HÄMNAREN ( Roman av Kaj Genell )

 HÄMNAREN

KAPITEL ETT

 

D

ET VAR TIDIGT en vårdag i Maj när Nils Tidhafre slog igen fängelsegrinden bakom sig med en vid rörelse av höger arm.

”Inte en dag för tidigt!” ropade han ut i morgondimman, säkrade greppet om sin lilla grafitgrå portfölj, där han bar några böcker och diverse småsaker, som han velat ha med sig från anstalten ut i sin nya tillvaro. Han hade ingen brådska, men satte ändå klackarna i gruset på ett sätt som kunde fått en betraktare att tro att vi här hade att göra med en person som visste vad han ville och ämnade uppnå sina mål fortast möjligt.

Tidhafres omedelbara mål var en busshållplats, där en buss, som skulle ta honom till Uddevalla, skulle avgå om en halvtimme. Ljudligt visslande tog han sig fram på den dåligt asfalterade vägen, som slingrade sig fram genom ett stenigt jordbrukslandskap där våren nu kom den första grönskan att spira på björk och al. Nils var inte särskilt intresserad av natur, men blockade ändå en vitsippa från vägkanten och satte i ett litet mystiskt knapphål som fanns i kavajrockslaget.

Han log vid tanken på att han, om allt gick som det skulle om några timmar skulle befinna sig ombord på en båt på väg till Antwerpen.

Mån om sin personliga frihet, som han alltid varit, hade han suttit av hela maximistraffet för dråp, för att när han blev fri skulle slippa övervakning och kunna göra precis som han ville. Nils hatade allt vad kontrollsamhällen hette, och tillhörde en grupp människor som man skulle kunna kalla ”de stora föraktarna”. Således föraktade han allt möjligt, till höger och vänster, men mest av allt dem, som försökte beskära hans frihet. Om han inte fick leva totalt fri, och göra som han behagade, så kunde han lika gärna vara död. Så tänkte han ofta, minst en gång om dagen.

------------------------

Den unge, blekansiktade busschauffören på den gröna, dammiga bussen log försiktigt när han släppte på den ende väntande passageraren vid busshållplatsen. Chauffören såg nästan mer ut som en exfånge än Nils, vars ansikte var mer rundlagt och dessutom hade en rödaktig färgton. Chauffören var 100 % -igt medveten om att män som steg på bussen vid den hållplatsen om måndagsförmiddagarna med en mindre portfölj i handen, med 99%-ig säkerhet kunde antas vara frisläppta bedragare eller ogärningsmän. Nils log vänligt och betalade med ett SMS och gick sen längst bak i den tomma bussen och satte sig i vänstra hörnet. När bussen med ett ryck satte igång, lade han huvudet bakåt mot huvudstödet och njöt av bussens gungande.

Vad chauffören inte visste var att Nils tillhörde den farligare brottskategorin, dråparna, som inte visat någon ånger. Men det är ju å andra sidan så, att folk generellt inte vet så mycket om sina medmänniskor; vad vet jag om dig, och du om mig? Egentligen. Som man säger….

Snart sov Nils. Han hade lätt för att sova, även på de mest stökiga ställen och i de obekvämaste ställningar. Kanske hade han allmänt en neutral inställning till sin omgivning, så länge den nu bara var i samklang med hans frihetsideal. Kanske betydde friheten allt, och resten var bara som krusningar på ytan. Hur som helst så var Nils trygg i sig själv. Detta var – i sig – en egendomlighet, eftersom hans uppväxt varit ett helt sammelsurium och ett litet helvete, för honom, då han uppfostrats av en faster, den skenheliga faster som han slutligen slagit ihjäl med en yxa.

Men så följer inte psykologiska skeenden alltid de manualer och mönster som lärs ut på universiteten. Det mänskliga psyket är aningen mer komplicerat än kärnfysikens objekt. Med det mänskliga psyket är det som med de saker om vilka man ofta hör kloka människor säga: ”Det där känner man inte till!”

Dessutom var inte Tidhafre bara en psykologisk profil, nej, han var inte alls TYPEN, som slår ihjäl fastrar. Allt var lite krångligare än så. Han hade nämligen vid tillfället varit manipulerad av en kemisk substans. Men vi återkommer till det.

Att Nils Tidhafre var trygg i sig själv var ett mysterium, som så mycket mänskligt. Låt oss bara stanna vid det så länge.

Att folk har lätt att sova på bussar, särskilt i dimmigt väder, är ju inte direkt ett mysterium. Det är ju nära nog en empirisk sanning. Eftersom tankar går väldigt fort när man sover, så kan man lätt inbilla sig att massor av tankar som rörde Nils´ förflutna rörde sig i hans guppande huvud, när bussen nu närmade sig Uddevalla.

 

KAPITEL TVÅ

 

Kanske drömde Nils om sin uppväxt hos moster Cecilia.