Ironien var ett av de sätt som
Kierkegaard använde sig av för att tygla ett av sina problem med sig själv. Redan
under en resa till Gilleleje, 1833, eller kanske tidigare, då Kierkegaards önskade
börja sin bana som författare var Kierkegaard helt överväldigad över det
överflöd av krafter inom honom som sökte utlopp. S.K. hade ett monumentalt
problem i sin egen hypersteni, en överkraft, av vilken han t.o.m. själv trodde
att han kunde dö.
1833 syns han ha upptäckt även sin
enastående förmåga att se vad människor tänkte. Men att omsätta detta i
litteratur, vilket var hans högsta önskan i den Goethefeberns tid, det visade
sig svårare.
En otålighet och ett högmod av sällan
skådat slag spelade i hans sinne. Och han upptäckte att han knappt kunde ägna
sig åt något för än han flyfdde till något helt annat.
Senare skulle han beskriva detta
hysteritillstånd, men då i förhållandet till den enkla sysslan att läsa en bok:
”De fleste Mennesker gaae gjerne til
Laesningen af en Bog med en Forestilling om hvorledes de selv vilde have
skrevet, hvorledes en Anden haer eller der vilde have skrevet /…/ Her begynder
nu den förste Mulighed af at ikke kunne laese en Bog /…/ - de to mest modsatte
Arter af Laesere mødes – de dummeste og de genialeste, som begge to have det
tilfaelleds, at de ikke kunde laese en Bog, de förste af Tomhed, de Sidste af Rigdom paa Idéer;/…/.”
(ur En Fortale,S.K.Papirer,I.C.83.)
Detta ger i blixtbelysning en bild av den
unge Sören, som önskade skriva berättelser om zigenare och om mystiska djur,
just likt pastorn, alkoholisten och nationalist politikern Steen Steenson Blicher.
--------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar