freud - på gränsen till läkare

 

 

 

FREUD – på gränsen till läkare

 

 

BARA FÖR att någon har lyckats servera ett skämt som rör ett problematiskt område i den mänskliga existensen, gör ju inte att detta problematiska område, dess problem för individen, försvinner.

Det allra klaraste tecknet på att problemet är kvar är ju att skrattet fastnar i halsen på en. Att skrattet fastnar i halsen på en bevisar å andra sidan inte vare sig att skämtet är dåligt, eller existensen av en suverän instans inom Människan, en okänd kontinent, som man kan kalla det Omedvetna.

Så kan man också – likt man kan vara skeptisk gentemot komikens kritiska möjligheter - se på förklaringar och tolkningar. Enbart mot bakgrunden att man får något förklarat för sig, eller tolkat, kan man inte anse att saken är utagerad. Man kan nämligen tänka sig andra förklaringar än den man fått, och dessutom kan förklaringen man har fått vara felaktig, ellr på något annat sätt otillfredställande.

Inte desto mindre förtjänar ju merparten av alla skämt och förklaringar och tolkningar respekt i så måtto att de faktiskt ÄR DÄR, som några slags abstrakta fenomen, att ta ställning till.

Man kommer inte undan vad folk serverar en, även om man inte alls tänker förtära vad man ser framför sig på tallriken.

Ligger det en kokt fisk på tallriken, så gör det.

 

Sigismund ( Sigmund ) Schlomo Freud var född 1856 i Böhmen i en stor judisk mycket typisk mellan europeisk medelklassfamilj, levde i Wien och dog i exil 1939 i London. Efter att med höga betyg avlagt läkarexamen i hemstaden 1881, valde han snart den psykiatriska läkarbanan. Genom  ett stipendium kunde F. resa utomlands och kom snart att arbeta tillsammans med pionjären inom modern psykologi, J. Breuer, i Paris, där han kom i kontakt med hysteri och andra tillstånd, och där ett av de främsta behandlingsmedlen var hypnos. I Nancy i Frankrike botade under denna tid psykiatern H. Bernheim patienter i tusental med olika symptom, psykosomatiska sjukdomar mm. med suggestion- suggestionshypnos. Freud besökte Nancy-kliniken, och lärde. Hypnosen skulle komma att uppta Freuds tankar, medvetet o. omedvetet, under hela hans liv. Denna behandlingsform hade dykt upp i mer ”vetenskaplig” form först hos A. Mesmer och även fått namnet Mesmerism. Denne upptäckte att det räckte med suggestion för att – i vissa fall – lindra symptom, samt för att bota vissa psykosomatiska sjukdomar. Mesmer kan sägas vara den förste moderne psykoterapeuten.

Hypnosen föll av olika anledningar i vanrykte ungefär mellan 1860 -80 men uppstod i Frankrike igen med Liebeault och just Bernheim i vad som benämns den ”gamla Nancy-skolan”. En nyare skola i Nancy bestod bl.a. av doktorerna Coué och Baudouien. Dessa införde bl.a. självsuggestion – en föregångare till KBT - som metod och införde likaså begreppet ”det undermedvetna” i sin teori.  I början av 1880-talet skrevs i Frankrike ett flertal publikationer i ämnet hypnos - under det Charcot/Bernheim började använda denna. Här användes begreppet ”Omedvetet” och hysterin ansågs i publikationerna vara ett bevis för just det Omedvetnas aktivitet.  Dessoir skrev också 1890 ett verk med den rafflande titeln ”Det dubbla jaget”, där denne beskrev ett övre och ett nedre medvetet, i anslutning till en av den då berömde G. Fechner redan etablerad topologi.

 

 Charcot – den vid sidan om Breuer kanske främsyte psykiatrikern i Frankrike under denna tid - visade offentligt  (!) upp patienter med dipsykism - dubbel personlighet - och polypsykism ( flera personligheter ). Ofta var dessa demonstrationer rena teaterföreställningar, där patienterna, oftast kvinnor - ”hysterikor” -, ibland låtsades svimma, eller suggererade sig själva till svimning eller likanande för att tillfredsställa sina läkare till vilka de hade knutits känslomässigt, och successivt alltså blivit deras ”partner i brott”.

 

 Allt detta var en fascinerande värld inte minst för en så fantasifull personlighet som Freud redan då var. Den var även tilldragande för den senare framgångsrike Pierre Janet, som skrev Automatisme psychologique. (1889-1900).

 

 Redan under Paristiden började Freud – som länge drömt om att bli författare på det ena eller andra sättet och var en hängiven läsare av romaner, noveller och dramer - skriva fallbeskrivningar, ibland tillsammans med Breuer. Dessa beskrivningar är mycket välskrivna. Freud hade i sin ungdom haft både litterära och filosofiska ambitioner. I samtida wiensk press frågade man sig också, halvt raljant, om Freud nu skulle slå in på författarbanan, eller om denne skulle fortsätta vara läkare.

 

Här är det lämpligt att föröka se vad för slags intellekt Freud hade, eftersom typen av forskarintellekt ofta kommer att bestämma formen för den forskning som skapas.

Så hade Freud ett gott logiskt och diskursivt intellekt, men sakade förmåga – även om F. ju skrev en hel bok om humor och vits - att uppskatta former och meningsfullt processa information som hade flera lager. Freud var fullständigt omusikalisk, och nekade sina barn att y sysselsätta sig med musik. Han behandlade all information på ett mer digitalt och rebuslikt sätt, än analogt och känslofullt. För bildkonst var ju Freud inte heller alls utrustad känslomässigt, men betraktade alltid enbart det manifesta innehållet, medan formsidan av ett konstverk, som linjernas karaktär eller färgens harmoni för honom tycktes helt försumbar!

Så kan man utan vidare säga att Freud, som gav sig in på att diskutera samtidens kultur, inte alls hade möjlighet att förstå ens grunderna i musik, bildkonst och skulptur.

Att betrakta konsten i ett samhälle enbart utifrån vad som kan sägas om den ”berättande” eller ”diskuterande” sidan i ett konstverk är ju ett betraktande som gränsar till icke-seende.

( Freuds diskussion kring Michelangelos Mosesstaty är ett exempel på detta. Den formella aspekten av Michelangelos bildspråk förbigås helt. Det enda Freud noterar är de explicita detaljerna. Kanske var Freud också påverkad av den judiska traditionen, med dess inriktning på diskursen sofistik, mer än på andra möjliga egenskaper som dess skönhet eller mångtydighet.) Inte desto mindre var Freud en fascinerande tänkare, en god stilist och en suggestiv berättare.

Han kunde på ett medryckande sätt, och med effektiva bilder, få läsaren med sig i beskrivningar av intrikata själstillstånd, som till stor del inte alls existerade.

Freuds bok om Vitsen ( och dess förhållande till det Omedvetna ) behandlar ju vits och humor i förhållande till driftekonomin, - alltså i förhållande till individens spänningstillstånd och hälsa – inte i förhållande till vad vitsen eller humorn eller ironin  står i förhållande till. (jfr. Uwe Wirth och dennes diskussion om diskursiv dumhet.)

Katalogartadheten i denna bok ger ett komiskt intryck. Man kan ju inte tänka sig något mer tillfälligt än vitsen. Att då få hundratals och åter hundratals vitsar serverade åt sig inom en boks pärmar överträffar vida minimikraven för grotesk.

 

En ytterligare intressanthet, beträffande Freud, är ju dennes ord till sin själasörjare, Wilhelm Fliess, där Freud menar att han  önskar han slapp läsa. ”Om jag ändå slapp läsa böcker!”

Här kan man ju då tänka sig att Freud enbart ville luta sig mot observationer och experiment.

Att han ändå stödde sig så mycket på kulturella föreställningar och intellektuella skapelser komplicerar saken.

Man kan här tänka på en annan författare, S. Kierkegaard, som även denne var högst ovillig att läsa böcker. Kierkegaard som så starkt opponerade sig mot diverse filosofer, hade sällan läst dessa, eftersom han också menade att han inte kunde läsa böcker som vilade på hypoteser han inte höll med om.

Både Freud och Kierkegaard var fulla av inspiration och upptäckarglädje, och skrivlusta. Problemet med detta är ju att de inte var berättare. ( Men de var stora beundrare av diverse romanförfattare, Kierkegaard av Steen Steenson Blicher, och Freud av Arthur Schnitzler. Men nån talang för gestaltning hade vare sig K. eller F..) Vad skulle de skriva om? Jo, om vad de tänkte om Människan.

Men vad de tänkte om människan var ju inte vetenskap. Det var reflektion och påhitt.

Intressanta saker visserligen, men ändå inte något man kunde ta till sig som verifierade fakta.

Både Kierkegaard och Freud kan betraktas som fantaster, som lade fram sina fantasterier som sanningar.

En fantasm är inget annat än en drömsyn.

En fantast är – definitionsmässigt – en som lägger fram sina drömsyner offentligt.

Om Kierkegaard och Freud nu verkligen VAR sådana individer, som bäst kan beskrivas som de som lägger fram drömsyner, är en viktig kulturhistorisk fråga.

Man säger att Freud var fantasifull, men är dewt sant?

Kanske var han mer en konspirationsteoretiker, i sin mani att lösa gåtor.

Ty hans största intresse tycks ha varit just det. Han var född till korsordlösare.

Så ville han inte bara klura ut varför människor blev hysteriska men intresserade sig för alla möjliga gåtor. I en bok sökte han reda ut om det inte kunde vara så att Moses var Egyptier, i vissa anteckningar menade han sig ha bevis för at Shakespeare inte var författare till Shakespeares verk.

Det är ju så att – när det gäller konspirationsteorier – den största fantasifullheten är den som underbygger tesen att allt är ganska enkelt, och att allting förmodligen gick till precis som man alltid sagt att det gick till.

Att söka alternativa förklaringar till allting tyder på en slags rigiditet, och är också en variant av eskapism.

Det utmärkande för Freud är en rigiditet i att alltid se allting som rebusar, som gåtor, samt den otroliga envishet med vilken han hävdade att allting var just det.

Att det ligger någonting bakom varje företeelse kan man ju i många fall hävda, men det är ingen mogen inställning till fenomen och existens.

Om man skall vara läkare bör man främst inrikta sig på att läka, men empatin lyser helt med sin frånvaro hos Freud. Man kan över huvud taget inte se någon möjlighet att någonstans hos Freud finna ett manuskript med titeln: ”Vårt behov av tröst.”

Freuds drivkraft var ärelystnad. Han kom från en fattig familj, insåg sin begåvning, och kunde inte förstå varför inte han skulle bli en slags humanvetenskapernas kung. Någon gräns för vad han trodde sig kunna förklara, med sin rebusmetod, fanns inte.

Det ligger en slags dumhet i hans iver att förklara allting. Särskilt som han inte alls riktade sig mot allt, men bara mot det mest pikanta.

Hans favoritobjekt var de objekt som var de erotiskt mest kittlande. Så var hans fru Martha inte fel ute, när hon menade att hennes man sysslade, dagarna i ända, med pornografi. Hon kände sin man.

Så var också Freuds favoritfall, som Råttmannen, en person som förläst sig på erotiska romaner. Här excellerar Freud också i att kittlande söka dölja – och därmed uppenbara - att allting handlar om pornografi.

I stället för att forska I MEDICIN, ISTÄLLET FÖR ATT SKAPA EN PSYKOLOGI SOM KUNDE GÄLLA FÖR ALLA MÄNNISKOR I HELA VÄRDLEN, SKAPADE Freud en psykologi som kunde gälla för ett litet skikt av borgare i en liten del av Europas mitt. Just den patriarkalitet som rådde där fick forma mönster för hur man skulle se – föregivet vetenskapligt – på Människan, även människan på en ö i Stilla Havet.

Freud extrapolerade utifrån sitt eget förhållande till sin far, och fick fram en idé om ett generallt förhållande fader-son, som skulle gälla alla människor, när det nu finns människor för vilka en fader aldrig funnits, reellt eller symboliskt eller båda.

Freud var mån om att på fotografier framställa sig som ”mannen med järnblicken”, som avslöjade allt. I själva verket sökte han spärra in folk i sina egna föreställningar. Det var inte fråga om nån frigörelse över huvud taget.

Freud sökte inrymma mänskligheten i sina fantasier, i sitt korsord, i sina rebusar, och gjorde sitt bästa, genom sin medfödda retoriska skicklighet att skapa nya begrepp, som snabbt gjorde sig nästan oersättliga, för att snabbt muta in det område som han upptäckt att man kunde fabulera fram genom ett begreppsmässigt trolleri.

--------------------

 

Freud upptäckte, enligt egen utsago, att drömmen var ”kungsvägen” ( ett uttryck från Diogenes d.ä. , - filosofen som bodde i tunna …) till det Omedvetna, till ”den andra skådeplatsen”, ”der andere Schauplatz”.

 

      Ordet ”kungsväg” här aningen dubbeltydigt, eftersom kungsvägar ju alltså sällan finnes: det finnes ingen kungsväg till matematiken, menade ju den gamle Diogenes i samtal med "världserövraren" Alexander; - analogt med detta, så är det tveksamt om det är så lätt att komma åt det Omedvetna, som att bara gå drömmens väg. Kungsvägen är maktens väg. Man kommer ju sällan åt en insikt om man följer maktens män.

 

Breuers och Freuds fallbeskrivningar har det gemensamt, att de nästan alltid är exempel på hur kvinnor (!) botas från hysteri, och de avslutas alla lyckligt och väl – efter ett rappt uppnystande med botande insikt - med den lycklige analytikerns suck :”/…/och jag såg henne aldrig mer.”.

En mer effektiv plot får man leta efter.