grep honom frmkom inte, tycks det. Kankse skulle det, efter hans död, 1854, dyka upp en del modernister, som skulle fått hans hjärta att blöda.
     Några vänner skaffade han sig aldrig heller. När en barndomskamrat hälsade på honom på dödsbädden där han låg med sin tbc, rosslade han fram:” Hils alle Mennesker!”, som om han själv aldrig tillhört denna egendomliga grupp varelser, men varit medlem någon helt annan stans.

Inga kommentarer:

Barnsligheter av GW i Gustavs pojke del 1.

Såg på del 1 (reprs ) av GWs minnen i SVT. Barnsligt av GW att gå ut med barnfantasin om att mörda sin mor . Det var givetvis inget som hels...