En ovanlig dag

 

EN OVANLIG DAG

 

 

 

 

Det hade börjat blåsa storm en vecka tidigare, men eftersom det var höst, så var det ingen som blev speciellt förvånad över det. Blåsten var hård, och den var ovanligt jämn också, och kom rakt västerifrån, från brittiska öarna. Ja, vindstyrkan höll sig hela tiden envetet kring 25 meter per sekund. Denna jämnhet var nästan gåtfull, eller den var det, och adderade till företeelsen en air av mystik. Kanske bådade vinden med sin egendomlighet olycka. De publika meteorologerna av båda könen, som serverade prognoser i tv-kanalerna, dessa människor som vanligtvis håller en lätt ironisk distans …de verkade nu allihop förvirrade, och till och med klentrogna, eftersom en sådan vindsituation inte alls stämde med vad de hade lärt sig om sådana förhållanden på de meteorologiska instituten. Så delade de – omedvetet och i hemlighet – upp sig i två inriktningar: en del meteorologer på TV låtsade som ingenting, medan andra i dunkla ordalag antydde att man i vädersituationen hade att göra med krafter som var okända, som inte hade med några klimatförändringar alls att göra, och som i sin tur förebådade något okänt.

Meteorologer omger sig mycket gärna med en naturlig air av viktighet. En sådan viktighet beror givetvis av det kunskapsområde man företräder, och meteorologers apparition är i inbilskhet ju endast överträffad av stavningsexperter och tandhygienister.

Inget slår det tonfall som just meteorologer har, när de i kvällssändningen proklamerar att det kommer att bli en orkan nästföljande dag, eller att sommarens torka kommer att fortsätta ännu en vecka. Just att de påstår sig veta detta framställs på ett sätt som antyder att de själva är i ett ödesmättat förbund med vädrets makter, och att de som officianter vid stora stormar och väldiga skyfall har något med själva styrkan i väderhändelsen att göra, som om de själva besatt vidunderliga krafter.

Sällan hör man dock meteorologer – som ju ändå uttalar sig väldigt vitt och brett om allting – meddela tankar om det okända.

Själv är jag väderpsykolog: Tidigt hade jag en teori om att det var just vädret – jämte magens tillstånd, efter det man förtärt något ”olämpligt” – som kommit människan föreställa sig att hon hade en ”själ”. Denna teori har jag senare utsatt för olika modifikationer och påbyggnadsprojekt. Historiskt misstänker jag att det gått till så att man som människa häpnat över de sinnestillstånd man hamnat i när man ätit något egendomligt, alternativt hur man känner sig när åskväder närmar sig. Man har då tyckt att det har varit egendomligt att man plötsligt känt sig som en annan människa, bara för att hästköttet var gammalt, eller för att det skall just n börja regna. Som kontrast har man till dessa händelser ställt sådant som att möta en osedvanligt vacker människa av det för personen attraktiva könet, eller att oväntat få en påse pengar, eller ett hot i ett brev på posten. Att dessa senare händelser påverkat sinnestillståndet har varit förklarligt, och man har inte grubblat över det.

Men att man – sken bart utan orsak, eller på grund av en så långsökt orsak som ett regnväder, har blivit som förbytt, det har kommit människan att undra över den egna själens identitet och skapnad. Det är ju bland annat DETTA som meteorologerna har fått sin status ifrån, - att vädret har han ”mystisk” inverkan på människor.

Inte minst då just regn och blåst. Ty det har visat sig – enligt min mening – att blåsten påverkar oss mycket mer, och på ett mycket egendomligare sätt än vi i förstone vill erkänna. Det påverkar vår tankeskärpa, om det blåser kraftigt.

Det har – vid vetenskapliga försök – troligen visat sig att det är svårt att med lätthet addera tvåsiffriga tal under det att man är utsatt för blåst. Man blir både orolig och i längden även deprimerad av blåst…

Civilisationer som byggs i blåsiga trakter på jorden kommer gärna att domineras av ödestro, medan man i mer skyddade atmosfäriska landskap snarare får en religion där man känner sig trygg under en väldig gudsfader, som leder sitt folk genom en ändlös välgång.

Blåst gör allting osäkert, och i blåsiga trakters gudsläror kommer man därför ständigt att se hur gudarna byter gemåler, och hur de rövar bort döttrar och söner och slavar från varandra i ett hastigt tempo, och utan att kunna redogöra – i sånger, sagor och myter – för de egentliga bevekelsegrunderna. Man vet aldrig hur empyréerna ser ut i blåsiga trakter.

De högsta gudarna har flera olika namn, som de använder i olika sammanhang, som de tycker bäst, och ingen kan med säkerhet säga vilken gud som är mäktigast.

Så har de blåsiga trakterna det svårt, och tanklösheten och de många krigen i de blåsiga trakterna har skapat endast flyktiga kulturer med skulpturer och bilder föreställande helt enkla, klumpiga människor, och hästar som ofta till exempel bara har tre ben.

Det är sådant som subliminalt tränger sig på hos alla människor när det blåser ute. Man är – i djupa omedvetna skikt – rädd att bli som de efterblivna, dumma och vidskepliga folk som lever i de blåsiga distrikten. Så väntar man – när det blåser – ivrigt på att det skall mojna, så att man kan börja tänka redigt igen, och utan svårighet återgå till att snabbt lägga ihop tvåsiffriga tal och dyrka sina faderslika gudar, vilkas söner och döttrar aldrig blir bortrövade eller ifrågasatta.

Förnuftet ligger alltid i lä.

Nog talat om vädret. För mig är allt okänt, allt ett mirakel. För mig har det okända många dimensioner, som ännu är okända.

 

----------------------------------

 

    När den pensionerade gymnasielektorn och docenten Edward P:son Tegelkrona - en legendar i akademiska kretsar bland de moderna Kierkegaardforskarna - vaknade denna otroligt blåsiga morgon i sensommaren eller den tidiga hösten, hade han inte alls brytt sig om vädret, men ryggat inför den, för honom visserligen inte alls ovanliga, framför hans ögon svävande hypnagoga synen av en ung, dansande flicka.

Sådana där syner, vilka är ett slags av organismen helt rationellt framställda föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer, befinnande sig under hög psykisk press, talas det sällan om. Och om det ändå görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Ja, oerhört sällan talar man om sådana upplevelser, som vi gör här, upplevelser som kan utspela sig i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något i grunden positivt. Ofta är det, i istället, skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man - som hos gamle Boismont - snarare, och mycket vanligare, får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, som sviter av långvarigt missbruk, sexuella utsvävande liv eller som tecken på en mycket nära förestående död.

Att tala om dessa, av organismen så fantasifullt, finurligt och färggrant inplacerade avbrott i vardagen, - att tala om dem över huvud taget, är riskfyllt, inte minst för skribenter, ty man kan då helt enkelt misstänkas för att vara helgalen, och till följd av detta utsätter man sig för den för författare fatala risken att inte vare sig bli publicerad eller läst, samt att allmänt få dåligt rykte. Ty man förknippas – i egenskap då av en som ser syner - lätt med det just nämnda vansinnet. Och vansinne har dåligt rykte.

Vansinnigt dåligt rykte.

Min egen uppfattning - som i viss mån väl får anses gälla här… - är dock att hypnagoga syner och hallucinationer är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Edward´ fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Och dessutom sällan mitt i veckan. Man kan – i Edward´ fall – säga, att det var i undantagsfall som han observerade sina egna hypnagoga vakendrömsyner med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst irrationellt mått av stolthet och känsla av originalitet och rikedom.

Hans stolthet var givetvis inte bara irrationell men även barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner, när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten, grå, kompakt revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga, konstaterande bedömningen av det mördarfrö, med endast svagt behårad överläpp, som de just skall börja uppfostra till ett mycket mer osäkert och kortare liv än vad ynglingen nyss hade att se fram emot.

Ty att iakttaga sina egna drömmar och inre visionära syner har genom historien bara lett till att man blir författare av ockulta skrifter, Rosenkorslittertur, avantgardepoesi, samt - i Kafkas fall - helt absurda historier, som bara förvirrar folk.

Synen med den dansande flickan var snart glömd denna gång, ty Edward fick syn på mobiltelefonen, som låg på det lilla bordet invid sängen, och att denna hade blinkat till, och skakat på sig, på ett sätt, som den brukade göra, när ett sms anlände. Telefonen inte bara vibrerade, - den svängde på sig lite också.

 

Att jag alls slösar tid på att berätta detta, är för att understryka hur händelsefattigt Edwards liv under denna tid var, innan det sedan – ur vanligt folks synvinkel - riktigt brände till.

 

Telefonen vibrerade alltså – med en nästan absurd kraft - på nattduksbordet. Det visade sig emellertid snart att det denna gång bara var från vårdcentralen, ett ställe som Edward betraktade med en till stupor gränsande vanmakt, då man i stort sett aldrig kunde komma i kontakt med den. Inte bara att de inte svarade telefon, eller aldrig ringde upp en, när man beställt att bli uppringd. Även webfunktionen låg nere. Tider kunde inte beställas detta året. Inte heller nästa eller året därpå. Hur det såg ut ännu längre fram visste inte Edward, men han fruktade att det helt enkelt ALDRIG fanns någon tid på vårdcentralen. Denna tillhörde ju ändå en av de större kedjorna.

Fumligt ritade Edward därför den praktiska koden som han installerat för att skydda sig mot bedragare, och som öppnade upp telefonen:

                                    1212

Han tog upp meddelandet och läste:

      ”Hej Edward!

       Vi vill bara meddela att du har fått en ny kontaktman på vår mottagning. Istället för din tidigare skall du nu fråga efter Jenna. Vi önskar dig en god dag!

                               Hassan.”

 

Under detta meddelande stod:

 

       ”Detta meddelande kan du inte svara på.”

 

Edward stängde resignerat igen telefonen.

Detta var det första sms-meddelande han hade fått under det senaste halvåret, utom spam och meddelande från elbolaget försäkringsbolaget och banken. Han visste att han hade valt att det skulle vara så. Men ändå. Det sved lite. Att han hade en kontaktman på vårdcentralen hade han överhuvudtaget aldrig vetat om.

”Det är väl på det viset man en dag kommer att få veta att Gud ändå finns.”, tänkte han och suckade.

    ”Sucken finns inprogrammerad i organismen av en anledning.”, hade en klok doktor Guigeltroy för länge, länge sedan sagt till Edward. ”Man kan utnyttja sucken till ens fördel, och därmed lura läkemedelsbolagen.”

Edward hade skrattat, och hade även njutit lite när den slätrakade, piggögde, ungdomlige mannen, vid pass 40 år gammal, som hade rötter i Marseille, förklarat att denne – allt sedan medicinartiden - känt sig som lite av en under-cover-agent i förnuftets tjänst.

Edward undrade, efter det han suckat, för sig själv om doktor Guigeltroy fortfarande var läkare, var han fanns och om han, Edward, skulle försöka få tag på Guigeltroy. Man glömmer aldrig en god eskulap.

Sedan ansåg han att det vore djävligt efterhängset. Guigeltroy hade då – för en tio år sen – klappat Edward på axeln och leende sagt: ”Du verkar inte behöva nån läkare!!”

            Huru listigt var nu inte detta!

 

Hela världen består av retorik, tänkte Edward. Och detta var en hos honom ofta återkommande tanke. Det var sådant han tänkte hela dagarna. Han var ju ett slags filosof.

Edward tog ett ännu djupare andetag – som lyfte revbensbågen - och beredde sig att gå ut i köket och sätta på kaffet.

Högt sa han:

”Allting är ett helvete.”

Att prata högt är också nyttigt.

Det hade han kommit på - insett - helt själv.

Han tänkte på hur han i gymnasiet hängt ihop med en flicka vars högsta mål här i livet var att skrapa ihop en så stor förmögenhet, att hon kunde anställa en livläkare, en herre som följde henne i alla livets skiften och höll koll på hennes hälsa.

Det blev emellertid – ironiskt nog, skulle en del känslolösa människor säga - så med denna flicka att hon inte blev ens 35 år gammal, men söp ihjäl sig, efter att aldrig ha funnit ens bråkdelen av sig själv.

  -----------------------

 

Edward P. Tegelkrona bodde centralt i Göteborg, - landets andra stad, och Edward´ födelsestad - i en hyreslägenhet på Arkivgatan. Denna lägenhet var en tvåa på andra våningen, i ett hus ägt av ett kommunalt bostadsbolag. Det var högt i tak, och det var ju bra och ett enkelt och på alla sätt lättfattligt förhållande. I övrigt var lägenheten ett under av krånglighet. Så mycket vinklar och vrår som arkitekten hade lyckats stoppa in i konstruktionen av en tvårumslägenhet i ett vanligt hyreshus som in i den lägenheten Edward hyrde, det får man leta efter.

Redan när man kom in i hallen till den udda konstruerade våningen så började det. Man kunde i denna hall inte alls skönja vart man var på väg, men trodde att man var på väg ut igen, då de två dörrarna i hallen såg ut som lägenhetsdörrar och inte rumsdörrar. Om man till äventyrs vågade sig på att öppna någon av dom, så kom man alltså antingen ( den vänstra ) till det lilla köket, där ett väldigt vitt kylskåp med frys stod och sjöng i olika tonarter, eller den högra, då man med ens mötte ännu en dörr, en mindre, som sedan ledde till ännu en liten hall, där man insmugit två dörrar, varav en ledde till en klädkammare, vilken låg invid hisstrumman, och en annan dörr, som ledde till Edward´ sovrum, där sängen inte riktigt fick plats, på grund av en utskjutning i väggen, som fanns där för att ge plats åt en osynlig och mystisk ventilationstrumma, som ledde från golv till tak.

Lägenheten var ganska mörk, trots de överdådigt höga fönstren, som utanför sig hade halvmeterbreda gesimser. Tapeterna var mörkt gula eller ljusbruna, med en bleknad blå bård nära det stuckerade, delvis krackelerade, taket.

Rummen var absurt möblerade, vilket förstås accentuerade den rebusartade planlösningens dadaistiska prägel. I både sovrummet och vardagsrummet var längs väggarna, där sådana fanns – höll jag på att säga – placerade två meter höga bokhyllor, proppfulla med böcker, placerade i dubbla rader, bakom varandra. I sovrummet fanns en säng, i vardagsrummet ett skrivbord, en fåtölj och en platt-TV. På den enda lediga väggen fanns ett foto på fadern, modern och den unge Edward. Fotot var även det absurt, eftersom den fyraårige Edward där lekte med klotsar, och fadern höll tre sådana i händerna, medan han strängt blickade mot fotografen. Modern log inåtvänt och spanade över pojkens huvud mot något okänt underbart.

 

Klockan var nästan sju denna söndagsmorgon.

Morgonljuset strilade nu in i sovrummet, över sängen, där Edward satt på kanten med de bara fötterna på en liten ruggad, fransig matta av persiskt slag.

Han gick till fönstret mot Arkivgatan för att se vad det kunde vara för väder ute.

Det ringde nu i telefonen, IGEN; den blå Samsung A50, som han hade liggande på nattduksbordet, som nyss mottagit ett sms vibrerade, och försökte återigen att krypa iväg på den lilla bordsytan.

Edward ansåg, att det inte spelade nån större roll om han svarade nu eller senare. Inga av hans vänner hade bråttom med nånting. Men skyndade sig ändå.

Samtidigt som han åter satte sig på sängkanten grep han tag i telefonen och öppnade den med en kodfigur, samt vevade fram vem som hade ringt.

 

     ”Åååh”, sa han till sig själv: ”Det är Boxe.”

      Edward skrattade till.

     ”Det är Boxe som ringer.”, sa han igen, och det lät som en besvärjelse, blandad med en stor suck av lättnad.

Så himla roligt hade han det ju inte, egentligen.

 

”Vad kan detta vara?”, undrade han, och nu var allt missnöje som bortblåst. Han var säker på att det var goda nyheter. Herbert skulle aldrig störa med sjukdom och död.

 

”Klockan e sju”, sade han sig medan han – efter att ha satt sig i sin tv-fåtölj och svept en grönmönstrad ullfilt om sig ( inga fleeceprodukter här inte )  - ringde upp Herbert Boxe, som nämligen var en gammal vän från universitetstiden, samt även lumparkompis från Karlsborg, nu boende i en kommun strax söder om stan, Fjerrered, där denne också var född och dessutom godsägare.

Nu svarade det i andra änden, och visst var det Herbert. Denne lät som vanligt, bara mycket vänligare. Detta verkade ju misstänkt.

 

Det var inte så länge sedan de setts egentligen. På ett av stadens caféer var det, Bengtas Kafé – en halvtrappa ner - i Vasastan, där de tagit en kopp kaffe tillsammans efter att ha mötts på en liten konstutställning, på Föreningsgatan, där en av stadens få tecknare av någon betydelse, Kurt Portland, ställt ut sina energifyllda alster – där Portland mest använt ett radergummi – eller troligen flera dussin - på en av blyerts täckt yta - under rubriken ”Demi-Monde”. Vid kaffestunden hade de talat om vad de nuförtiden läste för några böcker, eftersom båda hade just det intresset. Herbert hade berättat om sina läsvanor, vilka för tillfället divergerat i en koncentration på renässansen i Italien kring 1500, en epok som han alltid varit barnsligt förtjust i, medan Edward redogjort för sina – betydligt mer aktiva och målinriktade studier - om myter och myters ursprung, samt om de böcker inom förströelsesektorn som han också läste, delvis som en slags andlig fingerövning, och som innefattade skrifter om svenska kolonialväldet på drottning Kristinas tid, på Alessandro Scarlattis tid, vilket var ett forskningsområde som Herbert inte tog riktigt på allvar, vilket hade fått Edward att ilskna till, på så sätt att han – i sin tur - hade talat nedlåtande om hela renässansen, som ett ”banditprojekt”. Herbert hade då genmält att det inte var mycket bättre på Kristinas tid, ett drygt hundratal år efteråt.

 

De hade alltså – och detta var sällsynt - skilts lite kantstötta, men av Herberts tonfall i telefonen att döma, så var allt detta, åtminstone från dennes sida, glömt. De brukade inte gräla, alltså skulle de snart försonas!

Att Herberts far varit nazist var emellertid något som alltid – som en undertext - stört deras samvaro, trots att Herbert inte alls själv var nazist eller alls något ditåt. Men de hade aldrig grälat om det. Edward bara störde sig på att Herbert alltid talade så väl om sin far. Som ju varit nazist.

 

”Hej!  Va roligt! ”, hade Herbert Boxe nu svarat i telefonen.

”Ja, hej! Ja här e de ensamt,” hade Edward ärligt sagt, med nästan kärlek i rösten. ”Vadan denna påringning?”

”Jo,” hade Boxe sagt, ”nu ska du få höra, om du har tid?”

”All tid i världen”, sa Edward. Han gladde sig över att Herbert verkade så upprymd.

”Du stör inte. ”, fyllde han i. ”Du stör aldrig”, korrigerade han sig snabbt.

”Så här e de.”, sa Boxe, låtsande att han inte hört Edward´ förvirring. ”Jag fick ett telefonsamtal för en vecka sedan. Från en advokat i USA.”

Och det visade sig – ju mer Edward lyssnade - vara en lång och komplicerad historia. Väl att man nu satt bekvämt, tänkte Edward, och njöt av att något förhållandevis konkret för omväxlings skull inträffade i hans liv.

 

”Han hette Weissmann-Schah”, sa Boxe och harklade sig. ( Boxe hade sedan ett årtionde nån beläggning i halsen, som han alltid klagade över, och som gjorde att han harklade sig varje halvminut.

”Hans namn var Weissmann-Schah, - nåt judiskt förmodligen.”

 

Och detta är vad Boxe, harklande sig och som alltid mån om att vara korrekt och saklig, berättade:

     Telefonsamtalet från Weissmann-Schah hade kommit som en blixt från en klar himmel. Mannen, som Herbert aldrig förut hört talas om, hade ursäktat sig omedelbart med att säga, att han inte hade ringt om det inte varit av största vikt.

 

Han hade av en man som varit på en loppmarknad i New York och hittat ett gammalt brev i en liten trälåda, inköpt av loppmarknaden från ett dödsbo från 2002, ett brev, som härstammade från en gammal dam, som enligt uppgift dött ensam.

Brevet – som var ytterst litet, som en decimeter i fyrkant, skrivet med blått bläck - , hade enligt vad Weissmann Schah och dess upphittare, en viss Emmet Laurell, ( en kändis på loppmarknaden ) - skrivits av en viss Sturmbannführer Lasker, och det var, enligt datumet i brevets intarsia, skrivet den 11 januari 1945. I brevet fanns en del upplysningar om krigsbrott – såsom desertering - och om hur en liten grupp tyska militärer sökt undkomma kriget genom att, klädda i civila kläder, fly till Sverige, och sen söka försäkra sig om en god framtid genom att gömma en del av sitt från privatpersoner rövade guld i marken i lador och i källare på svenska landsbygden.

Lasker själv hade åkt fast, tagen av sina egna, då han tillsammans med de andra i gruppen var på väg genom Danmark tillbaka till Tyskland för att dels låtsas som ingenting, dels söka undanröja spåren av sin extratur med ”varor” till landet i norr. Under tortyr hade de alla fyra vägrat att erkänna någonting och sen helt sonika skjutits. Som man regelmässigt gjort under dessa dagar.

 

 På vägen från Sverige till sin förläggning i Tyskland hade dock, innan de åkte fast, Sturmbannführern, Karl Lasker, som var den som fört det inofficiella befälet över den i lilla gruppen desertörer, anat oråd och i sista stund skrivit ett brev till sin syster i USA samt postat detta, hastigt dolt i huvudet på en docka, till ett barnsjukhus i Köpenhamn där han hade en personlig kontakt.

När brevet – mot diverse odds, krigstid som det var - kom fram till systern i USA en månad senare, blev denna givetvis förskräckt och sorgsen. Edna Lasker, som snart också begrep att hennes bror var död, skämdes över brevet – eftersom hon syntes ha varit emot alla krig - och lade det, efter hon läst det, i botten på en byrålåda. Efter hennes död såldes hela dödsboet på ett sätt som kommunen rutinmässigt gjorde med dödsbon, som inte hade några ägare, till en firma som handlade med dödsbon och som i sin tur sålde till auktionsfirmor och loppmarknader. Emmet Laurell – som hade loppisköp som hobby - hade hittat brevet av en slump, funnit det mycket märkligt men intressant, överlämnat brevet till sin släkting, den miserable f.d. advokaten Weissman och bett honom undersöka saken, spänd på vad som kunde finnas kvar av krigsbytet eller inte finnas kvar, och givetvis även han förskräckt över vilka brott och ödelagda liv, som låg bakom. Som Emmet – bördig från Huston Texas och f.d. reservist i flottan och ägare till en liten hamburgerrestaurang i Bronx - själv uttryckte saken.

 

När Weissmann-Schah frågat sin brylling om denne hoppades kunna få ut något ekonomisk av det hela blev svaret undvikande.

   ------------------------

Weissmann hade även i telefon till Herbert stilla förklarat, på engelska, att ärendet var mycket DELIKAT, och att ingen ju ville kompromettera sig.

”Nobody wants to compromise themselves, you know.”

“Exakt”, hade Herbert svarat. Han hade hållit med, och också uttryckligen menat att det var onödigt att kompromettera sig. Ingen vill ha en skandal, som ekar runt i hela bygden.

Man borde aldrig kompromettera sig, hade Herbert menat.

Det överenskoms att Weissmann-Schah var hjärtligt men diskret välkommen. Högst diskret.

Weissmann-Schah hade då bett Herbert Boxe att även be Cantrell Ruthbjörn att närvara samt undersöka om det fanns någon av släkten Blomberg, som ägt Agerbyholms gård kvar i trakten, vilket det ju fanns. Herbert hade då förstås insett att de tyska avhopparna måtte ha gömt saker både på Boxebys ägor, samt hos Ruthbjörns. Agerbyholm var gården norr om Boxeby, som inte längre fanns kvar, då den både brunnit och rivits. Gården var numera en ödetomt, och markerna arrenderades ut av Blombergs till olika bönder i Fjerrered. Problematiskt nog (minst sagt) så hade både Blomberg, Herbert Boxe far och Ruthbjörns allihop - i olika grad - varit nazister. Och” that´s why they had been used by these folks for something, perhaps.”

 

   Då Herbert – inför detta allt krångligare perspektiv - kände sig obekväm att vara ensam med Ruthbjörn och den amerikanske agenten för den förmodligen guldhungrige Emmet Laurell, som alltså av Herbert förutsattes bida sin tid någonstans i The Apple, förstrött vandrande omkring på loppmarknader, så bad han Weissmann om lov att få ha en gammal barndomsvän med på mötet, en konstkännare  ( som han sa ) vid namn Tegelkrona.

 

   Weissmann-Schah hade då – tydligt missnöjt - sagt att han fick ha så många eller så få människor han ville närvarande, men bad honom besinna vad närvaron av andra kunde betyda beträffande risken att riskfyllt kompromettera sig. Allt var ju, hade Weissmann-Schah avslutat, med tydlig avsikt att skrämmas och komma i överläge, egentligen ett solklart fall för Interpol.

 

  Boxe var sedan färdig med sin redogörelse och det blev tyst på Edward´ telefonlinje. Så beslöts – efter ett längre fram- och tillbaka-resonemang, som ju är typiskt för högt bildade personer - att Edward skulle ringa Herbert efter klockan sju på samma kväll, denna söndag, för att säga om han ställde upp, och för att ge sin initiala mening om vad han trodde det hela handlade om.

Weissmann skulle dyka upp - via taxi från Göteborg - på Boxeby på tisdagen, fram emot kvällen, för att sedan få nattlogi där, hade Herbert slutligen – hela tiden förbryllad - inflikat.

 

 

 

    ----------------------------------------------------