Karaktären

 

”Det finns inte mycket som slåt att ha balkongdörren öppen i tio minusgrader en tordsgafsförmiddag ifebruari, och låta luften långsamt smyga in i vardagsrummet,” tänkte Robert D. Nötskrika, som inte alls var skäkt med de berömda Nötskrikorna.

Han kikade över glasögonen upp mot den gigantiska väggklocka han hade köpt på Ikea, och konstaterade att klkcan var 10 över 10. 10 upphöjt i 10 är hundra, tänkte han, men insåg att det ju inte alls var säkert att det förhöll sig så. Men det spleade å andra sidan ingen roll om 10 upphöjt i 10 var 7621. Klockan var så gigantsik, eftersom han planerat att ha den till dödagar, och gissade att hans syn med tiden skulle bli så dlig att han en dag i framtiden skulle tacka sitt forna jag för framsyntheten.

Nu återvände han till sitt bokmanus, och medan den kyliga lugften smekte hans anklar insåg han - i ett ögonblick av klarsyn - att det nya manuset skulle görta succe. Att han funnit sin hjältinna så erbarmligt eländig på en så oerhört trist site gjorde honom bekymrad. Han tänkte att när boken väl gjort succe, så skul,e han sända henne en check på en miljon dollar, som tack för uppalget till karaktären.