Författaren och ... berättaren.

       De intressantaste böckerna skrivs så att man har mycket lite fakta i dem. Fakta kan man skaffa sig annorstädes än i böcker. Nej de intressantaste böckerna, och man kan här tala om objektiv intressanthet, det är de där man kan skönja en gigantisk kamp mellan författaren och berättaren. Ty vem är väl huvudpersonerna när det gäller en bok om inte den som håller i pennan, och den som är satt att föra talan. Jag menar att sådana personer som hjälten och läsaren, de kommer ju i andra hand. Så utspelar sig det väldiga och det mest intressanta slagsmålet mellan just den person som sitter och präntar och den, vars tonfall mer och mer tar över och vars eländiga värderingar, som syns uppkomma ur något vidrigt avlopp, välla ut över sidorna. Ty författaren har oftast inget att sätta emot berättaren. Allt en författare kan göra är att söka begränsa berättarens plats, så att inte berättaren får breda ut sig med funderingar för varje steg som tas. Ty en alltför stark och potent berättare gör ju hela berättelsen till ett kåseri eller en fars. Och så vill vi ju inte ha det. Nån av oss.

      Så kan man säga att ingenstans finns det så mycken omedelbarhet och omedelbar sanning som i kampen mellan en författare och en berättare. De är helt beroende av varandra. Författaren håller sin berättare med ett fast grepp i håret, så att inte denne pladdrar och fransar ut i kanten, medan berättaren ser till att göda författarens lust med alla sina kostliga infall och sina groteska synpunkter, förutan vilka författaren inte skulle ha något att skriva om. Så är alltså berättarens grepp ett grepp om författarens testiklar, eller livmoder, på det att författaren skall manas att söka utvinna så mycken lusta ur verkligheten som det bara går.

       Förvisso är det en kamp mellan dessa två. Det är nu inte berättaren man, som läsare, skall lita på. Nej, dt är författaren. Berättaren ställs ut som ett beläte, som en förkastlig människa. Men givetvis, givetvis, ändå är det just denne som är den intressanta personen här. Om det alls finns någon. Man kan säga att berättaren är den som skall avslöja att det inte finns något intressant i världen, men väl …. Någonting att älska. Och författaren är den som sansat letar reda på lämpliga objekt för kärlek. Så kommer man i slutändan att älska både författaren och berättaren. Om nu författaren lyckas.