Ett Företal till en roman

 

FÖRETAL

 

           

Läsaren av denna bok kommer snart att observera att den här boken är resultatet av ett samarbete mellan många medvetandelager. Psykologiska fakta, såväl som historiska traditioner, kan dock bara sökas kunskap om genom aktivering av lager som är översiktligt bekanta på ett disciplinerat sätt med sina grannar i det djupare medvetandet. Som resultat av dessa mer vakna lagers professionella samarbete framstår till sist boken som exklusiv i sin fantastiska hyllning av de resor som författaren till denna bok har gjort i det yttre och det inre i vår gemensamma tillvaro. Boken berättar – förutom om författarens unika verklighet - också om våra förfäders medvetande, om deras önskningar och sorger. Den här boken uppmärksammar speciellt vårt sinnes produktivitet och tillvarons sorgespel, och människors lögnaktiga myter. Den handlar om de minnesstrukturer och de narrativ som växt upp ur både längtan, vördnad och förtvivlan. Varje läsare av den här boken bör känna igen och i alla fall tolkningsmässigt begripa, antingen genom upplevelser de personligen haft eller ryktesvis, sensationer som uppkommer i samband med denna bok, och därför kommer den här boken med största sannolikhet att uppskattas av många.

 

    KAP. I.

Nu var det mitt på dagen och Pauline och jag stod vid vägen, som ledde från Gottskär och över bergen till basidan av Ekby. Där, ett stenkast från Liselotts köksträdgård låg i diket Paulines röda AlfaRomeo, på skrå, i 45 graders vinkel, med nosen intill ett vildrabarberstånd.

Insekterna yrde här på ett sätt som sällan ser nuförtiden, och jag förvånades över att jag befann  mig på landet här och att Pauline, klädd i en alldeles för varm dräkt av ylle, brun och vit-rutig, stod så tätt intill mig.

"En sån bil.", sa jag.

"Mm.", sa hon och hon log på ett sätt som kom hennes panna att skina vitare än nånsin.

Jag tänkte då att allt hängde samman, och att vad jag tidigare trott handlade om ord inte alls gjorde det. Om det nu var så att ord hängde samman på ett både oroande och roande sätt, och att det var det som var det farliga, så gällde ju detta också, och kanske i ännu högre grad det som orden ytterst handlade om, d.v.s. verkligheten ( sous rassure ). 

"Är bilen trasig?" frågade jag, som inte hade nån aning om bilar.

Pauline var tyst i en liten stund, men aningen för länge, tyckte jag, innan hon sa:

"Den är nog trasig undertill."