fragment

 

 

 

När jag tagit mig ner för de knirkande trapporna i kolmörket i trappen och nått den lilla hallen, så såg jag där ett par gula ögon. Det var givetvis katten. Sara hette hon. Det stod på en lapp på hennes halsband, som jag skymtade i det månsken som slapp in genom en liten fönsterglugg vid trappfästet.

Lukten i trapphuset var speciell, och det skulle ta en gof stund att redovisa denna mystiska odörs sammansättning. Man kan tänka sig våt masonit, kattpiss, gammalt läder, ärg – som från gamla tromboner – trasmattor, ruttna ägg, grisjuver, gamla biblar, o.s.v.

Jag smög ner, lyfte mina ben ett och ett över katten, som fökjde varje min rörelse med lika delar intresse och misstänksamhet, utan att man därför kunde kalla intresset misstänksamt eller misstänksamheten intresserad.

Slutligen kom jag till ytterdörren, som knappt ens var stängd. Den hängde lös på sina hakar och orkarde inte ens ge ifrån sig ett gnissel när man sköt upp den. När jag väl fått denna port vidöppen mot sommarlandet, om än i skepnad av en sidogård till godset, som alltså avgränsades av Tutors garage, var min lycka fullbordad. Under månens sken låg nu här hela landsbygden tyst och insvept i enn lätt doft av gräs och kodynga.

Väl ute på gårdsplanen stirrade jag upp i natten mot molnflikarna däruppe på himlavalvet och NJÖT som bara den kan, som ännu känner sig ung och öppen för ödet.

Vad hade jag gjort för gott i  mitt liv, att jag än en gång skulle stå här i Guds vida värld, ensam i natten och insupa möjligheternas mystik, mitt i naturen, beskådad av tusende i mörkret hukande djur, där harar och grävlingar nu spekulerade om min sinnestämning.

Det tog mig mindre än en minut att nå stora vägen, och väl där beslöt jag mig raskt, efter det jag provat mina skor mot gruset några gånger, knutit min halsduk två varv om halsen och justerat kepsen, jag lånat från en hylla i hallen. Mitt beslut innebar att jag skulle till havet. I allmänhet, när man är på landet, så är det självklart åt vilket håll havet ligger. Så ock här. Havet låg ditåt, ner, bort söderöver den dära vägen.

Natten var mörk om ö än månljus. Vägen var ett grått töcken och skogen ikring stod svart. Inget ljud hördes, utom mina steg i gruset. När jag stannade upp för att spana efter vildsvin och älg var tystnaden i själva verket så effektiv, att jag hörde min puls slå i öronen.

Min ensamhet var här en välsignelse. En sådan här nattlig promenad kunde aldrig avnjutits om jag haft sällskap med Pauline, eller med Rogier eller Tutor. Nej, hur ljuvligt det än är med sällskap och med den fysiska och andliga gemenskapen, så är en nattlig promenad på en väg på landet något som man allra bäst upplever alldeles mol allena. När man stannar upp, efter vart 23dje steg och lyssnar, så kan detta lyssnade inte jämföras med något annat här i världen.

Man står där. Oxch vet om sina sinnen – och därmed sin själ – på ett nytt sätt. Ty, i och med att man nu inte längre har mycket nytta av sin syn, som allt är mörkt och i gråskala: grå väg, svart skog, mörk himmel med distant clouds och några moln i grått, så blir de övriga sinnesintrycken, och sinnena intressantare. Man blir förvånat glad över sin hörsel och sitt luktsinne, på ett nytt sätt.

I och med att sinnena rangordnas på detta nya vis, så blir också personen och själen förändrad. Värdesklan blir en annan. Skönheten mäts inte i proportioner av meter och ventimeter, men mer av decibel och lukt av gräs.

Skönhetens proportioner, när det kommer till lukter och hörselintryck, om man ny räknar bort ljud från fioler och flöjter, är en annorlunda värld. Här är allting okänt, och så mäts allting i okända mått, och på det sättet så mäts även man själv i dessa obekanta delar. Så svept själen in i en ny kappa, där allt gammalt nu är borta, och alla gamla problem inte länggre är närvarande. När den nattliga vägens ljud och dofter är allting man förnimmer, och när målet blott är att komma ner till det svatrta havet ( inte Svarta Havet ) så kommer därför ens vanliga obegåvning, och alla gamla synder, att falla bort.

Man är en annan. Man är nattjaget.