KAPITEL
ETT.
Hösten kommer varje år, grå och kall. Den oerhörda
hösten. Uppsummeringens tid, räkenskapens rum, då mången skrider fram på stadens
gator om kvällen omgiven av ett mörklila sken. Hösten är en undran men den är
samtidigt en störning i denna undran, ty hösten är själv det mystiska som så
bjärt avlöser den underfulla sommaren, och den är det som samtidigt är på väg
till något annat. Alltså är hösten en plan. En plan, byggd på en studie av en
erfarenhet. Hösten är sitt eget ressentiment, sitt vemod, sin sorg, sin smärta,
men även sitt simultana, sinnrika spel med sig själv, inför den annalkande
vintern. Hösten är inte dum. Livet är det som går igenom sig självt. Hösten är
den plats, där människan på nytt – på något egendomligt sätt - måste uppfinna
sig själv, inför det som kommer efter vintern, nämligen våren.
En
enorm orkan hade just förlidna halvt om halvt raserat stadens centrala
byggnader och likaså Säve flygfält. Omkullblåsta träd och bråte låg överallt. Kråkorna
hoppade, ruggiga, jämfota omkring och skrek högt. Staden hade förlorat sin
lättjefulla semester- och turistcharm och såg efter den stora stormen nu enbart
regnig och grå ut. Varannan dag öste det ned, varannan luktade det illa. En
stickande röklukt nerifrån Europas storstäder och industrier infiltrerade de
högre luftlagren. Inversionen lade sig som en basker, eller en hästfilt, över
de centrala delarna av staden, där denna berättelse utspelar sig. Om man inte
hade andnöd redan, så fick man det nu. Och andnöd är något vedervärdigt. Då
känns det som om man inte får luft. Det hade hunnit bli november månad och alla
beredde sig nu – fasta i hösten - att överleva åtminstone fram till Jul.
Typiskt nog skulle det väl inte komma snö heller, och gemene man sade över de
mot blåsten uppfällda rockslagen till varandra, att det naturligtvis skulle
förbli blidväder, regna hela vintern och bli översvämning nere i kanalerna och
i källarna i Centrum och att Säveån skulle svämma över och dränka Mölndalsvägen
i vatten, så att man inte längre kunde se navkapslarna på ens en två-tons Volvo
SUV.
Den bastuvarma
sommaren var i november ett minne blott. Sommaren är livets kulmen, och
vanligen är denna kulmen liksom en kostlig gåva, en härlig champagne, en färsk
persika, - mer sällan är den som en pärs. Aldrig har jag själv upplevt en sådan
bedövande hetta som denna sommar. Det föreföll många som om planeten rent av
varit satt i brand, och som om undergången var nära. I juli hade gatorna i Göteborg
närapå lyst tomma. Jag vet, för jag satt på en bänk på Avenyn iklädd tunna
shorts mest hela tiden och läste böcker av Joseph Conrad, Anarkisten, Lord Jim och Almayers dårskap. På engelska. Människorna, denna blomst bakom Storgudens öra,
dessa Tillvarons kungar, hade nästan alla flytt till kusten. Gräset i parkerna
hade stått torrt, gult och glest. Rundlar av brunt indikerade överallt att här
var det ökentorrt. Solen tycktes stanna till i timmar över just stadens centrum
för att metodiskt söka torka livet ur folk därnere på gatorna och i varuhus. Brunnar
och läskautomater var ur funktion. Bevattningsförbud rådde. Skörden försvann
redan innan midsommar, torkade och metamorferades skendött ner i marken igen.
Korna fick slaktas i juli och hö och mjölk importeras från Ryssland och Sydamerika.
Området
var fullständigt traditionslöst, och man kunde inte frigöra sig från tanken att
man befann sig i någon slags vänthall. Bodde verkligen människorna här, eller
var de på väg nån annanstans? Pensionärerna väntade på döden, eller på nästa
Greklandsresa, studenterna väntade på att karriären skulle komma igång eller på
att studierna skulle ta slut. De enda
yttre tecknen på att det verkligen levde människor i lägenheterna, det var att
det lyste i fönstren, samt att man ofta till advent dekorerat balkongerna med
en elektrisk ljusslinga, som man – troligen i förtvivlan över just brist på liv
– lät lysa hela resten av året. Dessa
ljusslingor formligen skrek ut de boendes frustration över sin eländiga existentiella
och psykosociala situation. ”Varför bor vi här?”, tycktes de skrika ut. Så
föddes här ljusslingan som ett Durkheimskt sociologiskt faktum, som i tydlighet
kan mäta sig väl med självmordet, med vilket den johannebergska ljusslingan
kanske står i ett slags hemligt, ordenslikt förbund med.
De mest
reguljära inslaget i gatubilden, förutom de boende, som skyndade till och från
jobbet i en SUV, - parkeringsplatsen var alltid smockfull - var sopbilen, som
kom varje vecka, en dag i gryningen och förde ett sällsport oväsen i det den
lät sina två främre borstar borsta upp skräp in i en inre plåtreservoar. Så var
det postkillen, som – försedd med hörlurar och musik - kom med posten på en blå
cykel. Och så var det hemtjänstkvinnorna, som kom knegandes – oftast ensamma
och magra - till de gamla. Att människor knappt hälsade på varann kan ha berott
på att de olika uppgångarna hade olika ägare, men också att upplåtelseformerna
– som det heter – varierade. Vissa av fastigheterna var kommunalägda, andra
privatägda, och åter andra var hyresgästföreningsägda. Här fanns således inbyggda
klasskillnader, som – såsom skillnader alltid gör - separerade. De som ägde
sina lägenheter såg lite ner på dem som hyrde. De som hyrde av privatvärd såg
ner på dem som hyrde kommunalt. Så hade man på denna gata – som låg uppe på ett
berg och var särdeles utsatt för både vind och sol - inte någon gemensam
”herre”, och så talade alltså inte ”slavarna” med varann, som ”förtrycket” dels
var olikt, dels okänt för de olika grupperna. Alltså var det bara inom
respektive fastighet, d.v.s. uppgång, man hade någon form av gemenskap, och
denna var ofta inte stor, särkskilt inte i de kommunalägda uppgångarna, ty där
bodde folk allra oftast i brist på bättre alternativ och i många fall helt
tillfälligt. Många märkte inte att de bodde i stadsdelen.
Människornas
focus hade – i ett nytt paradigm, som det heter efter Kuhns sociologiklassiker
- skiftat. Man hade inte riktigt tid till att tänka på om husen man bodde i
möjligen var fula, funktionella eller sjuka. Hela ens uppmärksamhet var riktad,
genom internets öga, utåt i världen. Det som förmedlades digitalt föreföll,
antagligen genom mystik, eller genom design, eller genom sitt sociologiska
faktum, sin effektiva evidens, sin mediala styrka, sitt efedrinpåslag, så
mycket mera verkligt. Ögonblicket var nu, och livet levdes streamat. Det som
inte streamades hade föga värde. Man rapporterade sakligt och utan ironi i
Kulturnyheterna, att det där som kallats ”film”, knappt fanns längre. Man hade
närapå slutat att göra film i Hollywood, och de bolag som livnärt sig på att
sälja DVD, de såg sig nu om efter en konkursförvaltare. Så rapporterade det på
radio. Good riddance, tänkte många.
Och att detta slags bildberättande försvann, det gjorde att BOKEN än en gång
stack upp sina vakna ögon över horisonten. BOKEN, detta Andens mirakel, Världsandens kronjuvel, skulle aldrig
dö, trodde den. De som ägde streamingtjänsterna log, ty just nu var det de som
hade kommandot. Vad som händer, vem som vinner racet, det vet ingen. Kanske
klimatförändringarna, virusen eller kometerna.
======================================
I en
uppgång med kommunal värd bodde Edward Augustus Tegelkrona, 72 år gammal, en helt
obemärkt f.d. tavelrestauratör, konstnär, illustratör och författare till
essäer om konst och kultur - på Abrovinschgatan 24½. Sommaren hade för Edward
varit både hektisk och dramatisk. I huset där han bodde hade nämligen i juni en
ung flicka, som bodde i samma uppgång, påträffats strypt. Strax efter
hade man hittat den förvirrade – och enligt många ”onda” - människa, som orsakat
hennes död, ävenså den död. Edward hade, dels på grund av sin avvikande livsstil,
dels för att han faktiskt var skyldig, blivit anklagad för diverse
småförseelser med anknytning till fallet, och även fått ett mindre straff för
dessa, bestående av dagsböter. Brottet var: undanröjande av bevis samt
försvårande av utredning. Han hade lagt sig i, och det hade han faktiskt också
gjort för egen vinning och ärelystnad. I djup fåfänga och inbilskhet. Han hade
velat lösa fallet själv, men – och just
detta var illa – till på köpet synnerligen halvhjärtat! Ty så var det med honom
att han sedan barndomen led av en åkomma som ställde till allting i livet för
honom. Edward var nämligen ett praktexempel på en stockambivalent människa.
Ambivalensen var hans olycka, och den hade nästintill fyllt hans liv med sitt,
i dubbel bemärkelse, tveksamma innehåll. Att ha att göra med ambivalens är en
heltidssyssla, och det finns ingenting i världen som konsumerar så mycket tid
och energi som ambivalens. Och helt i onödan och dessutom. Ingenting är så
meningslöst som ambivalens. Och ändå – det måste man säga – är ju tvekan
nödvändig. Tvekan är en dygd, medan ambivalens är den största synd och skam.
Tvekan är måhända en stund av tvivel, medan ambivalens är det att tvivla i
evighet, att aldrig nånsin, livet igenom, kunna bestämma sig till 100%. Och det
är just det, som beslut kräver. Ett beslut är alltid 100%-igt.
De händelser, som utspelade sig i samband med, och efter, det fatala
dödsfallen i hans hus, var kanske vad som gjorde att Edward detta år hade svårt
att förstå hösten. Ty Edward – i likhet med alla andra ambivalenta personer -
ville verkligen i grunden förstå, allting, men nu tycktes honom hösten och
pånyttfödelsen svår. Även hans egen fåfänga person tycktes honom alldeles grå
och ogenomtränglig för analys. Han hade varit lite förälskad under sommaren,
vilket var positivt, men nu hade allt svepts undan, och Edward var upptagen av
sina fantasier, sina vanföreställningar och sin riktigt tjocka långtvekan sin
långa tjockambivalens. Han hade dessutom – till råga på allt detta – fått lite
krämpor. Krämpor kommer ofta när man både är oförberedd och under press ifrån
något ovant. Oförbereddhet är att inte ha blodcirkulationen igång överallt. Så
hade han fått ont i en ankel. Någon doktor hade han inte fått tag i, och knappt
sökt efter heller, då hans erfarenheter av läkarvetenskapen ofta varit dåliga.
Och på grund av denna onda fot, så kunde han inte nu, som var hans vana,
fördriva alla onda tankar med långpromenader, men satt mycket hemma, helt
belägrad av dessa mindre muntra tankar, surfande på mobilen. Ja han var liksom
belägrad av sitt öde. Dag efter dag, vecka efter vecka. Han befann sig i ett
stadium som han inte kunde komma loss ifrån. Vanligen reagerade han inte så, ty
han tyckte oftast att även tristess, elände och kroppsdelar som gjorde ont var
intressant. Edward gillade det patologiska. Gillade elände. Och ju hopplösare
en situation var, desto intressantare tycktes den honom. Men inte denna höst
alltså. Nu var för ovanlighetens skull ingenting alls längre intressant och
tankeväckande för honom. Han, som inte kunde tänka sig något underbarare än att
skåda in i olyckans ögon, var nu för en gång skull satt på plats av en
obarmhärtig verklighet. Satt på en ofruktbar plats. Så visste han denna gång
inte alls vad han skulle göra. Detta var en situation där inga spännande alternativ
erbjöds. Nej, överallt stirrade denna gång inte olyckans illgröna, men snarare
tristessens starrvita ögon på honom.
”Det bästa är givetvis att gå vidare som om
ingenting har hänt.”, tänkte Edward. Men detta var givetvis en privat ironi,
klädd i patetik. Edward utnyttjade varje händelse till att lära sig mer om vad
som var meningen med livet, som det så semantiskt hette. Och han lärde sig mest
genom ironi, trodde han. Alla i hans omgivning mådde illa av ironin, så han
reducerade dess yttre kännetecken, och höll den mer och mer inom sig.
=========================
Så mycket roligare då, att det en dag, när Edward
var nere i den i antikvitt målade tvättstugan, för att tvätta långkalsonger,
ringde i hans telefon, och det visade sig att det var hans snillrike vän från
fordom, den två år yngre Melbourne, som ringde och som med sin karaktäristisk
raspiga röst förklarade att han ville träffas.
Melbourne
Berg, som, vad Edward visste, ända sedan barndomen bott ganska flott i
Linnéstaden - han hade haft en rik moster hos vilken han vuxit upp -, befann
sig just nu i centrum, på Avenyn intill Paley´s.
Edward bad honom komma upp genast, eller om ett par timmar, och satte så igång
med att frenetiskt städa upp efter all sitt slarv och sin lättja hemmavid, och
betraktade nu av och till, denna tisdagseftermiddag i november, sin väggklocka
av jättelik industrihallstyp, som sade honom om att det nu skulle dröja bara en
kvart innan han fick träffa Melbourne, efter
hela trettioåtta års paus. Att de inte hade setts var faktiskt konstigt.
Men förstås: de hade varit ovänner på grund av något. Något som Edward hade
glömt vad det var. Förmodligen hade det att göra på något sätt med Melbournes
snille.
Edward
hade en egenskap som inte alla män har. Han kunde ha en vän. Edward var
nämligen både generös, intresserad och prestigelös, och han kunde låta sig
själv vila i den stämning och känsla, som skapades av en annan person. På det
sättet var Edward alltså inte rädd. Och detta var en gåva. Och han var mycket
tacksam för den. Åtskilliga är ju de män, som inte har några vänner, därför att
de inte KAN HA några. Just för att de saknar de egenskaper som jag just nämnt.
Städningen hade varit mödosam. Mycket för att den hade lytt under
nödvändigheten av att gå fort. Man blir kollossalt svettig av att städa ett rum
i brådska. Det är så mycket som skall plockas undan, och funderas över. Bokhyllorna
i Edwards lilla lägenhet var ju sedan gammalt smockfulla med romaner och med
litteratur om måleri. Trots att han aldrig läste dessa böcker och tidskrifter numera,
så letade de sig ofta ut ur bokhyllorna och lade sig i travar här och där. Mest
intill sängen. Nu blev det ett schå med att åter få in dem i någon ledig hylla.
Sen var det ju tvätten också. Kalsongtvätten. Och så mötte Edward i farstun sin
nya farstugranne, en exotisk flicka med ögonlock som rapidsnabbt darrade, en
jättelik röd mun och svart hy. Hon hade för en månad sen flyttat in i lägenheten
till höger om Edwards efter fru Frusing, som bytt lägenhet efter mordeländena.
Flickan hade, omgiven av flyttlådor och möbler i trappan då presenterat sig:
”Blessing Palam.”
Hon såg ut som en dansare, mörk i hyn som en indisk-afrikanska,
med ett stort burrigt svart hår som stod i alla riktningar, stora stålbågade
glasögon, bakom vilka ett par pigga blå ögon stod vidöppna. Kroppen var så ung
och vältränad att man närmast kom att tänka på någon slags hårdgummi när man
såg dessa rundningar som var förpackade i svarta, glänsande trikåkläder av
nyaste märke. Flickan var relativt lång, och såg mycket stark ut, kanske 175 cm
och om man aldrig sett henne förr så kunde man tro att hon kom direkt från
musikalen Fame eller något sådant, tänkte
Edward avundsjukt, medan han hastigt gnodde på sin namnskylt som var fäst på
ytterdörren. Tegelkrona ville kunna visa Melbourne, som ju var van vid lyx, att
han inte deklinerat. Namnskylten som var av mässing, sken helt unik i trapphuset,
och den förkunnade stolt och fåfängt:
EDWARD
R. TEGELKRONA
Edward
hade två namnskyltar på sin ytterdörr. Dels den vanliga, som satt i
brevinkastet i en metallram, med vita plastbokstäver stiftfästa på en yta av
svart sammet, med efternamnet ”TEGELKRONA”, och så mässingsskylten då. Den
senare var limmad med Karlssons Klister direkt på teakdörren. Han visste att
det var barnsligt, men han njöt av det, och i och med att han uppnått en viss
ålder - sjuttioett - så brydde han sig inte längre om vad folk tyckte. Han hade
också erfarit ganska så konkret, att folk inte längre brydde sig om att tycka
något om honom. Han syntes stort sett inte längre. Han tillhörde det i denna
kultur så försummade kast som heter: gamla.
”Jag heter Edward.” sa Edward till dansaren.
Flickan
hade denna första dag lett vänligt och försvunnit intill sig med en boklåda av
blå, korrugerad papp.
Edward var
– till sin sorg – lagd till att vara inbillningssjuk, glömsk och lat och han
ägde – trots försök till skärpning - inte varje dag förmågan att resonera
logiskt. Hans diskursiva förstånd var begränsat. Detta senare var ju ett gravt
handikapp. Med åren hade han lärt sig värdesätta de stunder när förståndet
fungerade. Hans största talang, om man kan säga att han hade några sådana – så
uppenbart energisnålt tilltagen som han var – var den att kunna se det intressanta
i allt. Så var också Edwards spekulativa fantasi – trots de tidvisa bristerna i
logiken - förmodligen utan sin like i hela södra stadsdelen. Ett negativt drag
hos honom var en slags obehärskad estetisk smak, som fick honom att, i en
radikal omedelbarhet, fatta drastiska beslut i just frågor om det Sköna och
Vackra. Så hade han nyss när han var nere vid sopstationen kastat bort en bok
av Tomas Bernhard, vilket ju inte är konstigt,
men ÄVEN en bok av Orhan Pamuk, och det bara för att Pamuk - enligt Edward -
tycktes vara fixerad vid förhållandet till sin far på ett överdrivet och
enfaldigt sätt.
Man bör
inte fatta beslut på det sättet.
En
ytterligare egendomlighet med Edward kan nämnas här. Det tycktes nämligen
oftast Edward som om han hade en annan version av sig själv, en något bättre
version Edward, som betraktade hans handlingar. Denne, den ”bättre, eller egentlige, Edward” var alltid kritisk,
för att inte säga negativ, samt skapade en hel hord med skuldkänslor varje dag.
Edwards högsta önskan var att denne, den bättre Edward, skulle ge sig av och
lämna honom i fred.
Alternativt
ta över helt.
Flickan, Blessing alltså, stod denna dag nu åter
framför honom i farstun.
”Har du bott
här länge?” frågade hon och rättade till sina stora glasögon, som åkt på sned.
Hon verkade, trots allt, intresserad av svaret.
”Ja, tio år
ungefär.” svarade Edward, lögnaktigt. Han hade i själva verket bott på samma
ställe i tjugofem år, eller trettio, men han skämdes över det. Det verkade
efterblivet.
Solen lyste
plötsligt in igenom de dammiga rutorna in i trapphuset från öster, från
Pontoppidans Gata, ty det var ju ännu tidigt på dan. Det glänste till lite i
trappräcket och i den gröna marmorn i trappan. Edwards vita hår yrde glest
kring hans huvuds omkrets.
I
lägenheten mitt emot den nyinflyttade svarta flickan hade det också där kommit
en ny granne, en man som hette Walton. Castor Walton. Av honom hade Edward
hittills inte sett mer än en föga inspirerande skymt. På ett sätt var det
givetvis en välsignelse, att det i somras skett flera mord i trappuppgången, ty
Edward hade ju på detta sätt fått en hel hop nya okända människor att söka
placera in i sin världsbild istället för de gamla välkänt tråkiga. Som dessutom
sett ner på honom. På Waltons plats, i denna världsbild, fanns ännu inte mer än
ett stort frågetecken.
Blessing
sade nu, med en naturlighet som var fullständigt bländande, i det hon böjde sig
svagt framåt:
”Så du
skall få besök?”
”Ja, det
är min gamle skolkamrat från gymnasiet. Två år yngre. Melbourne. Han kommer
vilken minut som helst.”
”Hoppas
det blir trevligt! Har du något att bjuda på då?” Hon stretchade nu sitt ena
ben mot trappräcket som ledde ner till våningen under. Edward såg detta
stretchande som styrt av det omedvetna hos Blessing.
”Kaffe.
Nordströms.”, sa Edward. Nu var det inte så att Edward kunde uppskatta gott
kaffe. Men han hade lärt sig att normala människor gör det.
”Bra.
Trivsam dag!” sa Blessing och vinkade med handen, hostade sexigt, slutade
gymnastisera och lät sig sedan lämna trappan och ordnade i förbifarten till en
blomvas som stod i liten nisch utanför sin dörr, och lät sig sen försvinna in i
sin egen lägenhet, som var betydligt större än Edwards, och där, vad Edward
hade skymtat i dörrspringan, det fanns mer exotiska möbler, antilophorn,
sköldpaddsskal och annat som speglade sig i en nylagd, oklanderlig parkett.
Edward
märkte att flickan var otroligt nöjd med sig själv. Och varför inte?
Så
ljuvliga tider när man var ung och inte hade några ägodelar, tänkte Edward. Då
blandade sig med detsamma Edward² (den ärligare, bättre och inre Edward) in i
resonemanget och sa uppfordrande: ”Så ljuvligt var det inte. Du hade ju ångest hela
tiden!” ( Jo, jo, men ändå, svarade den andre Edward. )
Edward slutade
putsa på sin namnskylt, som nu sken nästan tarvligt klart. Edward slickade på
fingret, böjde sig och hämtade lite smuts från svalens golv och strök lite på
skylten för att dämpa glansen.
”Så där
ja!” sa Edward halvhögt, när namnet på skylten nu lyste lite mindre
iögonenfallande och gick in till sig i samma ögonblick som ringklockan inne i
hallen meddelade att någon tryckte på portklockan. Edward tryckte på den vita ”Open”-knappen invid porttelefonen. Ett
surrande ljud hördes och sedan förkunnade ett litet oväsen nere i trapphuset
att Melbourne nu var inne i själva fastigheten. Elvis is in the building.
Edward stod
i hallen och stirrade. Han hade drabbats av en känsla av främlingskap. Det
hände ibland nu för tiden. Han stirrade på sig själv i hallspegeln och tyckte
att han själv, eller spegelbilden, liknade en vålnad, eller kanske hellre ett
gammalt fyllo. Ett flammande rödnäst fyllo med en påtagligt sned vit mustasch. I
detta ögonblick, av edwardskt tvivel, ringde det på lägenhetsdörren, och hördes
även en knackning. Tre eller fyra snabba rapp. Så snabbt skulle inte Edward
kunna knacka om han så övade i tretton år, tänkte han. Edward hade inte i nervsynapserna
energi nog att kunna knacka snabbt alls. Han var otroligt långsam i allt. Så
hade han själv en knackningssignatur som lät som Beethovens ödessymfoni. Men
knackningen på dörren var alltså snabbt och nästan hetsig. Drrrr. Som en trumvirvel. Så skall det låta, sa den bättre Edward.
”Så låter Melbourne”, tänkte både Edward och Edward2 stolta och
överens. Det var inte ofta dessa två var överens. Edward öppnade nu dörren med
ett stort, oändligt generöst, och tandlöst, leende.
Det var
inte Melbourne. Det var Walton.
Grannen Castor
Walton var en kortväxt man kring 50, med runt, smalt huvud på vilket det nästan
inte växte något hår utom på vänster sida. Denne sade enkelt:
”Det sitter
en man nere i trapphuset, som vill att du hämtar honom. Han verkar vara sjuk.
Han kan knappt prata. Han är lite …”
Efter en
stund var både Edward och Walton nere i vestibulen, på bottenvåningen, där
ytterligare en granne uppenbarat sig. Det var Wolverine Fredén, - en nyinflyttad
halvdöv, otroligt mager, gulnad, f.d. hippie, i fyrtioårsåldern, som bodde i den
stora fyran på nedre botten, och som nu bjöd den stackarts Melbourne på ett
halvt glas vatten. Ty om Melbourne var det verkligen synd! Det var knappt att Edward
kände igen honom. Ja, han kände faktiskt inte igen honom.
Melbourne Berg
satt, eller halvlåg i trappan, och han var inte mer än ett skinnklätt skelett,
en skugga av den forne ståtlige, charmerande toppstudenten, som Edward känt.
Kläderna var paltor och han luktade både av sprit och av mögel.
Melbourne
var c:a 180 cm lång, magert byggd och med ett blekt, finskuret ansikte. Hela
gestalten var – som man sa förr - av skandinavisk typ, men ögonen var mörka,
och näsan mycket lång. Enormt lång. Och intelligent. Dess spets nuddade ibland
hakan. Han var orakad och det glesa mellanblonda håret, som hade inslag av
grått, hängde i stripor. Vi sidan om honom stod två stora Coop-plastkassar med
papper, böcker och kläder i. Den olyckligsalige Melbourne såg upp på Edward:
”Ursäkta!”
mumlade han och i ögonen syntes skam. ”Det fixar sig…” sluddrade han emellertid
snart och gav nu glaset, som fortfarande var halvfullt, tillbaka till den i
långt rött, krulligt hår och blå klänning klädda Wolverine Fredén. Melbourne
och fröken Fredén var ungefär lika magra. Så folk kan ställa till det för sig,
med droger, tänkte Edward.
”Det fixar
sig.”, mumlade Vännen, åter och åter igen.
I detsamma
kom den strålande Blessing ut ur den skraltiga hissen. Hon kom med en tom blå
boklåda, på väg troligen till sin bil. I ett huj hade hon ställt lådan i
banvagnshörnet och så var hon framme vid Melbourne, tog pulsen och kände lite
här och där på honom, såg på hans ögon, varav ett var lätt igenmurat, och frågade
så:
”Har du ont
någonstans?”
Ӏr du
lä….läkare?” frågade Melbourne, och nu märktes det, om inte förr, att han var så
gediget berusad att det var nära det kritiska. Han var svullen i underläppen,
något som deformerade hans tal. Wolverine tog fram en näsduk och torkade det
utmärglade fyllot i nacken.
”Vi tar upp honom till mig.” sa Edward, som
var ytterligt besviken. Men han tänkte samtidigt att besvikelsen skulle ge sig
om han nu riktigt tog hand om och tog ansvar för Melbourne. Denne var ju inte
bara medmänniska men även en gammal vän, eller tvärtom.
”Han
verkar lite nedgången.” sa Blessing, som nu reste på sig ifrån en knäböjande
position där hon kontrollerat Melbournes syn genom att hålla för ena ögat på
denne och frågat om han såg något, och så repeterat detta med det andra, och
hon vände sig sedan, i det hon torkade av sina båda starka händer mot den
skimrande spandexytan på sina lår, till Edward och sa med en charmerande,
nästan professionell, lätthet:
”Han
behöver en rejäl dusch och nya kläder bara.”
Hela
samtalet hade ekat i trapphuset. Uppe i huset var det rörelse där också.
Åtskilliga för Edward okända människor fördes upp och ned i hissen och/eller
passerade till och från tätt förbi Melbournes tillfälliga viloläger i den lätt
grönmålade trappen.
Sedan
Blessing och Wolverine ursäktat varandra försvann de, var och en, och så blev
det upp till den extremt kortväxte och något halte Walton, som var artritisk sjukpensionär,
- han var ju ny för Edward, och hade nog bara bott i fastigheten i en månad - och
Edward att forsla Melbourne upp till Edwards våning.
”Sånt
elände!” sa Walton, som ändå alltså verkade vara en hygglig karl, just i det
att han inte sa något ytterligare.
När Melbourne,
som nu plötsligt stod själv, kom in i hallen rev denne i yrseln oavsiktligt ner
hallbordet, som föll och knäckte ett ben. Melbourne trillade sedan helt omkull
igen och blev sittandes i kläm mellan hallbordet och en byrå, där Edward hade
alla mönstrade mössor, slitna kepsar, HBTQ-paraplyer och hemsydda tygpåsar och små
blå extrahalsdukar. Edward tackade Walton ganska hjärtligt och stängde sen till
om sig själv och den berusade vännen från förr.
Edward2
höjde dock då rösten i Edwards huvud och sa: ”NU duger du minsann. Nu i
nödens stund.” Tegelkrona kände sig även själv lite nergången och blev
plötsligt illamående. Han lämnade sin gamle vän sittande på golvet i hallen och
gick ut på balkongen, som vette rakt åt väster. Med utsikt över Viktor
Rydbergsgatan och Dobermanngatan.
Himlen var
klar denna höstdag. Det var en sådan där kristallklar luft som man kan se
miltals genom. Några fåglar tycktes tro att det var vår, och de flög upp och
ner, sidställde ibland sina roder, gjorde loopar, stallade, ryttlade, dök, föll,
härmades, o.s.v. Till slut sänkte de sig ner på gräsmattan, där de hade sin
hangar under några buskar, i ett näste av halvtorra kvistar med enstaka gula,
torra löv på. Där satt de sen och småpratade om sina kommande ungar. Under
tiden som Edward betraktade dessa varelser andades han metodiskt djupt in genom
näsan och ut. Efter en stunds djupandning, medan han lyft blicken och beskådat
de tunna molnstrimmorna uppe i den vänliga molnfria stratosfären, kunde han till
slut slappna av. Då hördes det ett vrål inifrån lägenheten:
”Eeeeedward!”
Edward hade
inte hunnit ställa om. Vad han väntat sig när Melbourne ringde var så långt
ifrån hur det blev. Nu hade han praktiskt taget att ta hand om ett barn. Och
det han hade väntat sig var ju mer en filosofisk diskussion om etiska system. Eller
om yoga. Och om universitetets befordringsgång. Sådana de hade brukat ha. Och
nu blev det istället att sätta Melbourne i duschen.
======================================
Edward
tänkte för övrigt numera dagarna i ända på hur
han skulle skriva en bok, om han nu skulle skriva en bok. Han visste att det
viktigaste med boken skulle vara, att den var spröd. Man skulle ana vad
alltihop handlade om, utan att man nödvändigtvis behövde skriva ut det. Något
annat som man definitivt skulle söka ha som ingrediens var en missuppfattning,
eller två, eller varför inte rent av en serie vanföreställningar. Således
skulle huvudpersonen lida av en vanföreställning om personerna i sin omgivning,
medan de å sin sida också skulle lida av en sådan angående huvudpersonen. En
annan sak, som inte var dum att ha med, var det att man skulle ha en
huvudhandling (som då anades) medan en parallellhandling hela tiden skulle pågå
i fjärran, som skulle ge relief åt huvudhandlingen. Sedan kom den mer intensiva
estetiken in. I denna kom det viktigaste: det allra viktaste var nämligen att man
inte skulle ha samma tryck i berättelsen hela tiden, men att man ibland tryckte
ordentligt, medan man ibland annars bara fjäderlätt
beskrev vad som skedde. På det viset fick man liv och puls och färg i texten,
samt drog med en rent sanslöst stark obeveklighet läsaren in i sina garn. Detta
är ju vad författeri går ut på: att infånga läsaren och förvandla densamme till
slav.
Givetvis
hade Edward massor av andra små regler och förhållningssätt för den kommande
boken, - som att den skulle innehålla en MYT - men dessa var dock de allra viktigaste.
Dessa var huvudmallarna. Sedan var det meningen, att resten skulle följa av sig
själv – av nödvändighet - och av själva processen och av den naturliga talang
som Edward trodde sig besitta. Man kan inte säga att Edward var helt säker på,
att dessa knep – om man kallar dem så – skulle leda till önskvärt resultat, och
så kunde han också dagarna i ända gå och grubbla och fantisera och i andanom
pröva dem med små ansatser till berättande. Edward kunde också varje dag börja
ett tiotal romaner, och så låta bli att fullfölja dem. Ingen av inledningarna
var dålig, men han ville känna att han kom med en rent obetalbart bra inledning,
innan han faktiskt satte sig att skriva ner vad han tänkte. Ty allt försiggick
i huvudet på honom medan han var sysselsatt med annat.
Som nu
till exempel.
När han
höll på att duscha Melbourne. Edward tänkte på massor av saker. Det var verkligen
något ohyggligt så mager och smutsig karln var! Men Melbourne – som kallade sig
själv ”Wellworn”, i det att läppen nu svullnat upp till en halv tennisbolls
storlek - tycktes njuta både av duschen och av att vara naken. Melbourne log
och Edward vred på kranen och lät ömsom hett, ömsom ljummet vatten strila över
huvudet på gästen, som halvsatt naken på det gröna golvet i duschen. Melbourne
sneglade upp mot Edward utan att bekymra sig om att vattnet rann ner i ögonen
på honom. Kanske var alla reflexer utslagna, tänkte Edward och motstod frestelsen
att rikta duschmunstycket direkt i ansiktet på Melbourne. Denne tycktes, med
receptiviteten hos en autist, ana Edwards tanke och log momentant därför snett.
Vad Edward och Melbourne alltid delat, det var bland annat sinnet för humor.
Efter det
Melbourne var duschad och Edward fått på denne en ren vit tröja och rena blå
byxor placerade vår hjälte sedan Melbourne i den långa gröna tygsoffa som stod
invid fönstret och där, under två filtar sov snart gästen – som ju ursprungligen
var en överklassyngling, men nu mer en utsliten gubbe - ljudlöst av sig ruset.
Inte ett
vettigt ord hade Edward fått ur honom. Melbourne visste dessutom om att han var
full. Inget ovanligt hos berusade.
Trött och irriterad gick Edward återigen fram
till fönstret som vette ut mot gräsmattan och gatan, där buss No. 18 stretade
fram 24/7, och han noterade att det snabbt nu blivit småmulet och faktiskt regnade
lite smått samt att det började mörkna. Serviceaffären tvärsöver vägen lyste med
sina neonskyltar och Edward tänkte att on han tog fram kikaren, så skulle han
kunna se vad som stod på löpsedlarna. Han brukade faktiskt läsa nyheterna på
det sättet. Trots att han hade internet.
Höstar var generellt tråkiga, tänkte han.
Inget brukade egentligen hända på höstar, dristade han sig att subjektivt konstatera.
Edward själv satte sig sedan i sin lätt sneda tv-fåtölj – medan Melbourne
snarkade - och tittade en stund på eurosport.
Man visade beachvolleyball från Australien. Och reklam för Dubai. Sen värnade
man en stund om miljön i ett reklaminslag som väl varade tre minuter. Efter en
liten stund, och trots att klockan endast var två på eftermiddagen så sov också
Edward. Den sista tanken han hade innan han sjönk ner i Morfei famn var den,
att han hade svårt att ta någonting alls på allvar. Han undrade samtidigt om
det nånsin skulle bli någon förändring på detta sakernas tillstånd. Han njöt av
denna samtidighet.
==============================
Vid halvtretiden vaknade Edward, och då
Melbourne låg och sov, eller tycktes sova, beslutade sig Edward för att gå och
köpa en kanelkrans på Willys. Han tillverkade en lapp med orden:
Gått
till Willys. Kommer om en halvtimme.
/
Edw.
När Edward efter en halvtimme kom
tillbaka, så var Melbourne borta. På baksidan av den lapp som Edward lämnat åt
Melbourne stod skrivet:
Åker
till Stockholm.
Vi
ses en annan gång.
/ M.
Edward blev med detsamma så upprörd att
han gick och ringde på hos grannen Castor, men eftersom ingen svarade gick han
åter in till sitt och satte sig vid köksbordet. Klockan var kvart över tre. Han
märkte inget konstigt i trappuppgången. ”Ett sådant svek.”, så lumpet, så
oerhört tarvligt, tänkte han – som ju också blivit av med ett par fina blå
jeans - och förberedde sig i detsamma till att ägna resten av veckan till att
fundera dels över svekets natur, dels över vansinnets koppling till missbruk. Samt
människan som sådan. Människan. Dessa ämnen borde ju vara tillräckliga för att
få veckan att gå.
Kanelkransen tog Edward och stoppade i en plastpåse, som han sedan bar
ut på sin balkong där han hade ett gammalt kylskåp stående, som tjänade som
naturskafferi. Det var inte kopplat till elnätet men antog – eftersom det
genomborrats av massor av hål - alltså omgivningens temperatur, vilket just nu var
höstens relativt lämpliga temperatur för kanelkransart och liknande. Så där
mellan 5 och 15 grader. Edward ställde sig sedan en stund vid balkongräcket. Balkonger
är ibland räddningen. Han hade en gång för länge sedan skrivit en hel liten bok
om balkongernas betydelse i Franz Kafkas verk. Missmodet närapå stank omkring honom.
Han hade inte känt sig så sviken och besviken på åratal. Det var så att han
mådde illa av alltihop. Om man hade kunnat kräkas upp besvikelsen, så hade han
gjort det. Men det gick inte. Tankfull och svärande gick han in i lägenheten
igen och tänkte att måhända kunde Vivaldi, som alltid, åtminstone göra något i
detta läge lättare. Han var på väg till hyllorna med alla cd, 5 hyllor intill
köksdörren, när han irriterat noterade, att det plötsligt blivit ett väldigt
oväsen i trapphuset. Hans ytterdörr var av det äldre, tunnare slaget, och ljuden
av skrik och spring genljöd och man hörde att det var en kollossal oro, inte
likt karneval, inte likt födelsedag eller så men mer likt någon slags
katastrof. Raskt tog Edwards de fyra stegen till ytterdörren och öppnade halvt
och kikade ut. Människor röda i ansiktena sprang upp och ner för trapporna.
Vissa grät, alla skrek.
”Vad är
det??” ropade Edward.
”Någon har
blivit mördad. I tvättstugan!” skrek en för Edward okänd flicka med lila hår i
en kvast uppåt himlen och som med båda händerna höll hårt i sin urmodiga mörkblå
duffel.
”Mördad??
Någ..!?”
”Ja.” sa
hon. ”Det är nog bäst du håller dig inne.” sa hon sen, förvånansvärt samlat och
elakt, och Edward tänkte att han måtte se urgammal ut. Hon behandlade honom som
en åldring. Kanske just därför hämtade Edward snabbt sina nycklar och steg ut i
farstun, låste sin dörr och gick över och ringde på igen hos Castor, mitt under
det att den vilda framfarten av framför allt ungdomar, klädda i egendomliga märkeskläder,
ilande upp och ner för trappan, tilltog. Hissen stod och ryckte mellan två
våningar med en ensam polis i höstuniform bankandes inuti. Castor öppnade sin
dörr med enbart en springa på glänt. Han såg rädd ut. Den elaka flickan
försvann nerigenom, där det snart smällde i en dörr, vilket förkunnade att hon
alltså bodde i de lägre regionerna av fastigheten, som inalles hade sju
våningar och var byggd 1940.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar