glömska

 

"Klockan var sju på morgonen.

Jag sade nu till den storväxte och med vitt hår och högrött ansikte försedde Suydman, där jag satt i en knarrande korgstol intill denne, som yrvaken belägrade en identisk, att jag glömt min plånbok på rummet och måste gå och hämta den."

 

Ofta kan man finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende i många sämre romaner från den gamla goda tiden: och man kan finna att det i dessa, till exempel inledningsvis, berättas om någon person som glömt något, en plånbok eller så, eller låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge.

Man får, genom införandet av fenomenet ”glömska” en helt ny dimension i berättelsen, och ger denna en tidlig elasticitet. Vad man har glömt, vad Någon glömt, det har denne glömt FÖRUT, - d.v.s. INNAN berättelsen tog sin början. Så kommer berättelsen därför extra flyhänt igång, om man inför glömskan på detta sätt.

Även är ju glömskan en väldigt viktig antropologisk markör. Glömska hos Människan är ju särdeles komplex, då man får förutsätta att gamla rön om minnets funktion från Freuds dagar har visst sanningsvärde: man Glömmer bara det Man Vill glömma. Och så vidare. Så blir då berättelsen med ens mera PSYKISK, om man inför glömskan som fenomen, redan i berättelsens inledning.

Man öppnar då för tankar som ”Vad mera kan huvudpersonen ha glömt?” eller t.o.m.: ”Vad kan BERÄTTAREN ha glömt.” ( Mer sällsynt är reflexionen Vad har JAG glömt?”)

 

Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt sätt som möjligt och med en så i själva berättandet grundad och känslomässigt övertygande touche, så att man som Berättare i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer. Man måste alltså få läsaren, i och med detta glömskegrepp, fullständigt själv glömma bort var han är, vem han är och av vilken anledning läsaren själv tror att han alls läser boken.

 

Exempel: ”När hon stigit på tåget kom hon på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet, trots att hon själv inte var där.” Ty det är ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ. Således handlar romanskrivandet om att man som författare, via en berättare, tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens mentala hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt lite förakt för dem som inte, likt läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången. Författaren kan alltså genom sina berättargrepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten kråkunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman.

 

Från den gode läsarens sida fordras det, med andra ord, en viss slags masochism. Som läsare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, plåga en lite med ovissheter och orimligheter och lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinterstorm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man blott sent i nattens timmar fram till de sista sidornas prunkande trädgård, där man slutligen kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och som i ett kärleksrus låta sig omfamnas av författarens ben.