Anteckning om Kierkegaard

Ironien var ett av de sätt som Kierkegaard använde sig av för att tygla ett av sina problem med sig själv. Redan under en resa till Gilleleje, 1833, eller kanske tidigare, då Kierkegaards önskade börja sin bana som författare var Kierkegaard helt överväldigad över det överflöd av krafter inom honom som sökte utlopp. S.K. hade ett monumentalt problem i sin egen hypersteni, en överkraft, av vilken han t.o.m. själv trodde att han kunde dö.

1833 syns han ha upptäckt även sin enastående förmåga att se vad människor tänkte. Men att omsätta detta i litteratur, vilket var hans högsta önskan i den Goethefeberns tid, det visade sig svårare.

En otålighet och ett högmod av sällan skådat slag spelade i hans sinne. Och han upptäckte att han knappt kunde ägna sig åt något för än han flyfdde till något helt annat.

Senare skulle han beskriva detta hysteritillstånd, men då i förhållandet till den enkla sysslan att läsa en bok:

 

          ”De fleste Mennesker gaae gjerne til Laesningen af en Bog med en Forestilling om hvorledes de selv vilde have skrevet, hvorledes en Anden haer eller der vilde have skrevet /…/ Her begynder nu den förste Mulighed af at ikke kunne laese en Bog /…/ - de to mest modsatte Arter af Laesere mødes – de dummeste og de genialeste, som begge to have det tilfaelleds, at de ikke kunde laese en Bog, de förste af  Tomhed, de Sidste af  Rigdom paa Idéer;/…/.”   

(ur En Fortale,S.K.Papirer,I.C.83.)

 

Detta ger i blixtbelysning en bild av den unge Sören, som önskade skriva berättelser om zigenare och om mystiska djur, just likt pastorn, alkoholisten och nationalist politikern Steen Steenson Blicher.

--------------------------------------------