Generell regel för bildspråk i romaner - DIAU
Den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk kan beskrivas med en regel. Vi kan kalla denna regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara:
Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel. Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang med det, som explicit faktiskt sagts, och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka bryter mot regel [ 2 ]. Däremot håller han sig alltid till regel [ 1 ].Ett bra exempel på bygge av en bildvärld inom romanen i Kafkas fall, som AVVIKER från DIAU, är onekligen det s.k. Naturteaterkapitlet i Amerika. Detta långa avslutningskapitel i den nuvarande versionen av Amerika är skrivet långt efter det första kapitlet, och har en annan karaktär än början [i]och man ser här mer utmejslade "kafka-grepp". Tonen är en annan, inte så lekfull.
Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clayton!” alltså äntligen nått så långt som till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern. Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapplöpningsbana. Man inser att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt är. Man kan ana, att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken. Kafka hade relativt begränsade kunskaper om Amerika, som land, - något á la den tyske indianboksförfattaren Karl May, som heller aldrig satt sin fot där. Kafka hade dock en släkting i Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker och tidskrifter, allt han kom åt, ofta men inte alltid i den lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade dock hela tiden på, att det han beskrev var "det moderna Amerika".[ii]
Antagningen till Naturteatern, som påminner något om antagningen till krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914, går till så att man, via en man som sorterar folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss lägre teknisk utbildning".
Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering,[iii] så växer antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor. ( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting.
Bara i utnyttjandet av vad jag kallar DIAU till att först lura läsaren att först tro, att "allt är som vanligt", för att sedan bryta denna bild ( som i drömmens "förtätning", fast omvänt.....),- inte ovanligt i uppbyggandet av ett skräckfilmsscenario/intrig á la Stephen King kan Kafka skapa en av de "sjösjukekänslor" , som han uppenbarligen finner ett nöje i att skapa för oss, inte utan bestämt syfte, - tror vi.
Nu anser T. Ekbom, med W. Rieck, m.fl. att Karl Rossmann redan är död i detta kapitel. Jag kan inte ansluta mig till den.[iv] Det är på något distinkt sätt ovidkommande om Karl Rossmann ”lever” eller ej, i en fiktion som denna. Vad skulle det nu förklara om vi säger att han är död, i hela boken, eller i bara sista kapitlet, eller inte alls död ? Man ser lätt, att det gör vare sig från eller till.
Angående bildspråket, så kan man i förbifarten även nämna att Kafka ett slag sysslade mycket med teckning, blev mycket beundrad för sin stil, och att man ansåg att den liknade Paul Klees. [v]Klee arbetade ju i många fall med en geometrisk stil som den som Kafka använder. Kafka arbetar dock mer perspektiviskt och med förskjutningar. Mycket av det tecknade materialet är ännu - i skrivande stund - opublicerat. Men de teckningar vi ha , visar på ett originellt fritt perspektiv, och en geometrisk fantasi, samt ett frimodigt förhållande till bild över huvud taget. Nu är det många som ansett att Kafkas litterära bildspråk liknar Paul Klees bildspråk. Och att vi här har att göra med en form av utsökt expressionism. Och sant är att Kafka var inspirerad av dem, som kom att kallas expressionister.[vi]. Att man nu i samband med Kafka möter termen ”expressionism” Nu är Kafkas formspråk ändå – om man ser till det omedelbara yttre – vitt skilt från det typiskt expressionistiska, varför man här måste se det som något medelbart, en subtil expressionism – om man vill behålla termen. Att detta intryck av en stegrad förnimmelse av enskilda ting, ofta i bjärt kontrast till allt övrigt ( ergo: ett ensamt ting, ofta något förfrämligat ), framkommer är en funktion av den egenartade grundstrukturen, där Subjekt- och Objekt-former är ställda mot varann i sträng kontrast och omvärlden på ett tvetydigt ( oblikt, ekivokt, ironiskt ) sätt alluderar till den freudianska drömsymboliken. Ett ytterligare drag som Kafka har gemensamt med den koncentrerade esteten Paul Klee formmässigt är ju den stora exaktheten, tydligheten i det yttre föreställandet. De äger båda en klarhet och virtuositet i den yttre formen, Klees kanske byggd på dennes omvittnat gedigna musikalitet.
Vi möter hos Kafka det tidstypiska, - genom hans eleganta speciella teknik - som också framträdde i expressionismen,: Entfremdung, ”förfrämligande”: Man tänker här kanske också på den ryske teoretikern, narratologen Viktor Sklovskij och dennes resonemang kring Leo Tolstoys stil: ”Hos Tolstoy består ”främmandegöringsbegreppet” däri att han inte kallar föremålet vid dess namn utan beskriver det som om han såg det för första gången och vidare att han skildrar en händelse som om den inträffade för första gången; vid beskrivningen av företeelsen använder han därvid inte de benämningar som vanligen ges dess delar utan benämningar som används för motsvarande delar hos andra företeelser.”;-----;” Saker som man varseblivit ett flertal gånger börjar man snart nog varsebli genom igenkännande: saken befinner sig framför oss, vi vet om den, men vi ser den inte. Därför kan vi inget säga om den.” [vii]
Vi citerar har in extenso ”Claytonuppropet”:
”Karl såg i ett gathörn ett plakat med följande text: "På kapplöpningsbanan i Clayton anställes idag från klockan sex om morgonen och till midnatt personal för teatern i Oklahoma ! Den stora teatern i Oklahoma kallar er ! Den kallar bara idag, bara en gång ! Den som nu försummar tillfället, försummar det för alltid ! Den som tänker på sin framtid är vår man ! Alla är välkomna ! Den som vill bli artist anmäle sig ! Vi är den teater som alla har användning för, var på sin ort ! Den som beslutar sig för oss gratulerar vi nu genast ! Men skynda er så ni kan bli mottagen före midnatt ! Klockan tolv stänger vi överallt och sen öppnas det inte mer ! Förbannad den som inte tror på oss ! Iväg till Clayton !" ( A. s.214f.)
I originalmanuset inleds detta avsnitt – på sant ( typiskt) Kafka-vis - med ordet ”plötsligt”. ”Plötsligt såg Karl ….”. Ifrån den tröstlösa, förnedrande tillvaron hos den hänsynslösa Brunelda kastas vi bildlikt och bokstavligt talat ut på gatan, och möter där på gatan en värvning. Många har betraktat denna beskrivning av ”den stora teatern” som en slags paradisskildring.[viii] Skildringen har många drag gemensamma med övriga skildringar i Amerika. Men den äger också i kraft av vad för figurer som framträder en karaktär av symbolisk skildring, samt av färgglad satir, som är mer tvingande än vad de tidigare partierna erbjuder. Tonfallet på plakaten är av typen ”frälsningsaffisch”. Så blir också denna skildring nära nog helt pastischartad. Berömd är sedan skildringen av uttagnings-processen till teatern där den bildmässiga framställning är mästerligt utförd, och vi ser framför oss måhända ett landskap, som påminner om en målning av en italienske futurist som Giorgio de Chirico.
[i] Kap.1. Eldaren.
[ii] Dit han gissningsvis då och då drömt om att ”fly”.
[iii] jfr. byråkratins födelse vid denna tid, automatiseringens och taylorismens.
[iv] jfr. Schillemeit.
[v] jfr. Unseld, s. 22ff .
[vi] Jfr. Salfellner, s. 18. I Prag mycket mer än i Wien slog både kubismen och expressionismen snabbt igenom.
[vii] V. S. Konsten som grepp, s. 48. i : Aspelin/Lundberg, 1971.
[viii] Kafka läste själv upp detta kapitel för sina vänner.
Kommentarer
Skicka en kommentar