Hagakyrkan

          THE CULTURE CLUB

                      eller

                BLUFFEN

 

 

                    Kapitel I

 

Det var en halvmolnig dag i slutet av september, i New York, en eftermiddag, då västvinden lamt och vänligt svepte in över Hudsonfloden och Manhattan och över alla de geniala och mindre geniala människor som bor i New York med omnejd. Carl Spiegel, en fyrtioårig mångsysslare – globetrotter, romanförfattare, essäist, novellist, kompositör, tecknare, anti-plastaktivist, som till sin enorma glädje och förvåning nu blivit kulturskribent med kontrakt för en av stadens morgontidningar, ****** Morning Post, tillhörde den slags människor som enligt ett schema företar långa promenader varannan dag, för att helt och hållet koncentrera sig på sitt arbete de andra dagarna, och därmed låta den ena dagen inverka på det mest gynnsamma sätt på den andra.

Han funderade nu – eftersom han nyss misslyckats med ett romanförsök - på att skriva en bok om pirater, kolonialism och slavhandel, med tonvikt på europeiska kapare och kolonisatörer, men visste inte riktigt hur stort han skulle lägga upp det hela. En närliggande bok hade han redan klar, om Drottning Kristina av Sverige, som ju även hade haft några piratfartyg underställda sig.

 Piratverksamhet var rätt så ofta i forntiden en statsangelägenhet. Carl kunde svenska, efter att ha bott i Sverige i fem år, på 90-talet. Han hade där passat på att doktorera på den kände renässansmannen Dr. Lemnius[1], en avhandling som gick praktiskt taget alla förbi. Denna dag var en onsdag, klockan var 3, och Carl satt hemma i sin läsfåtölj försjunken i en bok om holländskt kolonialt 1600-tal, när han kom att tänka på vad som utspelat sig dagen innan, som alltså varit en promenaddag.

Carls hade då begett sig från 7:de Avenyn, där han bodde i en trerumslägenhet, på fjärde våningen, med högt i tak och höga fönster – som vilken klassisk lägenhet som helst på Manhattan med byggår 1900 - och stuckatur i taket, en liten klenod till boplats som han hade ärvt – ja, det var alltså en del i en Co-Op – fastighet - från sin moster, på en lång hälsorunda, iförd nya promenadskor, som var lite högre i lästen och stödde ankeln lite, vilket ju var extra nödvändigt, då han just tillfrisknat från ett brott på vänster ankel.

Promenaden ledde denna dag västerut, långt från det rutiga gatunätet på Manhattan, där folk strömmade i båda riktningar längs trottoarerna, klädda i all världens fö färger, och med en outgrundligt noga kalibrerad hastighet, så att man vare sig kunde misstänkas att skynda sig eller dra benen efter sig. Efter att ha räddat en liten svart hund från överkörning hade det inte burit sig bättre än att han tagit en lång sväng inne i Central Park, där han ätit en stor strut chokladglass vid ett litet stånd intill vattnet – där det också på en liten scen fanns ett parkpiano, där en äldre svarthyad tant i vit, plisserad klänning och jättelik uppbuffat hår spelade A Nightingale sang in Berkeley Park. Efter att lyssnat till den talangfulla damen och även lagt en tjugodollarssedel på pianolocket hade han återvänt till sina egna trakter på Manhattan och då passerat stadens forna horgata, 53rd Street, som ju numera blivit alltmer neutraliserad av den nya tiden, där livet för stadens befolkning blivit allt mindre reellt, och nu mer försiggick mer andligt i hemmets vrå, vid laptoppar, surfplattor och mobiltelefoner.

New York var ett nytt The Apple, ett nytt New York, nu när pandemin hade passerat, och medan man ansträngde sig för att hålla tyst om den gräsliga pandemin, så hade man ännu inte beslutat sig för nya samtalsämnen. Därför tycktes folk lite mer undvikande än vad som var vanligt i denna världens mest betydelsefulla metropol.

Förbluffad stannade han till, när han upptäckte att man på ett ställe där man förut sålt latexskor, skinnskärp och lädermode för unga kvinnor. Affären var borta. Istället låg där nu ett antikvariat. En ny pampig svart skylt – 2 meter bred - över fönstret förkunnade med vita stora bokstäver ANTIKVARIAT GRANATÄPPLET.

 

Eftersom böcker nu var ett av Carls stora intressen, så gick han närmare skyltfönstret och noterade med van blick klassen och skicket på sortimentet. Fanns där överhuvudtaget något intressant, eller var alltihop romaner om damer som blev mördade i Florida på en strand? Eller gamla Steinbeck-romaner, eller Harlequinsnusk?

Ganska tillfreds noterade han att där fanns Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och Carol Joyce Oates.

Så beslöt han sig för att närmare utröna vad det var för människor som kommit på den briljanta idén att öppna ännu ett antikvariat i det redan så antikvariattäta New York.

Väl inne på linoleumgolvet i butiken, möttes han av ett glatt tillrop från någon bakom disken:

”Aaah, Mr. Spiegel! Wellcome! Vi har fått in massor av litteratur om renässansen!”

Han var igenkänd!

Rösten tillhörde en medelålders skallig man i grönrutig kavaj. Han bar stålbågade glasögon, bakom vilka fanns snabbt blinkande, nyfikna ögon.

Det var inte ovanligt att man visste vem han var, då han till och med blivit intervjuad i CNN om en biografi, skriven av en engelsman,  som just kommit ut om Leonardo ca Vinci. Man kunde nästan säga att Carl tillhörde etablissemanget, även om han inte riktigt ville att det skulle vara så. Men han behövde ju pengarna, bland annat för att betala hyran för sin vackra lilla lägenhet.

               ---

Antikvariatet bestod av fyra rum. Det var högt i tak där också, men riktiga bokhyllor var ännu inte på plats. I två av rummen fanns provisoriska bokhyllor längs alla väggar, men i de andra stod enbart travar av papplådor, fulla med böcker, som alla osade av långvarig förvaring i någon boklada i Connecticut.

Inget är härligare än gamla böcker! Tänkte Carl barnsligt.

Mannen bakom disken, där det tronade en urgammal kassaapparat i gjutjärn, ville inte ge sig:

”Det är väl inte så att ni vill vara med i vår kulturklubb?”

Spiegel lade ner en bok han funnit om Kinas historia framför sig på disken och svarade:

”Ojdå, har ni en förening också, en klubb?”

”Ja, vi har litteraturaftnar på andra våningen.”

Här pekade mannen mot en liten vitmålad vindeltrappa som vid en kortvägg ledde upp till ett hål i taket, varifrån ljus strömmade och även lite musik. Det var klassisk musik, som Carl gissade var Vivaldi.

”Ah, fantastiskt”, sa han. ”Det var rappt agerat! För en månad sen var det kläder här, damkläder…”, pladdrade han på, medan han – som dragen av en osynlig kraft förflyttade sig mot vindeltrappan, som – liksom den gamla kassaapparaten även den var en gjutjärnsskapelse av äldre modell.

”Ja, välkommen i morgon kväll till exempel,” sa mannen i den gröna kavajen, vars mönster nu började klarna för Carl, där han stod mitt framför mannen, som lutande sig över disken, just rafsat åt sig den kinesiska historieboken och nu försökte se om den var märkt med något pris på insidan av bakre pärmen.

Kavajens mönster var nämligen bokstäver. En text löpte över hela kavajen, i långa täta rader.

”Vad står det?”, undrade Carl, som nu pekade på ärmen på mannens kavaj.

”Det är Dantes Inferno!”, svarade mannen glatt, varpå han tillade: ”4 dollar.”

”Haha”, skrattade Carl artigt och mycket torrt. Sen tillade han, medan han vände blicken mot trappan:

”Kan man inte få ta sig en titt upp till klubben?”

”Helst inte. Liza städar just nu där uppe. Det är hon som gillar Vivaldi.”

Carl gick ändå, frimodig, och van att raljera som han var, några steg mot trappan, där han nu syntes vara förbluffad över hur brant den var, medan han tänkte att även han själv gillade Vivaldi.

”Kors då, va smal den är, trappan!”

”Ja”, sa ägaren.

”Jag har just tillfrisknat från ett brott på fotleden. Vet inte om jag nånsin kommer upp för den trappan.”

Carl var visserligen bara i fyrtioårsåldern, och för övrigt frisk, men den branta vindeltrappan skrämde honom.

Han ville inte skada sig ännu en gång. Brottet på vänsterfoten hade orsakats av att han blivit påkörd av en äldre cyklist på 5:e Avenyn, då han slagit i ankeln i trottoarkanten, så att själva ankeln slagits i två delar, och den övre delen förskjutits 0,2 mm utöver den lägre. Foten hade svullnat upp ordentligt, och han hade med foten i paket fått tillbringa två månader i hemmet, då han passat på att fullborda tre romaner, vilket i och för sig var en god sak, men som hade påverkat hans humör och kondition till det värre.

Nu ville han inte klättra i vindeltrappor.

”Finns det ingen annan väg upp till våningen över?”, undrade han, starkt förvisad om att det måste finnas en sådan.

”Jodå”, sade den blinkande antikvaristen och log artigt,” man går in genom porten bredvid här, och så tar man hissen upp, och på dörren där står: ”–––Barbados Travels”.

”jaha”, sa Carl, som nu inte fann det passande att fråga mer, när han mötte på detaljer, vars innehåll han inte begrep.

”Vi har inte hunnit ersätta skylten”, förklarade mannen urskuldande. Han tillade:

”Men idag är det alltså städdag, och vi har för övrigt mest öppet om kvällarna alltså. På klubben.”

Carl insåg nu att han fick ge med sig, och han betalade de fyra dollarna genom att trycka sitt bankkort mot en liten digital apparat.

Carl hade ont om pengar som vanligt. Även om han nu hade anställning som julturskribent, så räckte inte pengarna.

”När är det öppet på klubben då, och vad heter klubben och vad är dess syfte?”, undrade han slutligen, eftersom han visste att det skulle reta honom senare om han inte fått veta svaret på dessa frågor.

Idet samma öppnades dörren mot gatan hastigt, och en otroligt vacker, lång kvinna, iklädd en svart dräkt och en stor gul regnjacka, och med en bred, svart basker på huvudet, kom in i affären, med ett ljudligt rop:

”Ohoh, så pinsamt!”, ropade hon.

   -------------------------------

Långa blonda, curlande lockar dinglade ner på båda sidor under baskern. Hennes ögon var stora och blå. Hon flämtade och stödde sig mot den bakre delen av en c:a 130 cm hög avbalkning av masonit vid ena skyltfönstret, som var till för att stödja de böcker man satte upp i skylten.

”Du kan inte tänka dej, en man kom fram, rakt ur blotta intet och ville bjuda mig på lunch! Jag hatar sånt!”

Antikvaristen rusade fram mot henne på ett sätt som avslöjade att de var bekanta:

”Lisette! Så jobbigt! Så jädra jobbigt! Men det är över nu..”, ropade han tröstande, medan han strök henne över armen, nogsamt, för att inte verka utnyttja tillfället för att göra något närmande.

Carl fick för sig att flickan, som verkligen var lång och stor, och såg lika stark ut som en häst, hade inbillat sig alltihop, eller rent av hittat på det. Carl uppfattade med ens det överdrivna hos henne, och beslöt sig, innan han blandade sig i samtalet att vara redo att möta en psykopat.

Högt sa han:

”Folk har ingen hyfs!”

Flickan lossade försiktigt antikvaristens grepp om sin underarm och vände sig mot Carl, och under det hon fick ett lidande uttryck i ansiktet, utbrast hon:

”Hyfs?! Det var ju en attack! En attack mot min heder!”

Carl stirrade på henne.

Han beklagade nu för sig själv återigen att han varit så mycket hemma med sin brutna fotled, ty han kände sig plötsligt ovan vid möten med människor, särskilt känslofyllda sådana. Men han beslöt sig ändå att hålla sin linje och att avvisa det hela som en bagatell. Det var inte nån betjänt med att man höll på att dutta och pyssla med denna händelse, som ju var ganska sp å alldaglig i all sin tarvlighet.

”Vad tror ni Tolstoys Anna Karenina skulle ah sagt om hon hade blivit utsatt för samma sak?”, undrade nu Carl glatt.

Lisette, som flickan ju hette, som såg ut att vara i trettioårsåldern, stirrade på Carl och sa sen:

”Det vet väl inte jag.”

Vändande sig till antikvaristen frågade hon nu, istället:

”Var är toaletten nu igen?”

”Den är trasig. Tyvärr.”, svarade antikvaristen, som istället på ett bjudande sätt försökte sammanföra Lisette med Carl.

”Detta är Carl Spiegel. Detta Är Lisette Helmgard.”

Lisette sträckte fram handen och Carl tog den. Hennes grepp var överraskande löst.

”Mitt eget namn”, sa antikvaristen till Carl, ”…är Rupert.”

Carl bockade överdrivet.

”Rupert Hodgkins”, fyllde han i och drog med den lediga handen över den skalliga hjässan.

”Finns det ingen toalett på övervåningen som fungerar då?”, undrade Lisette.

Det fanns det, och strax försvann Lisette, något stönande upp för den branta vindeltrappan. Carl följde henne med ögonen, och förstärktes i intrycket att hon besatt stora kroppskrafter.

”Det var det”, pustade Rupert, som om han just genomgått en smärre pärs.

Carl tänkte, att vissa människor är jobbiga som pandemier, eller som livshotande sjukdomar.

”Har du haft antikvariat nån annan stans förr?”, undrade nu kulturjournalisten och tänkte att om han hade haft en stol så hade han satt sig. Det värkte i ankeln. Kanske sockan satt för hårt också.

”Inte egentligen. Jag har ett nätantikvariat också.”

”jaha”, sa Carl och såg sig om efter en stol.

Rupert försvann bakom disken och kom tillbaka med en taburett, en enkel men vacker skapelse av lackad björk med normal sitthöjd.

”Vad trevligt här e!”, sa Carl och satte sig.

Han sneglade på klockan. Hon var 03.00pm.

Nu slamrade det på övervåningen, och sen kom Lisette åter nedklivande.

Även om hon är falsk, tänkte Carl, så verkar hon guskelov inte alls pretentiös. Om man får välja mellan falsk och pretentiös – även om pretentiositet är en sorts falskhet – så valde jag hellre falskheten, tänkte Carl.

När Lisette åter var hos dem, nu mer lättad, sa hon:

”Ja, ursäkta mig. Jag var visst lite odräglig.”

Carl log från sin taburett. Rupert ställde några böcker tillrätta i skylten på et chevalereskt sätt. Han tycktes ha fått en hel massa uppfostran, tänkte Carl.

”Ingen fara”, sa Carl, utan att tillägga något alls.

I den pinsamma tystnad som uppkom genom denna Carls osynliga tillrättavisning beslöt sig nu Lisette för att hämnas:

”Det var en äcklig karl.”

Hon menade mannen som sökt bjuda henne på lunch utan att de var bekanta.

Carl log. På något sätt tyckte han om denna storväxta kvinna, med baskern och de stora ögonen. Hon var så stor och klumpig att han tänkte att detta hade fått henne att i många avseenden hamna utanför. Men hon tycktes ha både vant sig vid detta och accepterat det. Men hon hade troligen valt att spela en del spel för att kunna stå ut med  att inte tillhöra något egentligt sammanhang.

”Han var inte bara äcklig. Han förstörde min dag också”, sa hon, och nu började hon nästan gråta.

Rupert grep nu in och sa:

”Carl här jobbar på **** Post. Han recenserar.”

Mitt i ett par tårar såg nu Lisette upp och strök sig över den nästan platta magen med handflatan.

”Han skriver romaner också. Thrillers och annat.”, fyllde Rupert i, belåten som om alltihop gällde honom själv.

”Åh”, sa Lisette.

”Så nu har jag bjudit honom med i klubben”, sa Rupert.

”Då kommer ni i morgon kväll?”, undrade Lisette.

”Jag tror det”, menade Carl som sedan fick reda på att klockan åtta vore nog alla samlade.

Efter det tog Carl sin bok och promenerade hem, något haltande av sin ankelskada. Rupert och Lisette vinkade efter honom från dörren.

Så trevligt med nya vänner, tänkte han.

Fast lite underliga och forcerade verkade dom, tänkte han.

 

 

 

 

 

KAPITEL II

 

 

Väl hemma igen tänkte Carl, medan han kokade potatis, av sorten King Edward – de enda ätbara, enligt Carl - att allting var bättre än det liv han levde för några år sedan, med Iris.

Potatis ja. Han hade ju det så dåligt ställt. Även om han inte hade mycket hyra i Co-Op-fastigheten, - mest bara lite för skötsel av löpnade saker i föreningen, en tusenlapp i månaden, så hade inte mycket att leva på. Carl var nämligen skuldsattsedan ett tiotal år tillbaka, på grund av en knalldålig husaffär uppe i Maine, en sommarstuga, en skogsbungalow, en tänkt skrivarstuga, som visade sig vara praktiskt taget obeboelig, och inte värd nåt alls. Skulden för detta uppgick fortfarande till flera miljoner. Han visste att om han inte skrev en bestseller, eller nåt nära nog i den klassen, så skulle han förbli fattig resten av sitt liv.

Potatis levde han ofta på, eftersom d et var billigt. Med  ett snett leende tänkte han på Muhammed Atta, en av de som  planerat och genomfört detaljerna i 11 septemberattacken mot World Trade Center, hur denne, medan han ännu levde i Hamburg, hade livnärt sig i flera år på enbart potatis.

Men, det är klart, hade Carl tänkt, att skulle han nu själv leva på potatis, så borde det vara bra potatis. Så handlade han alltid i en liten eko-affär, där dom hade just King Edward.

 

Han började tänka på detta, att allt i alla fall var bättre än på Iris´tid, eftersom han funderade över Lisette, som han visserligen inte alls var attraherad av, men som ändå förde med sig en slags frisk förtvivlan in i hans synfält.

Iris alltså. Iris, som sedan länge stod som en mörk fond till hans nuvarande liv. Så hemskt det hade varit alltihop!

Han hade träffat Iris på en privat vernissage i en våning på Manhattan, där en bekant ( Sudden Lindholm ) till Carl, - en svuren fleece- och polystyrenmotståndare - hade samlat ihop – köpt och lånat – en mängd teckningar av den svenske konstnären Carl Fredrik Hill, som varit verksam kring sekelskiftet 1900 i Sverige efter en del studier i Frankrike.

Hill hade visserligen tidigt blivit galen, men producerat en mängd teckningar, vilka nuförtiden räknas bland konsthistoriens verkliga klenoder.

Det sägs att han blev inlåst i sin fars hus i Lund, satt och ritade mängder av fantastiska scener, med tusch, på baksidan av de anteckningar som hans far, professorn i matematik vid Lunds Universitet, gjort i sina matematiska forskningar, för att sedan gå till fönstret på andra våningen, ropat till sig barnen på gatan, och sedan låtit teckningarna singla ner till dem.

Fantastiskt, bara det!

Alltnog, under visningen av dessa teckningar, på Manhattan, dit de alltså nu förirrat sig, så hade Carls armbåge stött ihop med en kvinnas, Iris Hoffman, en liten olivhudad kvinna med becksvarta ögon, överarm.

Även hon var bland tjoget inbjudna gäster.

De hade börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande var, så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park istället.

De hade börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande var, så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park istället.

 

Hon var kortväxt, och hade alltså olivfärgad, lite mörk hy, ( som hos romer ) , svart, något krulligt hår, och detta hår satt på ett lustigt sätt vid tinningarna på det mycket lilla huvudet.

 

Ögonen var svarta, men med osedvanligt små pupiller, ungefär som om någon just hade slagit henne i huvudet med något hårt.

 

Carl tyckte att sättet som håret vid hjässan ramade in den lilla pannan var något så utsökt att han tänkte att han skulle vilja se den pannan framför sig resten av sitt liv.

 

Iris var inte särskilt pratsam av sig, med verkade begåvad och arbetade inom socialförvaltningen med stödlägenheter åt missbrukare.

En egendomlighet med henne var att hon, när hon talade med eller mötte nån alltid halvt vände borthuvudet åt ena eller andra hållet. Det var också så att hon ofta på håll, med ena halvan av ansiktet vänd mot de närmaste personerna, ofta sneglade på folk med en mycket kritisk blick, ja ibland med ett öga som tycktes fråga: ”Är du inte riktigt klok?”

Ofta sa hon: ”Nej det anser jag inte!”, eller: ”Nej, det tycker jag VERKLIGEN inte.”, och det tyckte Carl var oerhört sexigt.

När han då drog henne till sig för att kyssa den mycket lilla pannan blev Iris alltid stel, eller formlös. Hon varken gjorde motstånd eller spelade med.

Det gjorde att Carl blev än mer upphetsad. Han kunde inte få nog av hennes lilla uppstudsiga varelse.

 

 

Han bjöd – efter att de umgåtts på vernissagen - ut henne på restaurang och de blev ett par, flyttade ihop och bodde i flera år i en lägenhet i Bronx, när hon arbetade och Carl skrev en engelsk version av sin avhandling om Lemnius.

 

Då Iris var så tystlåten, så fick de inte stort umgänge, och Carl förlorade till och med en del av det umgänge han förut haft. När tre år hade gått så tyckte inte Carl att det hela fungerade, hur söt och lojal än Iris var.

 

Därför sa han en kväll, när Iris som vanligt satt på golvet med ett av sina vanliga jättelika pussel, som hon var en mästare på att lägga, att han ville göra slut och att han tänkte flytta, och att hon kunde få lägenheten. Om den var för stor, så kunde hon ju byta, sa han.

 

Iris stirrade på honom. Hennes småpipiller blev nu ännu mindre, och hon sa, medan hon knyckte på nacken och de små armarna beskäftigt sysslade med pusselbitarna, att hon inte tillät det:                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    

 

”Inte.”, sa hon, ”Jag tillåter det INTE.”

 

”Va?”, sa Carl, och famlade efter luft med tungan.

 

”Om du försöker lämna mig, så dödar jag dig!”

 

Hon hade brukat anklaga honom för att inte älska henne.

Han hade då svarat att han aldrig sagt att han älskat henne. Hon hade då alltid svarat, att det var just precis det hon sa.

 

Iris hade under åren skaffat sig ett hundratals pussel, som hon förvarade i stor sjökista, som hon ärvt av sin far, en sjökista som stod bredvid tv:n, på ett anklagande sätt.

 

Nu bytte hon omständligt pussel, genom att rafsa ihop det hon hade framför sig på golvet, innan det var helt lagt, och la det tillbaka i kartongen, som hon sedan placerade i sjökistan, ur vilken hon tog en annan låda, hällde ut dess bitar på golvet, och började lägga det nya pusslet. Detta hade hon lagt ett otal gånger, men var alltid spänd på att lägga det på nytt.

 

Carl hade absolut noll förståelse för denna sysselsättning, men han hade genom åren märkt att den höll henne lugn och nöjd.

 

Därför avbröt han henne inte, och när han – vid en hastig snegling – märkte att en liten bit som ännu inte var inpassad, skulle passa precis på ett visst ställe, och där forma en vassrugg, så reste han sig från soffan och böjde sig ner för att plocka upp den lilla träbiten.

 

”Du lämnar mig INTE!”

 

När Carl den kvällen gick ut med hennes hund, en osedvanligt dum Cocker Spaniel, av den svartvita sorten, - med namnet ”Basso” - så var han så upprörd att käkarna skakade.

 

Skulle Iris verkligen döda honom? Det lät så.

 

Han försökte ett tag tänka på något annat, på sin bok om den gamle belgaren, författaren till boken om 1500-talsmirakler, som missbildade kor och människor med siarförmågor.

 

Snart var han tillbaka till tankarna på Iris.

 

Väl hemma igen med hunden, sa han:

 

”Hur skulle det vara om jag hotade dig då?”

 

”Försök!”, sa hon.

 

”Du kan inte mena allvar.”, sa Carl, med tilltagande uppgivenhet.

 

Sen lämnade de ämnet för dagen och gick på kvällen och lade sig, trötta och givetvis sura på varandra.

 

Framtiden såg mörk ut. Inte nog med dödshotet, nu tycktes Carls ekonomi också bara bli allt sämre.

 

I sitt enständiga arbete med mytkritik hade han helt tappat skrivförmågan. Det ligger i sakens natur att böcker som SKAPAR myter är mycket mer färgrika och underhållande än de böcker som försöker AVSKAFFA myter. Han hade – i kultur och skrivavseende – blivit något av en tråkmåns. Och det finns ju, för författare, egentligen bara en dödssynd, ju. Att vara tråkig.

Men efter några veckor, då Carl hade övervägt att lägga in sig på psykiatrisk klinik, ångrade sig Iris och sa:

”Okey då. Du får väl gå då! Aldrig får jag behålla nånting här i livet.”

”Allt skall tagas ifrån eder.”, hade hon sedan sagt, bibliskt.

Alltid när fruntimmer blir bedrövade återvänder de till barndomen, och till saker och ting deras pappa sagt, eller så.

Carl hade raskt packat, och med bara en stor resväska tog han den kvällen in på ett litet hotell, ( Hotell Saga ) varifrån han sedan skulle ser om han kunde få tag i en lägenhet.

Det var då mostern hade dött, och en advokat ringde och sa åt honom att han ärvt co-op-lägenheten på 7:de Avenyn.

 

 

KAPITEL III

 

 

 

Nästa dag på eftermiddagen gick Carl återigen till de åtta kvarteren till antikvariatet.

De hade visserligen bjudit inom till kvällen, till klockan åtta, men han var både orolig och misstänksam, så han tänkte rekognoscera lite, genom att titta i antikvariatets fönster, som om han just haft vägarna förbi.

Det hade han inte. Tidningsredaktionen till exempel låg åt diametralt motsatt håll, i New Haven.

 

I antikvariatsfönstret hängde en skylt, där det stod:

                  ”STÄNGT FÖR STÄDNING”

 

”Konstigt”, tänkte Carl, som ju aldrig upplevt att antikvariat var något annat än ostädade.

Samtidigt, medan han betraktade de nöta bokbanden som låg framme i skylten, gamla klassiker av Shakespeare och Molière, att han nuförtiden mådde så dåligt att det växlade mellan hopp och förtvivlan. Ibland kände han sig befriad av att historien med Iris Hoffman var slut, medan han andra dagar kände sig bottenlöst ensam och missnöjd. Ofta funderade han på om han inte i alla fall skulle åka upp till Maine, där den där stugan han hade ruinerat sig på, stod, och fortfarande var i hans ägo.

Den var visserligen praktiskt taget obeboelig, på grund av alla sina brister – vilka vore en allt för lång historia att redovisa – men han kunde ju ändå kvarta i den lilla gäststugan, som hörde till huset, och där han faktiskt hade vistats en hel sommar, medan han ännu trodde att huvudbyggnaden skulle bli möjlig att bo i.

Där fanns ju en härlig natur, en sjö, med brygga och en egen båt. Trevliga grannar bodde inte långt bort, och livet på landet var inte så hektiskt. Man kunde sitta utanför livsmedelsaffären, eller vid bensinstation och prata hela dagarna.

I New York handlade allting om pengar, och att hålla sig flytande och att vara ajour, och inte göra sina bekanta missnöjda med en.

Men han ville inte bo i en gäststuga resten av sitt liv.

Hur man än vände och vred på saker och ting, så landade det alltid i en enda insikt: man behövde PENGAR.

 

Nu kände han en hand på sin axel.

Han ryckte till. Det passerade så mycket folk bakom honom att han inte observerat mannen, som ändå faktiskt syntes tydlig i skyltfönstrets spegling i glaset.

När han vände sig om var det en okänd man i trettioårsålder, klädd i beige, svagt randad, kostym, kanariegul väst och blå slips. Han bar en ljusgrå regncape i handen, och såg ut som en affärsman, men med lite artistisk touche. Håret var ljust, ögonen blå och han hade en liten ljus mustasch. Kanske kom han från Skandinavien? Var han finländare eller något? Det är mycket med ursprung i New York.

Egendomligt nog tänkte alltid Carl på sig själv som främling i staden. Varför visste han inte.

     ”Carl Spiegel?”, frågade mannen nyfiket.

Carl blev chockad över att folk visste vem han var, men så var det: om man syntes i CNN, så visste plötsligt alla vem man var, och man blev ett slags offentlig egendom, i klass med parkbänkarna och elbelysningen.

”Det är ju stängt idag.”, sa han vänligt.

”Du skulle också kolla på böcker?”, frågade Carl, för att också var a vänlig. Det är ju det man lever på i New York.

”Nej, jag är en av ägarna till antikvariatet…”

”Aha. Åh. Jag trodde att Rupert…”

”Jo, Rupert är också ägare. Vi är fem stycken.”

”Ojdå, ja … alt är ju dyrt…”, mumlade Carl, som ändå tyckte att fem ägare verkade väl komplicerat.

”Får jag presentera mig? Mitt namn är Rostock. Maximilian Rostock.”

”Nice to meet you!”

”Får jag bjuda på en kopp kaffe istället?”, undrade den blonde mannen, just medan ett par regndroppar blötte båda deras oskyddade huvuden.

”Det ligger ett kafé om hörnet.”, sa han och pekade österut.

Carl samtyckte, och snart satt de på var sin taburett inne i Café Sundown, ett litet hak med tjugo sittplatser eller så.

Maximilian hade beställt och betalat, och kaffet smakade prima.

”Vad gör ni mer än deläger antikvariat?”, undrade Carl, och ansträngde sig för att le större än han kände för.

Hans oro för allt hade dragit ner mungiporna till knäna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[1] Levin(-us) Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om läkekonst, natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid till franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av William Shakespeare. Lemnius ( Lemne) berättar i en skrift bland annat om ett nyttfött barn som fötts som monster, vilket L. antog berodde på att barnet under fostertiden livnärt sig lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av detta tilltag. Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om. )

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-

 

 

 

 

 

 

 

 

---

[1] Levin(-us) Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om läkekonst, natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid till franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av William Shakespeare. Lemnius ( Lemne) berättar i en skrift bland annat om ett nyttfött barn som fötts som monster, vilket L. antog berodde på att barnet under fostertiden livnärt sig lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av detta tilltag. Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om. )

r