THE CULTURE CLUB
eller
BLUFFEN
Kapitel
I
Det
var en halvmolnig dag i slutet av september, i New York, en eftermiddag, då
västvinden lamt och vänligt svepte in över Hudsonfloden och Manhattan och över
alla de geniala och mindre geniala människor som bor i New York med omnejd. Carl
Spiegel, en fyrtioårig mångsysslare – globetrotter, romanförfattare, essäist,
novellist, kompositör, tecknare, anti-plastaktivist, som till sin enorma glädje
och förvåning nu blivit kulturskribent med kontrakt för en av stadens
morgontidningar, ****** Morning Post, tillhörde den slags människor som enligt
ett schema företar långa promenader varannan dag, för att helt och hållet
koncentrera sig på sitt arbete de andra dagarna, och därmed låta den ena dagen
inverka på det mest gynnsamma sätt på den andra.
Han
funderade nu – eftersom han nyss misslyckats med ett romanförsök - på att
skriva en bok om pirater, kolonialism och slavhandel, med tonvikt på europeiska
kapare och kolonisatörer, men visste inte riktigt hur stort han skulle lägga
upp det hela. En närliggande bok hade han redan klar, om Drottning Kristina av
Sverige, som ju även hade haft några piratfartyg underställda sig.
Piratverksamhet var rätt så ofta i forntiden
en statsangelägenhet. Carl kunde svenska, efter att ha bott i Sverige i fem år,
på 90-talet. Han hade där passat på att doktorera på den kände renässansmannen
Dr. Lemnius[1],
en avhandling som gick praktiskt taget alla förbi. Denna dag var en onsdag, klockan
var 3, och Carl satt hemma i sin läsfåtölj försjunken i en bok om holländskt kolonialt
1600-tal, när han kom att tänka på vad som utspelat sig dagen innan, som alltså
varit en promenaddag.
Carls
hade då begett sig från 7:de Avenyn, där han bodde i en trerumslägenhet, på
fjärde våningen, med högt i tak och höga fönster – som vilken klassisk lägenhet
som helst på Manhattan med byggår 1900 - och stuckatur i taket, en liten klenod
till boplats som han hade ärvt – ja, det var alltså en del i en Co-Op –
fastighet - från sin moster, på en lång hälsorunda, iförd nya promenadskor, som
var lite högre i lästen och stödde ankeln lite, vilket ju var extra nödvändigt,
då han just tillfrisknat från ett brott på vänster ankel.
Promenaden
ledde denna dag västerut, långt från det rutiga gatunätet på Manhattan, där
folk strömmade i båda riktningar längs trottoarerna, klädda i all världens fö
färger, och med en outgrundligt noga kalibrerad hastighet, så att man vare sig
kunde misstänkas att skynda sig eller dra benen efter sig. Efter att ha räddat
en liten svart hund från överkörning hade det inte burit sig bättre än att han tagit
en lång sväng inne i Central Park, där han ätit en stor strut chokladglass vid
ett litet stånd intill vattnet – där det också på en liten scen fanns ett
parkpiano, där en äldre svarthyad tant i vit, plisserad klänning och jättelik
uppbuffat hår spelade A Nightingale sang in Berkeley Park. Efter att lyssnat
till den talangfulla damen och även lagt en tjugodollarssedel på pianolocket
hade han återvänt till sina egna trakter på Manhattan och då passerat stadens
forna horgata, 53rd Street, som ju numera blivit alltmer neutraliserad av den
nya tiden, där livet för stadens befolkning blivit allt mindre reellt, och nu
mer försiggick mer andligt i hemmets vrå, vid laptoppar, surfplattor och
mobiltelefoner.
New
York var ett nytt The Apple, ett nytt New York, nu när pandemin hade passerat,
och medan man ansträngde sig för att hålla tyst om den gräsliga pandemin, så
hade man ännu inte beslutat sig för nya samtalsämnen. Därför tycktes folk lite
mer undvikande än vad som var vanligt i denna världens mest betydelsefulla
metropol.
Förbluffad
stannade han till, när han upptäckte att man på ett ställe där man förut sålt
latexskor, skinnskärp och lädermode för unga kvinnor. Affären var borta.
Istället låg där nu ett antikvariat. En ny pampig svart skylt – 2 meter bred -
över fönstret förkunnade med vita stora bokstäver ANTIKVARIAT GRANATÄPPLET.
Eftersom
böcker nu var ett av Carls stora intressen, så gick han närmare skyltfönstret
och noterade med van blick klassen och skicket på sortimentet. Fanns där
överhuvudtaget något intressant, eller var alltihop romaner om damer som blev
mördade i Florida på en strand? Eller gamla Steinbeck-romaner, eller
Harlequinsnusk?
Ganska
tillfreds noterade han att där fanns Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och Carol
Joyce Oates.
Så
beslöt han sig för att närmare utröna vad det var för människor som kommit på
den briljanta idén att öppna ännu ett antikvariat i det redan så
antikvariattäta New York.
Väl
inne på linoleumgolvet i butiken, möttes han av ett glatt tillrop från någon
bakom disken:
”Aaah,
Mr. Spiegel! Wellcome! Vi har fått in massor av litteratur om renässansen!”
Han
var igenkänd!
Rösten
tillhörde en medelålders skallig man i grönrutig kavaj. Han bar stålbågade
glasögon, bakom vilka fanns snabbt blinkande, nyfikna ögon.
Det
var inte ovanligt att man visste vem han var, då han till och med blivit
intervjuad i CNN om en biografi, skriven av en engelsman, som just kommit ut om Leonardo ca Vinci. Man
kunde nästan säga att Carl tillhörde etablissemanget, även om han inte riktigt
ville att det skulle vara så. Men han behövde ju pengarna, bland annat för att
betala hyran för sin vackra lilla lägenhet.
---
Antikvariatet
bestod av fyra rum. Det var högt i tak där också, men riktiga bokhyllor var
ännu inte på plats. I två av rummen fanns provisoriska bokhyllor längs alla
väggar, men i de andra stod enbart travar av papplådor, fulla med böcker, som
alla osade av långvarig förvaring i någon boklada i Connecticut.
Inget
är härligare än gamla böcker! Tänkte Carl barnsligt.
Mannen
bakom disken, där det tronade en urgammal kassaapparat i gjutjärn, ville inte
ge sig:
”Det
är väl inte så att ni vill vara med i vår kulturklubb?”
Spiegel
lade ner en bok han funnit om Kinas historia framför sig på disken och svarade:
”Ojdå,
har ni en förening också, en klubb?”
”Ja,
vi har litteraturaftnar på andra våningen.”
Här
pekade mannen mot en liten vitmålad vindeltrappa som vid en kortvägg ledde upp
till ett hål i taket, varifrån ljus strömmade och även lite musik. Det var
klassisk musik, som Carl gissade var Vivaldi.
”Ah,
fantastiskt”, sa han. ”Det var rappt agerat! För en månad sen var det kläder
här, damkläder…”, pladdrade han på, medan han – som dragen av en osynlig kraft
förflyttade sig mot vindeltrappan, som – liksom den gamla kassaapparaten även
den var en gjutjärnsskapelse av äldre modell.
”Ja,
välkommen i morgon kväll till exempel,” sa mannen i den gröna kavajen, vars
mönster nu började klarna för Carl, där han stod mitt framför mannen, som
lutande sig över disken, just rafsat åt sig den kinesiska historieboken och nu
försökte se om den var märkt med något pris på insidan av bakre pärmen.
Kavajens
mönster var nämligen bokstäver. En text löpte över hela kavajen, i långa täta
rader.
”Vad
står det?”, undrade Carl, som nu pekade på ärmen på mannens kavaj.
”Det
är Dantes Inferno!”, svarade mannen glatt, varpå han tillade: ”4 dollar.”
”Haha”,
skrattade Carl artigt och mycket torrt. Sen tillade han, medan han vände blicken
mot trappan:
”Kan
man inte få ta sig en titt upp till klubben?”
”Helst
inte. Liza städar just nu där uppe. Det är hon som gillar Vivaldi.”
Carl
gick ändå, frimodig, och van att raljera som han var, några steg mot trappan,
där han nu syntes vara förbluffad över hur brant den var, medan han tänkte att
även han själv gillade Vivaldi.
”Kors
då, va smal den är, trappan!”
”Ja”,
sa ägaren.
”Jag
har just tillfrisknat från ett brott på fotleden. Vet inte om jag nånsin kommer
upp för den trappan.”
Carl
var visserligen bara i fyrtioårsåldern, och för övrigt frisk, men den branta
vindeltrappan skrämde honom.
Han
ville inte skada sig ännu en gång. Brottet på vänsterfoten hade orsakats av att
han blivit påkörd av en äldre cyklist på 5:e Avenyn, då han slagit i ankeln i
trottoarkanten, så att själva ankeln slagits i två delar, och den övre delen
förskjutits 0,2 mm utöver den lägre. Foten hade svullnat upp ordentligt, och
han hade med foten i paket fått tillbringa två månader i hemmet, då han passat
på att fullborda tre romaner, vilket i och för sig var en god sak, men som hade
påverkat hans humör och kondition till det värre.
Nu
ville han inte klättra i vindeltrappor.
”Finns
det ingen annan väg upp till våningen över?”, undrade han, starkt förvisad om
att det måste finnas en sådan.
”Jodå”,
sade den blinkande antikvaristen och log artigt,” man går in genom porten
bredvid här, och så tar man hissen upp, och på dörren där står: ”–––Barbados
Travels”.
”jaha”,
sa Carl, som nu inte fann det passande att fråga mer, när han mötte på
detaljer, vars innehåll han inte begrep.
”Vi
har inte hunnit ersätta skylten”, förklarade mannen urskuldande. Han tillade:
”Men
idag är det alltså städdag, och vi har för övrigt mest öppet om kvällarna
alltså. På klubben.”
Carl
insåg nu att han fick ge med sig, och han betalade de fyra dollarna genom att
trycka sitt bankkort mot en liten digital apparat.
Carl
hade ont om pengar som vanligt. Även om han nu hade anställning som
julturskribent, så räckte inte pengarna.
”När
är det öppet på klubben då, och vad heter klubben och vad är dess syfte?”,
undrade han slutligen, eftersom han visste att det skulle reta honom senare om
han inte fått veta svaret på dessa frågor.
Idet
samma öppnades dörren mot gatan hastigt, och en otroligt vacker, lång kvinna,
iklädd en svart dräkt och en stor gul regnjacka, och med en bred, svart basker
på huvudet, kom in i affären, med ett ljudligt rop:
”Ohoh,
så pinsamt!”, ropade hon.
-------------------------------
Långa
blonda, curlande lockar dinglade ner på båda sidor under baskern. Hennes ögon
var stora och blå. Hon flämtade och stödde sig mot den bakre delen av en c:a
130 cm hög avbalkning av masonit vid ena skyltfönstret, som var till för att
stödja de böcker man satte upp i skylten.
”Du
kan inte tänka dej, en man kom fram, rakt ur blotta intet och ville bjuda mig
på lunch! Jag hatar sånt!”
Antikvaristen
rusade fram mot henne på ett sätt som avslöjade att de var bekanta:
”Lisette!
Så jobbigt! Så jädra jobbigt! Men det är över nu..”, ropade han tröstande,
medan han strök henne över armen, nogsamt, för att inte verka utnyttja
tillfället för att göra något närmande.
Carl
fick för sig att flickan, som verkligen var lång och stor, och såg lika stark
ut som en häst, hade inbillat sig alltihop, eller rent av hittat på det. Carl
uppfattade med ens det överdrivna hos henne, och beslöt sig, innan han blandade
sig i samtalet att vara redo att möta en psykopat.
Högt
sa han:
”Folk
har ingen hyfs!”
Flickan
lossade försiktigt antikvaristens grepp om sin underarm och vände sig mot Carl,
och under det hon fick ett lidande uttryck i ansiktet, utbrast hon:
”Hyfs?!
Det var ju en attack! En attack mot min heder!”
Carl
stirrade på henne.
Han
beklagade nu för sig själv återigen att han varit så mycket hemma med sin
brutna fotled, ty han kände sig plötsligt ovan vid möten med människor,
särskilt känslofyllda sådana. Men han beslöt sig ändå att hålla sin linje och
att avvisa det hela som en bagatell. Det var inte nån betjänt med att man höll
på att dutta och pyssla med denna händelse, som ju var ganska sp å alldaglig i
all sin tarvlighet.
”Vad
tror ni Tolstoys Anna Karenina skulle ah sagt om hon hade blivit utsatt för
samma sak?”, undrade nu Carl glatt.
Lisette,
som flickan ju hette, som såg ut att vara i trettioårsåldern, stirrade på Carl
och sa sen:
”Det
vet väl inte jag.”
Vändande
sig till antikvaristen frågade hon nu, istället:
”Var
är toaletten nu igen?”
”Den
är trasig. Tyvärr.”, svarade antikvaristen, som istället på ett bjudande sätt
försökte sammanföra Lisette med Carl.
”Detta
är Carl Spiegel. Detta Är Lisette Helmgard.”
Lisette
sträckte fram handen och Carl tog den. Hennes grepp var överraskande löst.
”Mitt
eget namn”, sa antikvaristen till Carl, ”…är Rupert.”
Carl
bockade överdrivet.
”Rupert
Hodgkins”, fyllde han i och drog med den lediga handen över den skalliga
hjässan.
”Finns
det ingen toalett på övervåningen som fungerar då?”, undrade Lisette.
Det
fanns det, och strax försvann Lisette, något stönande upp för den branta
vindeltrappan. Carl följde henne med ögonen, och förstärktes i intrycket att
hon besatt stora kroppskrafter.
”Det
var det”, pustade Rupert, som om han just genomgått en smärre pärs.
Carl
tänkte, att vissa människor är jobbiga som pandemier, eller som livshotande
sjukdomar.
”Har
du haft antikvariat nån annan stans förr?”, undrade nu kulturjournalisten och
tänkte att om han hade haft en stol så hade han satt sig. Det värkte i ankeln.
Kanske sockan satt för hårt också.
”Inte
egentligen. Jag har ett nätantikvariat också.”
”jaha”,
sa Carl och såg sig om efter en stol.
Rupert
försvann bakom disken och kom tillbaka med en taburett, en enkel men vacker
skapelse av lackad björk med normal sitthöjd.
”Vad
trevligt här e!”, sa Carl och satte sig.
Han
sneglade på klockan. Hon var 03.00pm.
Nu
slamrade det på övervåningen, och sen kom Lisette åter nedklivande.
Även
om hon är falsk, tänkte Carl, så verkar hon guskelov inte alls pretentiös. Om
man får välja mellan falsk och pretentiös – även om pretentiositet är en sorts
falskhet – så valde jag hellre falskheten, tänkte Carl.
När
Lisette åter var hos dem, nu mer lättad, sa hon:
”Ja,
ursäkta mig. Jag var visst lite odräglig.”
Carl
log från sin taburett. Rupert ställde några böcker tillrätta i skylten på et
chevalereskt sätt. Han tycktes ha fått en hel massa uppfostran, tänkte Carl.
”Ingen
fara”, sa Carl, utan att tillägga något alls.
I den
pinsamma tystnad som uppkom genom denna Carls osynliga tillrättavisning beslöt
sig nu Lisette för att hämnas:
”Det
var en äcklig karl.”
Hon
menade mannen som sökt bjuda henne på lunch utan att de var bekanta.
Carl
log. På något sätt tyckte han om denna storväxta kvinna, med baskern och de
stora ögonen. Hon var så stor och klumpig att han tänkte att detta hade fått
henne att i många avseenden hamna utanför. Men hon tycktes ha både vant sig vid
detta och accepterat det. Men hon hade troligen valt att spela en del spel för
att kunna stå ut med att inte tillhöra
något egentligt sammanhang.
”Han
var inte bara äcklig. Han förstörde min dag också”, sa hon, och nu började hon
nästan gråta.
Rupert
grep nu in och sa:
”Carl
här jobbar på **** Post. Han recenserar.”
Mitt i
ett par tårar såg nu Lisette upp och strök sig över den nästan platta magen med
handflatan.
”Han
skriver romaner också. Thrillers och annat.”, fyllde Rupert i, belåten som om
alltihop gällde honom själv.
”Åh”,
sa Lisette.
”Så nu
har jag bjudit honom med i klubben”, sa Rupert.
”Då
kommer ni i morgon kväll?”, undrade Lisette.
”Jag
tror det”, menade Carl som sedan fick reda på att klockan åtta vore nog alla
samlade.
Efter
det tog Carl sin bok och promenerade hem, något haltande av sin ankelskada.
Rupert och Lisette vinkade efter honom från dörren.
Så
trevligt med nya vänner, tänkte han.
Fast
lite underliga och forcerade verkade dom, tänkte han.
KAPITEL
II
Väl
hemma igen tänkte Carl, medan han kokade potatis, av sorten King Edward – de
enda ätbara, enligt Carl - att allting var bättre än det liv han levde för
några år sedan, med Iris.
Potatis
ja. Han hade ju det så dåligt ställt. Även om han inte hade mycket hyra i
Co-Op-fastigheten, - mest bara lite för skötsel av löpnade saker i föreningen,
en tusenlapp i månaden, så hade inte mycket att leva på. Carl var nämligen
skuldsattsedan ett tiotal år tillbaka, på grund av en knalldålig husaffär uppe
i Maine, en sommarstuga, en skogsbungalow, en tänkt skrivarstuga, som visade
sig vara praktiskt taget obeboelig, och inte värd nåt alls. Skulden för detta
uppgick fortfarande till flera miljoner. Han visste att om han inte skrev en
bestseller, eller nåt nära nog i den klassen, så skulle han förbli fattig
resten av sitt liv.
Potatis
levde han ofta på, eftersom d et var billigt. Med ett snett leende tänkte han på Muhammed Atta,
en av de som planerat och genomfört
detaljerna i 11 septemberattacken mot World Trade Center, hur denne, medan han
ännu levde i Hamburg, hade livnärt sig i flera år på enbart potatis.
Men,
det är klart, hade Carl tänkt, att skulle han nu själv leva på potatis, så
borde det vara bra potatis. Så handlade han alltid i en liten eko-affär, där
dom hade just King Edward.
Han
började tänka på detta, att allt i alla fall var bättre än på Iris´tid, eftersom
han funderade över Lisette, som han visserligen inte alls var attraherad av,
men som ändå förde med sig en slags frisk förtvivlan in i hans synfält.
Iris
alltså. Iris, som sedan länge stod som en mörk fond till hans nuvarande liv. Så
hemskt det hade varit alltihop!
Han
hade träffat Iris på en privat vernissage i en våning på Manhattan, där en
bekant ( Sudden Lindholm ) till Carl, - en svuren fleece- och polystyrenmotståndare
- hade samlat ihop – köpt och lånat – en mängd teckningar av den svenske
konstnären Carl Fredrik Hill, som varit verksam kring sekelskiftet 1900 i
Sverige efter en del studier i Frankrike.
Hill
hade visserligen tidigt blivit galen, men producerat en mängd teckningar, vilka
nuförtiden räknas bland konsthistoriens verkliga klenoder.
Det
sägs att han blev inlåst i sin fars hus i Lund, satt och ritade mängder av
fantastiska scener, med tusch, på baksidan av de anteckningar som hans far,
professorn i matematik vid Lunds Universitet, gjort i sina matematiska
forskningar, för att sedan gå till fönstret på andra våningen, ropat till sig
barnen på gatan, och sedan låtit teckningarna singla ner till dem.
Fantastiskt,
bara det!
Alltnog,
under visningen av dessa teckningar, på Manhattan, dit de alltså nu förirrat
sig, så hade Carls armbåge stött ihop med en kvinnas, Iris Hoffman, en liten
olivhudad kvinna med becksvarta ögon, överarm.
Även
hon var bland tjoget inbjudna gäster.
De
hade börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande
var, så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park
istället.
De
hade börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande
var, så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park
istället.
Hon
var kortväxt, och hade alltså olivfärgad, lite mörk hy, ( som hos romer ) ,
svart, något krulligt hår, och detta hår satt på ett lustigt sätt vid
tinningarna på det mycket lilla huvudet.
Ögonen
var svarta, men med osedvanligt små pupiller, ungefär som om någon just hade
slagit henne i huvudet med något hårt.
Carl
tyckte att sättet som håret vid hjässan ramade in den lilla pannan var något så
utsökt att han tänkte att han skulle vilja se den pannan framför sig resten av
sitt liv.
Iris
var inte särskilt pratsam av sig, med verkade begåvad och arbetade inom
socialförvaltningen med stödlägenheter åt missbrukare.
En
egendomlighet med henne var att hon, när hon talade med eller mötte nån alltid
halvt vände borthuvudet åt ena eller andra hållet. Det var också så att hon
ofta på håll, med ena halvan av ansiktet vänd mot de närmaste personerna, ofta
sneglade på folk med en mycket kritisk blick, ja ibland med ett öga som tycktes
fråga: ”Är du inte riktigt klok?”
Ofta
sa hon: ”Nej det anser jag inte!”, eller: ”Nej, det tycker jag VERKLIGEN
inte.”, och det tyckte Carl var oerhört sexigt.
När
han då drog henne till sig för att kyssa den mycket lilla pannan blev Iris
alltid stel, eller formlös. Hon varken gjorde motstånd eller spelade med.
Det
gjorde att Carl blev än mer upphetsad. Han kunde inte få nog av hennes lilla
uppstudsiga varelse.
Han
bjöd – efter att de umgåtts på vernissagen - ut henne på restaurang och de blev
ett par, flyttade ihop och bodde i flera år i en lägenhet i Bronx, när hon
arbetade och Carl skrev en engelsk version av sin avhandling om Lemnius.
Då
Iris var så tystlåten, så fick de inte stort umgänge, och Carl förlorade till
och med en del av det umgänge han förut haft. När tre år hade gått så tyckte
inte Carl att det hela fungerade, hur söt och lojal än Iris var.
Därför
sa han en kväll, när Iris som vanligt satt på golvet med ett av sina vanliga
jättelika pussel, som hon var en mästare på att lägga, att han ville göra slut
och att han tänkte flytta, och att hon kunde få lägenheten. Om den var för
stor, så kunde hon ju byta, sa han.
Iris
stirrade på honom. Hennes småpipiller blev nu ännu mindre, och hon sa, medan
hon knyckte på nacken och de små armarna beskäftigt sysslade med pusselbitarna,
att hon inte tillät det:
”Inte.”,
sa hon, ”Jag tillåter det INTE.”
”Va?”,
sa Carl, och famlade efter luft med tungan.
”Om du
försöker lämna mig, så dödar jag dig!”
Hon
hade brukat anklaga honom för att inte älska henne.
Han
hade då svarat att han aldrig sagt att han älskat henne. Hon hade då alltid
svarat, att det var just precis det hon sa.
Iris
hade under åren skaffat sig ett hundratals pussel, som hon förvarade i stor
sjökista, som hon ärvt av sin far, en sjökista som stod bredvid tv:n, på ett
anklagande sätt.
Nu
bytte hon omständligt pussel, genom att rafsa ihop det hon hade framför sig på
golvet, innan det var helt lagt, och la det tillbaka i kartongen, som hon sedan
placerade i sjökistan, ur vilken hon tog en annan låda, hällde ut dess bitar på
golvet, och började lägga det nya pusslet. Detta hade hon lagt ett otal gånger,
men var alltid spänd på att lägga det på nytt.
Carl
hade absolut noll förståelse för denna sysselsättning, men han hade genom åren
märkt att den höll henne lugn och nöjd.
Därför
avbröt han henne inte, och när han – vid en hastig snegling – märkte att en
liten bit som ännu inte var inpassad, skulle passa precis på ett visst ställe,
och där forma en vassrugg, så reste han sig från soffan och böjde sig ner för
att plocka upp den lilla träbiten.
”Du
lämnar mig INTE!”
När
Carl den kvällen gick ut med hennes hund, en osedvanligt dum Cocker Spaniel, av
den svartvita sorten, - med namnet ”Basso” - så var han så upprörd att käkarna
skakade.
Skulle
Iris verkligen döda honom? Det lät så.
Han
försökte ett tag tänka på något annat, på sin bok om den gamle belgaren,
författaren till boken om 1500-talsmirakler, som missbildade kor och människor
med siarförmågor.
Snart
var han tillbaka till tankarna på Iris.
Väl
hemma igen med hunden, sa han:
”Hur
skulle det vara om jag hotade dig då?”
”Försök!”,
sa hon.
”Du
kan inte mena allvar.”, sa Carl, med tilltagande uppgivenhet.
Sen
lämnade de ämnet för dagen och gick på kvällen och lade sig, trötta och
givetvis sura på varandra.
Framtiden
såg mörk ut. Inte nog med dödshotet, nu tycktes Carls ekonomi också bara bli
allt sämre.
I sitt
enständiga arbete med mytkritik hade han helt tappat skrivförmågan. Det ligger
i sakens natur att böcker som SKAPAR myter är mycket mer färgrika och
underhållande än de böcker som försöker AVSKAFFA myter. Han hade – i kultur och
skrivavseende – blivit något av en tråkmåns. Och det finns ju, för författare,
egentligen bara en dödssynd, ju. Att vara tråkig.
Men
efter några veckor, då Carl hade övervägt att lägga in sig på psykiatrisk
klinik, ångrade sig Iris och sa:
”Okey
då. Du får väl gå då! Aldrig får jag behålla nånting här i livet.”
”Allt
skall tagas ifrån eder.”, hade hon sedan sagt, bibliskt.
Alltid
när fruntimmer blir bedrövade återvänder de till barndomen, och till saker och
ting deras pappa sagt, eller så.
Carl
hade raskt packat, och med bara en stor resväska tog han den kvällen in på ett litet
hotell, ( Hotell Saga ) varifrån han sedan skulle ser om han kunde få tag i en
lägenhet.
Det
var då mostern hade dött, och en advokat ringde och sa åt honom att han ärvt co-op-lägenheten
på 7:de Avenyn.
KAPITEL
III
Nästa
dag på eftermiddagen gick Carl återigen till de åtta kvarteren till antikvariatet.
De
hade visserligen bjudit inom till kvällen, till klockan åtta, men han var både
orolig och misstänksam, så han tänkte rekognoscera lite, genom att titta i
antikvariatets fönster, som om han just haft vägarna förbi.
Det
hade han inte. Tidningsredaktionen till exempel låg åt diametralt motsatt håll,
i New Haven.
I
antikvariatsfönstret hängde en skylt, där det stod:
”STÄNGT FÖR STÄDNING”
”Konstigt”,
tänkte Carl, som ju aldrig upplevt att antikvariat var något annat än ostädade.
Samtidigt,
medan han betraktade de nöta bokbanden som låg framme i skylten, gamla
klassiker av Shakespeare och Molière, att han nuförtiden mådde så dåligt att
det växlade mellan hopp och förtvivlan. Ibland kände han sig befriad av att
historien med Iris Hoffman var slut, medan han andra dagar kände sig bottenlöst
ensam och missnöjd. Ofta funderade han på om han inte i alla fall skulle åka
upp till Maine, där den där stugan han hade ruinerat sig på, stod, och
fortfarande var i hans ägo.
Den
var visserligen praktiskt taget obeboelig, på grund av alla sina brister –
vilka vore en allt för lång historia att redovisa – men han kunde ju ändå kvarta
i den lilla gäststugan, som hörde till huset, och där han faktiskt hade vistats
en hel sommar, medan han ännu trodde att huvudbyggnaden skulle bli möjlig att
bo i.
Där
fanns ju en härlig natur, en sjö, med brygga och en egen båt. Trevliga grannar bodde
inte långt bort, och livet på landet var inte så hektiskt. Man kunde sitta
utanför livsmedelsaffären, eller vid bensinstation och prata hela dagarna.
I New
York handlade allting om pengar, och att hålla sig flytande och att vara ajour,
och inte göra sina bekanta missnöjda med en.
Men
han ville inte bo i en gäststuga resten av sitt liv.
Hur
man än vände och vred på saker och ting, så landade det alltid i en enda
insikt: man behövde PENGAR.
Nu
kände han en hand på sin axel.
Han
ryckte till. Det passerade så mycket folk bakom honom att han inte observerat
mannen, som ändå faktiskt syntes tydlig i skyltfönstrets spegling i glaset.
När han
vände sig om var det en okänd man i trettioårsålder, klädd i beige, svagt
randad, kostym, kanariegul väst och blå slips. Han bar en ljusgrå regncape i
handen, och såg ut som en affärsman, men med lite artistisk touche. Håret var
ljust, ögonen blå och han hade en liten ljus mustasch. Kanske kom han från
Skandinavien? Var han finländare eller något? Det är mycket med ursprung i New
York.
Egendomligt
nog tänkte alltid Carl på sig själv som främling i staden. Varför visste han
inte.
”Carl Spiegel?”, frågade mannen nyfiket.
Carl
blev chockad över att folk visste vem han var, men så var det: om man syntes i
CNN, så visste plötsligt alla vem man var, och man blev ett slags offentlig
egendom, i klass med parkbänkarna och elbelysningen.
”Det
är ju stängt idag.”, sa han vänligt.
”Du
skulle också kolla på böcker?”, frågade Carl, för att också var a vänlig. Det
är ju det man lever på i New York.
”Nej,
jag är en av ägarna till antikvariatet…”
”Aha.
Åh. Jag trodde att Rupert…”
”Jo,
Rupert är också ägare. Vi är fem stycken.”
”Ojdå,
ja … alt är ju dyrt…”, mumlade Carl, som ändå tyckte att fem ägare verkade väl
komplicerat.
”Får
jag presentera mig? Mitt namn är Rostock. Maximilian Rostock.”
”Nice to
meet you!”
”Får
jag bjuda på en kopp kaffe istället?”, undrade den blonde mannen, just medan
ett par regndroppar blötte båda deras oskyddade huvuden.
”Det ligger
ett kafé om hörnet.”, sa han och pekade österut.
Carl
samtyckte, och snart satt de på var sin taburett inne i Café Sundown, ett litet
hak med tjugo sittplatser eller så.
Maximilian
hade beställt och betalat, och kaffet smakade prima.
”Vad
gör ni mer än deläger antikvariat?”, undrade Carl, och ansträngde sig för att
le större än han kände för.
Hans
oro för allt hade dragit ner mungiporna till knäna.
[1]
Levin(-us) Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om
läkekonst, natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid
till franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av William Shakespeare.
Lemnius ( Lemne) berättar i en skrift bland annat om ett nyttfött barn som
fötts som monster, vilket L. antog berodde på att barnet under fostertiden
livnärt sig lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av
detta tilltag. Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om. )
-
[1] Levin(-us)
Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om läkekonst,
natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid till
franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av William Shakespeare. Lemnius
( Lemne) berättar i en skrift bland annat om ett nyttfött barn som fötts som
monster, vilket L. antog berodde på att barnet under fostertiden livnärt sig
lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av detta tilltag.
Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om. )
r
