Varje morgon satte jag mig vid mitt lilla skrivbord i

 1. Han går därnere i dalen, djupt i skuggan av de höga bergen och samlar sina hökärvar o. ropar, till vem vet man icke: Jag kämpar och kämpar!”. Men dalen och bergen är så egendomligt formade så att ljuden som kommer upp ifrån mannen låter: ”Jag ger upp och jag ger upp!”. (Vem vet alls hur ens eget rop i världens stora instrument låter? Varför alls försöka kommunicera?)

 

En gång föll en sten från Guds hjärta. Det är vår jord

 

2. Filosofi är endera att slå in öppna dörrar eller att måla dörrar på väggen.

 

3. En människa med få önskningar har litet att ge.

 

4. Allt är som bekant främmande.

 

Varje morgon satte jag mig vid mitt lilla skrivbord intill fönstret för att skriva något följdriktigt. Ty det var åtminstone två saker jag visste om konsten att skriva romaner. Den första var att man måste börja meddetsamma när man vaknade om morgonen, helst före första toalettbesöket. Den andra saken var att det är med förnuft och följdriktighet som man med sina ord snärjer läsaren att fortsätta läsa. Och detta snärjandet är själva det väsentliga med att skriva romaner. Har man bara skaffat sig den kvalitén på sin penna, så att läsaren aldrig ens kommer på tanken att sluta läsa, då har man – nästan per definition – blivit en stor författare.

Det där med att starta med detsamma man kommit upp ur sängen, det har att göra med att man vill utnyttja den fräschhet i sinnet, som nattdrömmarna har skapat åt en.

Kanske kan man rent av starta med ett drömfragment som ännu inte bleknat i hjärnbarken.

Men annars behöver man alls inte ha mycket till ämne, men det räcker med följdriktigheten samt ett mord eller en fartygskatastrof.

För den som skyggar inför stora ämnen och det dramatiska ( många författare blir nervösa av att skriva om t.ex. mord ) kan jag rekommendera SUBSTITUTIONTEKNIKEN.

Denna går helt enkelt ut på att man skriver om något enkelt och vardagligt, som man väl känner och helst nyligen varit med om, så att man har alla detaljer livligt i sitt närminne, som till exempel en titt in i skafferiet eller en färd nerför trapporna med soporna, för att när man väl är klar med den lilla redogörelsen byta ut nyckelorden mot något mer dramatiskt. Som så här:

”Klockan var fem på morgonen. Jag gick ner för trapporna med den hopknutna påsen i handen och sen ut på gården för att slänga den i den gröna containern. Dagen hade knappt grytt och katten stirrade på mig från sin vrå bakom cykelstallet som låg lite längre bort.”

”Klockan var fem på morgonen. Jag gick nerför trapporna från båthuset med det ihoprullade liket i ett rep efter mig för att slänga det i pråmen. Dagen hade knappt grytt och katten stirrade på mig från sin vrå i fören på den lilla segelbåten som låg vid ankar ett femtontal meter från land.”