Avvägens mystik
”Det är bara teater.”, brukade min mor säga när vi såg en film, när jag var liten. Lugnande. Det som gällde var – uppenbarligen - att överleva filmen, så smärtfritt som möjligt. Och jag överlevde upp till vuxen ålder.
--------------
Klockan var halv sju denna vårmorgon. Violette – min flickvän – och jag låg bredvid varandra i hennes dubbelsäng.
Jag hade just fått en ljus idé. Jag tänkte, att om man inte kunde komma på en bra plot för sin nästa bok, så borde man sätta av några dar till att se gamla filmer, som man ju kan hitta på YouTube, men se till, så att man bara såg allihop till hälften. Efter bara ett femtontal halva filmer skulle man bli så sugen på en bra historia, som löpte ända till slutet, att man skrev den själv!
Jag såg på Nora. Hon var halvvaken. Hon suckade, så att hon blåste en del av sitt ljusa hår en bit upp i luften. Så somande hon igen med ett litet gnyende.
Hon var en mycket vacker flicka. Och begåvad.
Jag låg ytterst i sängen, och var halvt uppstigen, stödde mig på ena armen, medan jag betraktade den sovande flickan. Eller kvinnan. Hon var ju dock 26 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar