Kantorn, kapitilo 4.

 

KAPITEL FYRA

 

Liksom jag alltid känt en dragning till vansinniga människor har jag, beträffande kvinnor, i hela mitt liv enbart umgotts amoröst med blonda, kattlika kvinnor av den där sömniga typen, som man får dra omkull utan att de gör så mycket väsen av det hela, men mest drickar lemonad under tiden.

Så var också Els-Marie av det lasciva, sävliga och rågblona, lite lätt korkade slag, som jag alltså trodde mig föredra. Det är ju aldrig lätt att veta vad man föredrar, då man kan tända till på de mest otroliga kombinationer. Jag blir ju mest upphetsad av små mörka,veslilika rågummibröstade tonåringar, men dom är ju alldeles för besvärliga att ha och göra med i längden, så därför håller jag mig till de typiskt Vimmerbyaktiga, som man lätt kan hunsa hit och dit.

Nu hade Els-Marie blivit sjuk, eller åtminstone fått en kämpa. Hon hade råkar göra illa sitt knä ordentligt i det att hon fastnade i en trampolin. Knäet bröts och sedan dess så är hennes mest vanliga replik, vilken, trots att hon är så svensk man kan bvara, alltid säges på Engelska, nämligen:

    ”It´s my leg you know.”

    I nästan alla situationer så staller nämligen hennes strakben till det. Man kan inte ta en promenad, inte bädda sängen, inte dra upp en rullgardin, inte be om fjärrkontrollen, förrän Els-Marie invänder å det negativa hållet, användande denna lilla replik, som i det den utsäges på Engelska, skall liksom komma det aktuella läh get, och problemet med detta, att upphöjas till en finare, mer internationell novå, och inte åsyfta ett vanligt bondskt strakben. Jag vet inte ens om det heter strakben, när man har steloperetat ett ben. Det gjordes på Mallorca, där trampolinen nu fanns. Kanske hade man i Sverige aldrig stelopererat.

      Nu, när jag ringde Els-Marie och frågade gur läget var, som man ju gör, så svarade naturligtvis människoan, obekymrad om att jag just slagit vad med mig sjäkv om att hon skulle svara just det:

”It´s the leg you know.”