Psykopaterna

 

      ”Det är framför allt viktigt att inte låta psykopaterna styra världen. Vad vi behöver i en modern kommunikationstät värld, är en sköld emot psykopaterna. Ty de ( eller ni, eller vi ) är så duktiga på att via ord övertyga, på ett övertygande sätt.”

Det ansåg Tutor Larsson, som var en ung blond dräng på Barkholm och som, klädd i grå, säckiga byxor, just nu gled fram på en gammal mörkgrön damcykel upp mot godset, blängande upp mot solen, som just skulle till att gå i moln. Kanske skulle de te å bli lite regn i alla fall. Man kanske skulle ställa fram e tunna.

Tutor var politiskt intresserad, vegan och för barnbegränsning.

 

Angående dennes syn på psykopatrna, så hade den växt fram undersamtal med traktens postförmedlare, en viss Pontus Gammelstedt, som på sin runda brukade stanna till vid godset en timme eller så.

Pontus bodde uppe vid stora vägen, intill bilverkstaden, och körde själv en urgammal volvo. Pontus menade nämligen, angående psykopatrna, att man i ett framtida samhälle skulle vara tvungen att ge dessa näringsförbud, och hans definition av psykopat var dessutom ytterligt vid. Det tycktes Tutor som om Pontus menade, att alla som hade en vilja att synas, och alla som hade planer att ekonomiskt skapa sig en framtid – ja nästan alla människor med någon typ av VILJA – borde betraktas som psykopater.

 

Eftersom jorden nu måste anses som överbefolkad, om man tohg hänsyn till den exploateringsgrad som varje människa potentiellt besatt, med hänsyn till teknikens olycksaliga amokspringande, så var psykopaterna i detta skede av mänsklighetens utveckling de som man alldeles särskilt måste se upp med.

Att politikerna inte hade insett detta, det berodde väl på att de allihop var psykopater själva.

 Psykopaterna var inte bara en direkt miljöfara, enligt Pontus, som ju i egenskap av postutkörare också hade förstahandskundskap om allt det som folk handlade, från tvapparater, till datorer, mobiler, byxor, skor, kattburar och tuschpennor, men också en fara för själen, då de i sina resonemang utarmade samtalet till att handla om deras ynkliga värden, vilka alla berörde så ytliga ting som rikedom, synlioghet och köksinredning, medan viktiga värden, som lugn och ro och samtal i skogen i kvällningen fick mycket  lite reklam i massmedia.

Om man betänkte medicinens landvinningar, så förhöll det sig ju nuförtiden så att en avliden pertson betrakltades som något  som borde ha kunnat förhindras av sjukvården och som kunde föranleda anmälen till en myndighet, medan det att på ett orimligt sätt föröka sig och ha fjorton barn betraktades som en förtjänstfiull het. Detta måste givetvis, i enlighet med det nya paradign, som insikten om överbefolkningen utgjorde, förhindras.

Den viktigaste faktorn i kampen mot överbefolknignen var nu, enlig potus, att man gav alla psykopater näringsförbud.

 

På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen.

Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen.

Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOX” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.

 

Där stod nu jag på trappen, anländ från det stora Göteborg, och med föregivet ärende att skriva en artikel om godsägaren. Jag sneglade ömsom på Tutor, som steg av sin cykel och höjde handen till hälsning, sävligt, som seden är på landet.