Kap. 18. Lektion om författarens begrepp.
“Det är barnsligt …..It is childish to suppose that a hundred books can be named as those which are the best for each and every one. The simplest experience of the world proves that a work of great excellence may deeply move one person, while it leaves another untouched; and that a book which has influenced one strongly in one's youth may lose such influence over one's later years. There is practically nothing that every man can read at every time..” ( Edward Brandes, bror till Georg. )
Till filosofi hörde nu på sätt och vis även, enligt Orienthielm, nu läran om Författaren, eller människan som berättare, som han hellre uttryckte saken.
”När man skriver en roman, så måste man, som författare, skapa en berättare, och det är berättaren, som i romanen, måste bli den som kommer nära läsaren. Författaren måste inte synas, ja: skall inte synas, men BEÄTTAREN, skall genom en av författaren skickligt utmejslad framtomning, framstå som en oerhört trevlig och i allting insatt och välinformerad person, som man gärna vill vara vän med.
Så är PRIO ETT att som berättare – man förvandlar sig nära nog omedelbart till just denne, var sympatisk, ”a likeable guy”, som engelsmannen säger.
”Så man får inte märkas som författare?”, undrade Oleg.
. ”Endast i notapparaten.”, svarade Orienthielm kryptiskt
”Romaner bör skrivas i imperfekt. Och oerhört logiskt. Impeccable. Oklanderligt logiskt.”, fortsatte Orienthielm, och ställde här också upp en liten griffeltavla mot väggen bakom sig, på vilken han antecknade vissa ord.
”Detta är ju intressant.”, sa Vendla, vars ögon numera alltid hängde vid Jean-Jacques höga panna, trånande.
”Om man skriver en roman i presens, blir koloriten bjärt. Man förlorar överhuvudtaget många medel om man skriver en roman i presens. Endast i imperfekt finns möjligheten till antydanden, bland annat om att berättaren inte är riktigt klok.”
Här nickade nu Enerskalle, som aldrig hade tänkt i dessa banor förut, mer matematiskt lagd som han var.
”Presens är ju påträngande, och är en konstlad direkthet. Om man berättar en sak i presens, så förstår ju alla omedelbart att man ljuger. Om man säger:”Jag står där, med isbjörnen rakt framför mig.”, så är det ju uppenbar lögn. Det är inte så uppenbart, om jag säger: ”Jag stod där, med isbjörnen framför mig.”. Även om det är otroligt, så är det fullt möjligt.
Man kan generellt säga om presens, att det passar bra till det överpatetiska, till det nyenkla, eller hur man skall säga. Den som vill dra någon till sig, exceptionellt nära, gör det med presens, med egentligen är ju litteraturen ett distantiellt medel, och imperfekt ger alla möjligheter, oinskränkt. Därför tycker jag att vi, i vårt projekt, håller oss inom imperfektens ramar. Det är dessutom så, att man i presens lätt kan framstå som lite dement, om man så mycket som det minsta avviker, och gör utvikningar. I imperfekt kan man däremot göra hur mycket utvikningar som helst. Tänk på isbjörnexemplet igen: "Jag står med isbjörnen framför mig. Isbjörnar har väldiga tassar.” och jämför med imperfekten: ”Jag stod framför isbjörnen. Isbjörnar har väldiga tassar."
”Fantastiskt.”, mumlade Oleg.
”Nu återvänder vi till problemsfären kring berättaren. Denne måste alltså imponera på läsaren och vinna läsarens förtroende. Allra lättast vinner man förtroende genom att framstå som KUNNIG, och som GLASKLAR. Inget är så behagligt som att svepas med i en tjock roman av någon som man uppfattar som trovärdig och trygg.”
”Så är man velig, så är det ingen mening att bli författare?”, undrade Dubbelsven och kliade sig under ena armen.
”Det beror på”, svarade Orienthielm vänligt,” om man bara är velig på ett logiskt sätt, så går det ju bra. Att tveka, och oscillera, är ju bland det mest intressanta man kan ha för sig här i livet.”
”Om den skära, rena volymen.”, sa Orienthielm. ”Det finns inga genvägar till en god roman. Den måste så att säga skrivas. Man kan inte fantisera fram den. Det är som skidlöpare brukar säga. Det går inte att bara ställa fram skidorna. Det skall åkas om det hela också.”
Här tog nu Orienthielm ur en mapp ett litet löst, gulnat blad. Från vilket han högläste:
”Att bli författare på tre dagar. ----. Tag en bunt papper och skriv i tre hela dygn efter varandra utan falskhet eller hyckleri ner allt vad som går genom ert huvud. Skriv vad ni tänker om er själv, om era fruar, om Turkietkriget, om Goethe, om Fuchs rättsprocess, om Yttersta Domen, om era överordnade – och efter detta förlopp på tre dagar kommer ni förundras och bli alldeles utom er i förundran över den mängd ny tankar, nya oerhörda tankar, ni kommit upp med. Och detta är själva konsten att Bli Författare På Tre Dagar.”
”Löb Baruch eller Ludvig Börne, som han – på grund av dåtidens antisemitism – hellre kallade sig skrev detta på 1830-talet,.”
Orienthielm lade in den lilla lappen i mappen igen, omsorgsfullt.
Jag satt och njöt. Inte bara för att jag var utsläppt på permission ur ”hålet”, men även för att det öppnade sig en värld, som jag tidigare förstås länge anat, men vars dörrar nu generöst stod på vid gavel. Att ha en så kompetent lärare, och helt gratis och allt. I Skara kostade allting utanför gymnasiet pengar. Det var privatlärare hit och privatlärare dit. Hade man inga pengar, så kunde man inte lära sig spela piano. Så var det ju.
Nå, helt gratis var det inte. Jag och de andra hade fått en lärare – och kunskap är ju allt – på bekostnad av vår frihet. Vi var fångar och vi hade absolut ingenting att säga till om.
Jag undrade då och då hur det var därhemma. Och detta gjorde jag mitt i all kalabalik, där allt var så nytt och spännande, så att var det lätt att glömma bort sin familj och sina lärare och alla vänner man hade. Man kände att det inte fanns tid med det. Kalabalik har en tendens att bli ens nya familj, när man hamnar mitt i den. Men visst undrades det bland oss alla, understundom, hur alla tänkte om de försvunna tio personerna, som så hastigt lämnat fyra hästar och två vagnar stående mellan Grästorp och Trollhättan i bästa augustiväder, mitt på blanka dagen, och sedan aldrig mer synts till.
Nu avbröt Orienthielm föredraget om berättaren för lunch. Det innebar att alla utom jag fick lunch.
Jag eskorterades tillbaka till ”hålet” av Kutchback.
När Enerskalle och Roland försökte hindra min borttransport, genom att ställa sig i vägen, kom Cornell med en pistol i handen, och ställde sig på ett podium invid väggen, siktade på upprorsmakerna med vapnet och sa, med sin föregivet rumänska accent:
”En enda rörelse, som syftar till att hindra rättvisan, bestraffas med döden. Jag skjuter för att döda. Vi kan lätt få tag i ersättare till er. Bara att hämta på heden.”
Eftersom varken Roland eller Enerskalle ville dö, och inte var säkra på om det var skämt eller allvar, och inte ville ta risken att finna ut svaret, så fortlöpte sedan min deportering ner i källaren utan vidare hinder.
Men för att markera sitt övertag, så sköt Cornell ändå med sin lilla pistolet av ett skott, upp i taket. Mängder av grus och flis lossade med ett fabulöst oväsen från taket och föll ner på golvet och knallen var i sig så starkt bedövande att ingen kunde höra vad någon annan sa på över tio minuter. Skottet ekade länge i öroenn efter det, också, och vi var påminda om att det inte var någon vanlig lek. Detta. Vi var objekt i en dödlig lek, och vi skulle skriva ändå.
Att skriva var vår väg ut.
Så vitt man kunde se fanns ingen annan väg ut.
Så förföll det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar