EKBY

 

FÖRETAL

 

           

Läsaren av denna bok ( du ) kommer snart att observera att den är resultatet av ett djuplodande samarbete mellan många psykiska instanser, som man kan kalla medvetandelager. Mentala fakta, likaväl som historiska traditioner, kan dock bara sökas kunskap om genom successiv aktivering av lager som är bekanta med sina grannar i det djupa medvetandet. Som resultat av en samvetsgrann dokumentation av dessa till stor del omedvetna lagers professionella samarbete framstår sedan till sist boken som rejält exklusiv i sin fantastiska hyllning av de resor som författaren till denna bok har gjort i det yttre och det inre i vår existens.

Boken, som läsaren ( du )  nu har i  händerna, berättar – förutom om författarens unika verklighet - också om våra förfäders historiska medvetande, om deras önskningar och sorger. Den uppmärksammar speciellt vårt sinnes produktivitet och tillvarons sorgespel, alltings tillfällighet och människors lögnaktiga lagbundna myter. Den handlar också om de minnesstrukturer och de narrativ som växt upp ur både längtan, vördnad och förtvivlan.

Varje läsare av den här boken bör känna igen från verkligheten antingen genom upplevelser de personligen haft eller ryktesvis, sensationer som uppkommer i samband med denna bok, och förhoppningsvis tolkningsmässigt begripa vad som avses med alltihop, genom kulturell inkänning. De ironier, som boken i sin stomme är uppbyggd på, är av en sådan art, att de förhoppningsvis slutligen kommer att bidra till en känsla av frihet hos läsaren ( dig ).

 

                                      ----------------------------------------------

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                    

                                              1.

 

       HUR jag sitter i en rottingstol på Ekby balkong. Hur glömska spelar en biroll. Och om författares nöjen.

 

Gamle Robert Suydman var äntligen död. Han hade dött på midsommarafton, lugnt och stilla, och denne gamle mans bortgång var den yttersta orsaken till att också jag kommit att ge mig ut på resa, men en mycket kortare sådan, än Suydmans till paradiset, från Göteborg till Norra Halland. Hela hundranio år blev han, den räven!

 

Så befann jag mig efter en lång taxiresa med en Göteborgs-Taxi-chaufför från Palermo nu i Härdbybackar socken denna soliga Augustitisdag. Svalor kom i armador, virvlade och dök över den stora gårdsplanen, i vars mitt ett stort vårdträd prålade i mörkgrön dräkt. Jag satt på Henrik Suydmans smala verandabalkong på herrgården Ekbys långsträckta framsida, som vätte mot väster, en veranda som löpte på andra våningen, över en lägre veranda på våningen under. Henrik Suydman var sonen till den döde.

 

Regnet som fallit dagen förut hade – trots att den övre verandan till hälften var täckt av ett stort utskjutande takskägg - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på den gamla balkongens trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid elvasnåret, på grund av det fuktiga och kalla sommarnattvädret, intakta. Solen kom till detta golv först vid halv tolv. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft steg upp därifrån i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet och ruttenheten, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog, om man var begiven på det. Denna bedövande och exotiska doft skulle dock inte stanna länge. Solen har en stark evaporerande effekt på allting. Och snart skulle sommardagens friskhet ersätta allt annat.

Klockan var sju på morgonen.

Jag sade nu till den storväxte och med vitt hår och högrött ansikte försedde Suydman, där jag satt i en knarrande korgstol intill denne, som yrvaken belägrade en identisk, att jag glömt min plånbok på rummet och måste gå och hämta den.

 

Ofta kan man finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende i många sämre romaner från den gamla goda tiden: och man kan finna att det i dessa, till exempel inledningsvis, berättas om någon person som glömt något, en pl