Hamnen låg framför mig med tusen

 

[ Hamnen låg framför mig med tusen och åter tusen av skepp, kranar, skjul och pirer. Överallt gick trappor och viadukter, tåg och vagnar på kilometervis av räls syntes i alla riktningar.

Så underliga städer människan byggde. De var en del av arbetet. Arbetet, denna överenskommelse mellamn människor, ofta inte helt rationell och meningsfull, men ändå den enda överenskommelse som var meningsfull, just eftersom den byggde på ömsesidighet. Det fanns i själva verket ingen annan anständighet någon annanstans i världen än i arbetets överenskommelse, och staden, denna ofantliga organism var förlämgmiomngem, förutsättningen och själva orten för denna anständighet och överenskommelse, och i denna anständighet, helt enkelt, präglad av rök, dimma och tusen lukter, anständig. Så var detta London anständighetens stad, tänkte jag, medan jag fällde upp kragen mot vinden, som höstklädd tog i.]