En pinsam episod

KAPITEL TJUGOFYRA.

I mangelrummet kom nu Bastionspetz in till Underkant och Ada Rehn efter att ha talat med Greg.

    ”Vad har vi nu då? Klockan är nu 13.00. Jag har nyheter, men jag vill först höra era. ”

”Ja, fru Franscetti och fröken Ahlberg har jag talat med här på kontoret.”, sa Stellan Underkant. ”Dom var både extremt oroliga. Dom kände inte offret, men hade ändå talat med henne, bland annat i tvättstugan. Det var en udda människa sa dom, men helt oförarglig. Hon var inte så intresserad av umgänge. I alla fall inte med dom, sa dom. I vilket fall så var de båda oroliga för att bli nästa offer och bad att slippa få öppna dörren. De ville att vi skulle ringa först….. Ja.”

      ”Jag förstår.”, sa Bastionspetz. Han bytte genast ämne. Förståeligt nog, med tanke på vad han nu visste. ”Jo. Greg har ringt och meddelat resultaten av kameraövervakningen. Otroligt. Det verkar som om det kan var Blessing, den mörka flickan, som är inblandad i alla fall. Tillsammans med en man. En känd man. Troligen en pojkvän. Dom syntes utanför källardörren minuterna innan mordet. Så jag kan bara se att vi frågar henne vad hon gjorde där.”

      ”Men vad kan ha hänt? Har vi alls någon idé om vad som hände?”, undrade Ada. ”Skall vi inte veta mer innan vi ….”

      ”Vidare vet vi, enligt Greg, att Didier Hansson var i källaren samtidigt som paret Blessing, om vi kallar dom så, och då kan vi ju kanske fråga Didier mer specifikt om just det….”

       ”Om Blessing blånekar, vad gör vi då?”, undrade Underkant och slog med ett finger på kinden.

        ”Jag förstår inte detta.”, sa Ada enkelt.

        ”Vi måste göra en husrannsakan hos Blessing. Vända upp och ner på allt.”, sa Bastionspetz. ”Hon kommer inte att gå med på något. Du såg hennes stil, Ada?”

       ”Det är jag som är utredningsledare, så vi kan göra det meddetsamma.”, sa Bastionspetz.

        Ada satte sig vid en mangel och begravde huvudet i händerna. Hon vaggade av och an.

       ”Det stämmer inte. Grit Pinnolte blev inte mördad! Hon blev inte mördad! Blessing hade ingen anledning att mörda tanten!”

       I detsamma måste Ada ha kommit åt nån knapp på mangeln, ty utan vidare tog mangeln tag i hennes långa svarta hår och drog in det, och började med att mangla detta.

     Ada gallskrek, Underkant gallskrek och Bastionspetz gallskrek. Agnes Mantelstjärna och en annan polis som befann sig i entrén för att tala med hyresgäster kom rusande med dragna pistoler. Efter c:a två minuter, under vilka Bastionspetz och Underkant febrilt försökt få stopp på mangeln, stannade denna med ett ryck av sig själv. Men dt sista rycket var rycket som närapå drog av Ada hela vänstersidan av håret, och hon svimmade fullständigt, och blodet rann ut över golvet i mangelrummet.

      Agnes ringde efter en ambulans, och sen åkte Bastionspetz och Ada i ilfart upp till akuten på Sahlgrenska.

      ”Detta är typiskt.”, sa Bastionspetz, men visste inte riktigt vad han menade med det. Det spelade heller ingen roll. Nu var allt ljus på Ada. Och alla händer hjälptes åt för att försöka få ordning på Ada.

       ”Jag har alltid varit j-vligt rädd för manglar. Ända sen barnsben.”, bekände Underkant.

        ”Ja, manglar och centrifuger är ju definitivt farligare än kulsprutepistoler.”, menade Bastionspetz, som nu samlade en står hög av blodigt hår och la det i en påse. Om Adas huvud hade ambulanspersonalen virat en handduk. Nu höll man koll på blodtrycket och Ada låg där, blek som en prinsessa på den gröna bädden i ambulansen.

       ”Det är chocken som är det farligaste.”, sa ambulanssjuksköterskan, en ung man, som talade malmöitiska.

       ”Håret e ingenting.”, tillade han, och stirrade gåtfullt på Bastionspetz som satt där i sin polismundering och höll Adas hand.

       Ändå var det bevisligen utryckt med rötterna.