Edward funderar

 

 

 

 

 

                                 T V Å

 

 

EDWARD FUNDERAR

 

 

EN KVINNA som hade varit nära vän och bekant till kulturfilosofen Theodor Adorno kommenterade dennes person, efter hans död, och menade att Adorno aldrig hade kunnat uppskatta livet, annat än ”denaturerat”. Med detta lär hon - förmodligen helt bortsett från att hon kanske i något avseende avvisats av Adorno - ha menat att denne – som det syntes henne av inre nödtvång - hade måst processa livet genom ett filter av reflexion och det var i dennes fall dessutom då ingen vanlig reflexion, men just den typ av mycket invecklad filosofisk reflexion som han själv utvecklat.

         Hennes påpekande var förmodligen avsett att utsortera Adorno som ett tragiskt undantag från mänskligheten i övrigt, men det stämmer ju inte riktigt med vad vi tror oss veta om Människan generellt. Det är ju i själva verket regel, att de flesta människor – just som Adorno, då – måste – av oförmåga, rädsla eller pretentiöst högmod – på olika sätt intellektuellt oändligt processa verkligheten, innan de förmår att ta in den och njuta av den.

Allra värst är ju detta hos människor som skriver böcker. Hos dem utvecklas i själva verket denna oförmåga ofta i rent hiskeliga monsterberg, oöverskådliga hängande trädgårdar eller jättelika darrande bruléer, aladåber, eller med hjälp av spritstrut garnerade spettekakor, som når flera kilometer upp i luften, upp i de mest syrefattiga miljöerna.

Människor nöjer sig sällan med att registrera sinnesintryck och njuta av det omedelbara skönhet, som naturen i alla dess former serverar, och forcerar så ofta sig själv – innan den egentliga perceptionen tar sin början - till omstöpningar, tillägg och inramningar, som tvingar naturens enkla underlighet in i ofantliga mytiska tvångströjor, sanslöst invecklade sagoskapelser och omåttligt lögnaktiga sammanhang, där naturen tvingas att spela en biroll till helt löjligt uppblåsa personager, som genom att framställa sig som märkvärdiga söker värdslig makt och njutning på andras bekostnad. Adorno var väl i detta avseende en kålsupare just så god som alla andra, en konstruktör av myter, likaväl som han – i förtvivlan över sin oförmåga till konstnärlig, episk gestaltning - enkannerligen var en av de mest hängivna att söka att alltså med ett onödigt och ovanligt invecklat språkbruk envetet demaskera dessa...

Ty: enligt Adorno var det konstens, Konstens, uppgift ( och till konsten hörde essän, vilken var den form han själv verkade inom ) att avslöja myter, varhelst de befann sig.

 

  ---------------------------

 

NATTEN TILL MÅNDAG blev en orolig, svettig och nästan helt sömnlös natt för Edward – och helt utan hypnagoga syner. Sedan ungdomen hade han lidit av förväntningsångest, och till Edward´ stora förvåning – han blev faktiskt inte ofta förvånad – gick den INTE över. Den var på exakt samma höga nivå som förr.

 

Innan han gått och lagt sig - vid elvatiden - hade han tagit den vanliga loven i lägenheten, kontrollrundan, i hopp om att denna runda – by way of magic – skulle lugna honom. Så hade han först gått till köket, kollat vreden på spisen, kranarna över vasken, så att de inte droppade, särskilt inte ojämnt, gått fram till fönstret och sett ut i Augustikvällen, på den motstående, upplysta fasaden, där sekelskifteshusets gula tegeldetaljer sirligt inramade de med olika tunga gardinuppsättningar täckta fönstren.

 

Edward höjde blicken, och såg att himlen var mörkblå. Tänkte på att det bara några kvarter bort, nere på Storgatan faktiskt bodde en gammal skolkamrat som han inte sett sedan Åttonde klass. Av en slump, i en adressnotis på Google, när han letat efter en ny elsladd, hade namn och adress dykt upp. Men hur skulle han komma i kontakt med Arnold igen?

Sedan hade Edward gått in i badrummet och kollat värmen på elementet, kranarna där, spolat lite i duschens golvbrunn, för att sen gå ut i den med ett gistet och knarrande golv förd sedda smala sjukantiga hallen, och där stuckit näsan in i klädkammaren helt hastigt för att känna om det luktade kraftigt av något där. Det gjorde det inte. Sen tillbaka till vardagsrummet, där han försäkrade sig om att inga routrar, strömomvandlare, termostater, skärmsläckare, laptopar eller tv-apparater sände ut något onödigt blått eller grönt sken, som kunde tränga in i sovrummet och störa den efterlängtade sömnen. En del av de andra minsta gröna ljuskällorna på vissa apparater var inte mycket att göra åt, om man var mån om att klockorna i huset inte skulle stanna. I vissa fall kunde man blockera emitteringen av ljuset från dessa med en trave häftade gamla franska böcker. Civilisationens grund var ju i alla händelser häftade franska romaner. Var hade mänskligheten varit utan romanförfattarna från fnaskens stad, Paris? Alla hade vi varit omedvetna. Kanske hade Kafka aldrig skrivit nåt, om inte Flaubert skrivit Madame Bovary!? Och Emma Bovary hade aldrig funnits utan Paris.

 

Det där med klädkammaren var särskilt viktigt. Aldrig i hans hela liv hade ett rum åstadkommit så mycket besvär för honom som just denna klädkammare. Först hade det luktat kattpiss i den, tills Edward utrotat denna lukt genom att placera en skål med koncentrerad 55% ättika där för en lång period av dagar; sedan hade det strax kommit underliga ljud från kammaren, som hade varit omöjliga att härleda, och där Edward till sist fått montera in några rundkäppar som löpte kors och tvärs från vägg till vägg, och från golv till tak, i klädkammarens alla hörn och höjder, för att få knäppningar, andningar och suckar och annat att försvinna. Andar och spöken trodde han inte på. Varje gång Edward om dagarna passerade klädkammaren, eller nästan varje gång, tänkte han: ”Vad det nu än var för något i klädkammaren, så har det dött.”

När han – genom en s.k. reduplikation – repeterade vad han sagt, tänkte han att det vore en fin titel på en skräckthriller men mindre bra som lösenord på datorn.

Att inte veta, det är den större lyckan.

 

De båda instrumentlådorna, i brun formpressad papp, som ibland använts som trummor, den större med altsaxofonen, med den enkla röda bomullsinredningen i, och den ljusare och mer slitna med flygelhornet i, som hade en mörkblå sammet i, låg längst in i klädkammaren, undanskjutna, halvt, under en med damm övertäckt skohylla, och sov, och drömde om den tid, då de ännu varit med i hetluften och på skoldanserna spelat ”On the Jazz Band Ball”, ”Big Butter and Egg Man”, ”Tischomingo Blues”,  och ”I wish I could shimmy like my sister Kate”, vilka samtliga spelades i antingen Bb eller Eb, lämpliga för de bleckblåsinstrument som en gång i sydstaterna i USA varit vanliga i religiösa brassband. Vissa av lådorna hade till och med burits av Edward dåvarande flickvän, Kristina, som också hade varit ansvarig för glansen på flygelhornet och hade köpt kopparputs till det.

Sedan hade han – passerande en ovanligt bred, sliten ektröskel - gått in i sovrummet igen och där dragit i bäddmadrassen, gjord av tunn, sladdrig skumplast, som hade En IRRITERANDE FÖRMÅGA att VECKA SIG, och göra natten till en kamp för att ligga MELLAN madrassens två revlar, och inte på någon av dem.

Där hade han nu dragit för de grönblommiga gardinerna, efter att ha fällt persiennens moduler i så vertikalt läge som möjligt. Grannen hade skaffat ett heltäckande mekaniskt rulltygssystem, som med en knapptryckning täckte hela fönsterväggen och blockerade 100% av allt ljus, men det tyckte Edward verkade over-do. Man måste ju veta att man lever också, och inte har hamnat nånstans, där allting är fullständigt beckmörkt.

 

Så kröp han ner i sängen, efter att ha klätt av sig, och med bara kalsonger och en bomulls-t-skirt bytt till nattstrumporna, vilka var ett par multikulörta virkade raggsockar, med avklippt tåparti. Ett halvt dussin rena sådana nattstrumpor fanns alltid i lådan i nattygsbordet. Denna låda var den viktigaste lådan i huset. Den innehöll också några burkar tabletter.

 

Att ha fria och förhållandevis varma tår inför natten var viktigt. Att ha varma tår var lika viktigt. Edward hade stor kunskap om kända geniers trivia, och var väl orienterad i sådana för ett gott och snillrikt liv essentiella vardagligheter som Nikola Tesla och Albert Einstein hade sysslat med, som att varje kväll vicka ett par dussin gånger med tårna, samt att på dagen inte alls ha strumpor på sig. I själva verket kan både Teslas och Einsteins genier ha haft att göra just med deras intensiva upptagenhet med att se till att blodcirkulationen i just fötterna, båd´ dag och natt, fungerade optimalt.

 

Sista och slutligen såg han till att ta av sig armbandsuret, ta pulsen och sen lägga klockan vid sidan om sängen. Så hade han krupit ner, kastat en sista blick upp i taket förbi den drömfångare som bestod i en virkad rund del samt diverse påskfjädrar i några tåtar under.  Taket var mycket vackert med dess två i varann placerade meanderbårdsstucklister formade som jätterektanglar och den tomma stuckaturkronar i mitten, vars krok alltså saknade ikrokad takkrona men istället förankrade den lilla färgglada hantverksskapelsen i husets stomme.

 

Edward släckte osentimentalt den med löjligt liten röd huv försedda läslampan, som var uppspikad en knapp armlängd över hans säng med en enda väldig femtumsspik. Natten hade nu – i rummet nästan bestående av helmörker, och i en relativ tystnad, som endast bröts av lite skrammel från kvar över elvaspårvagnen på Kungsportsavenyn – om Edward varit en normalt sänggående kunnat barmhärtigt övermanna honom med alla sina mar- och lyckodrömmar. Men det gjorde den alltså inte. Han tillhörde den skara människor, som ligger timvis vakna utan att somna.  Ja, att somna tycktes Edward som en enorm uppgift. Ibland oöverstiglig. Framför allt kunde han aldrig, när han låg där, blickande in i sina egna ögonlocks blodfyllda, halvt genomskinliga insidor, riktigt nånsin komma underfund med, om den människa som låg där och försökte somna, var en person som väntade på att medvetandet skulle somna, eller ett medvetande, som iakttog, hur en person väntade på att det skulle somna.

 

Människor som närmar sig döden, åldersmässigt, begriper ofta inte att de gör det, men fortsätter att leva, som om ingenting har hänt. Detta är givetvis både bra och dåligt, och kan ses som både komiskt och naturligt.

Dessa människor, som tillhör de minst dödsfixerade åldringarna, är tvärtom så naiva, att de ända tills sista andetaget är måna om alla varelser och alla ting omkring sig, och de tar sig även tid till att planera och att fullfölja alla möjliga projekt, som de samtidigt vet skall inom kanske blott några timmar – eller minuter - tillhöra det mest meningslösa i hela världen.

Kontrasten mellan futtigheten och viktigheten är viktig för människan.

 

Samtidigt som dessa åldringar är patetiska, kanske de förtjänar respekt. Ty de har inte mycket annat val. Det tänker man – som yngre – sällan på.

 

Drömfångaren som nu - svängande i en nästan omärklig rörelse, kommunicerande med evigheten - var blott en diffus skugga för hans vakande öga, gick i detta hus - där Adorno var vördad - under det aningen mer komplicerade namnet ”Mytfångaren”. Edward´ stora lidelse var nämligen den att finna myter, för att sen finna bästa sättet att sticka hål på dem.

 

Detta med myter och myternas fördärvelse, och dess försumbara nödvändighet för mänskligt liv, var dock, sett i sin teoretiska totalitet, inte alls någon lätt sak. Bland alla utkast till en kommande bok om myter, som delvis fanns publicerade av honom själv på flera diskussionssiter på nätet, hade Edward skilt ut två grupper: Grupp 1. De trots allt nödvändiga myterna, - utan vilka vi inte skulle kunna göra oss förstådda, och Grupp 2. De farliga myterna, de makthungrigas myter, de psykopatiska myterna, de manipulerande myterna. Edwards mål var att nån gång i framtiden kunna skapa en enkel och praktisk gränsdragning mellan dessa båda, så att man sedan kunde skapa ett undervisningsmaterial utifrån denna revolutionerande bedrift. Om den alltså var möjlig!

Edward vred sig gång på gång under kvällen halva varv under mytfångaren, och började redan trassla in sig i underlakanet, som på ett underligt sätt hade fäst sig i bäddmadrassen och förmått även denna att delta i tortyren av Edward.

Informationen som han hade fått från sin vän på den gamla Halländska gården störde honom i flera avseenden.

Ett brev från en nazistisk krigsförbrytare angående något som knappast kunde beskrivas som något annat än en guldskatt dyker upp i en loppisaffär i New York, efter mer än 70 år – hur sannolikt är detta?

 

Edward hade ringt upp Herbert på avtalad tid på kvällen och sagt att kände det som en plikt – men även ett nöje - att hjälpa sin vän.

Herbert hade ju hela sitt liv – oförskyllt - fått lida av att fadern varit nazist. Beträffande Herbert, så visste Edward nämligen att det inte fanns ett enda nazistiskt ben i dennes kropp, inte en enda diskriminerande eller rasistisk tanke i det välformade huvud som satt på Herberts korta kropp.

Men var historien med brevet genuin?

Hur kunde man veta om brevet var genuint och inte bara ett påhitt. Ja, någon båda med och utan mycket med kunskap om den forna nazismen i Utterholmen, i Fjerrereds socken, kunde ha fabricerat brevet!

Hur mycket falska brev fanns det inte i världen!!

Och falska människor, och falska böcker!

 

Folk hittade på myriader av osannheter nuförtiden. Och det var lätt för vem som helst – nu med internet – att vaska fram en otrolig mängd data om personer, som man inte kände, som bodde långt borta, till och med på andra kontinenter! Hade man bara data- och språkkunskaper, så kunde man fabricera de mest otroliga och samtidigt detaljerade desinformationer om allt och alla, överallt. Ja man kunde till och med instruera en AI-tjänst att göra det.

 

Men, skulle inte de där två gentlemännen i New York ha märkt om det var ett falsarium? En av dem var alltså advokat. Inte låter sig en sån lura? Visst checkar man ordentligt upp sina dokument och källor, innan man kastar ut flera tusenlappar på flygbiljetter till Europa!?

Om man skulle ta i åtanke den andra delen i problematiken, det där med nazister som skulle ah varit där och gömt något i hus, eller bredvid hus, på tomter i Fjerrered, så var just det förstås inte omöjligt.

Men varför just där? Ja, nånstans skulle ju grejorna grävas ner! Varför inte i Fjerrered?

 

Edward hade vridit sig på lakanstrasslet och bäddmadrassen, så att denna nu veks i två revlar över varandra och nu delade sängen i en vänsterdel och en högerdel.

Edward hade nu givit definitivt upp tanken på att få någon sömn före klockan fyra, och gick därför upp ur sängen, efter att ha tänt den lilla IKEA-läslampan. Han gick ut i köket, öppnade kylskåpet och tog fram leverpastejen.

Sen satt sjuttiofemåringen, med vita hårtestar glest spretande i olika riktningar på huvudet, och åt – stånkande av trötthet och irritation - två leverpastejsmörgåsar, med fyra bostongurkskivor på, vid det lilla köksbordet.

Kanske var han dock äntligen lycklig, trots allt, tänkte han.

Vaddå ”trots allt”?

”Vaihinger”, tänkte han. [ Vaihinger var en tysk filosof som hade skapat en filosofi kring uttrycket ”trots allt”. ]

 

Vad för problem hade han numera? Utöver bäddmadrassen? Inga. Egentligen inga alls.

 

Jo, tänkte han, irrationellt. Nazismen i Utterholmen! Givetvis hade det funnits nazister där. Det hade ju Herbert berättat om vid Edward´ förra besök, ett besök som dock varit kortvarigt, typ taxi dit, kaffestund med klenäter i Boxeby kök, och så taxi till Göteborg igen.

 

  Herbert Boxe hade då och då berättat lite om sin släkt. Redan när de för länge sedan som 18-åringa studenter träffats på Konsthistoriska Institutionen i Göteborg, på Skyttegatan, och böjda över en gammal bild i ett av Humboldts praktverk, en bild föreställande Amenhotep III, farao i Egypten och grunnat över om det kanske fanns primtal invävda i håruppsättningen, vilket skulle bevisa att egyptierna känt till dessa tal, hade Herbert nämnt att hans far varit nazist. Han hade velat att Edward skulle få veta det av honom, så att Edward inte trodde att han, Herbert, dolde något för denne.

Så hade Herberts far, i sinnets labyrinter, därför fått drag av självaste Amenhotep III.

 

Herbert och Edward hade funnit varann direkt, mycket för att de båda var från landet ( Herbert från Halland och Edward från en stuga invid Hunneberg ), dels för att de båda var öppenhjärtiga och generösa personligheter, som redan vid den unga åldern bestämt avvisade all pretentiositet.

 

Herberts far Rudolf – hade Herbert då berättat, skamset - hade till och med låtit nazister – två löjtnanter - bo på Boxeby, om nu än detta visserligen var före krigsutbrottet, men ändå.

Sen var det detta med bilen, sportbilen, kopian av Görings sportbil, som Herbert än idag hade försvarad i ett gammalt garage på Boxeby! Att ha en nazi-bil som klenod, och som minne av sin far var ju högst tveksamt, moraliskt sett. Detta kunde man ju i alla fall hävda, även om det inte var alltid Edward såg det så. Somliga dagar tyckte han att det inte spelade särskilt stor roll om Herbert hade en sportbil som var en sannskyldig och nota bene faktisk kopia av Görings, manufakturerad av G. själv.

Att en nazist hade glömt bilen där, det var egentligen inget man kunde klandra Herbert för, som inte ens var född när detta skedde.

Herrman Görings sportbil var vida berömd i historiska kretsar. Denna bil, som hade namnet ”Blue Goose”, var ett av många krigsbyten som amerikanarna hade tagit med sig hem efter kriget, forslat över Atlanten, för att sen ställas ut på nåt litet krigsmuseum, i öknen Utah, i en skogsslänt Nebraska eller Nevada, för fulla, nationalromantiska ”rödnackar” att skråla nationalsången till – som Edward förstått det.

Vid fyrasnåret hade han äntligen somnat, mellan valkarna i madrassen.

Han drömde att han var med en nyfunnen vän i Amerika, på luffen.

Vännen – som hette John – hade tagit honom på en utflykt längs Mississippi. De hade vandrat en sommardag, likt Tom Sawyer och Huckleberry Finn, i midjehögt gräs, skrämmande små brunspräckliga änder, och Edward hade i drömmen tänkt, att allting alltid borde vara så här, i evighet amen: på promenad med Huck längs floden.

Ack, om det alltid var så!

 

Att sedan, tio år efter att de träffats i lumpen, Herbert hade råkat ut för en katastrof, det var något man tyvärr alltid hade in mente när man umgicks med Herbert.

KATASTROFEN hade nämligen starkt definierat denne.

Ett år innan katastrofen, i slutet av 70-talet, hade Herbert gift sig med sin klasskamrat från gymnasiet, Mignon, en flicka, som Edward aldrig nånsin träffade. Mignon och Herbert hade förstås bosatt sig på Boxeby, men Mignon hade varit noga med att inte försöka ändra på något på gården. Herberts far hade då ännu levt.  Hon hade inte ens velat ha ett eget rum. Oftast satt hon i salongen och läste, hade Herbert berättat. Franska romaner.

 

Ett år efter giftermålet hade Mignon ensam med sin sportbil kört av vägen ute i Fjerrered och in i ett stort träd, en ek, och omkommit. Det var mitt i sommaren, och mitt på dagen, och ingen förstod hur det kunde hända.

Kanske dog hon meddetsamma, kanske dog hon där i gräset, i väntan på ambulans, som tog en halvtimme att komma.

 Herbert var otröstlig, och man såg honom företa ändlösa promenader längs vägarna längst ut på halvön. Ofta med den hund som Mignon köpt, för att promenera med. Denna hund, en collie, vid namn Märta, var lika deprimerad som Herbert, och de två gick tysta och med dämpade steg mil efter mil på de vindlande grusvägarna, till långt in på nätterna.

   Han blev smalare, tycktes längre, blev blekare i ansiktet, som också fick en nästan sakral, prästerlig prägel, och där huden gradvis, delvis med hjälp av nikotingiftet som de hundratals Chesterfield innehöll, de pinnar han under dessa år så begärligt rökte, förvandlades till något som mer liknade papper än en mänsklig trettioårings hud.

Herbert började mer och mer likna sin far, Amenhotep, som även denne varit rökare.

Han fortsatte att vara vänlig och även intresserad av andra människor, men han fick en slags tankfullhet, en dröjande distans, som om han smakade på verkligheten, för att känna om den var verklig. Om den var verkligt verklig. Om verkligheten fanns, trots att Mignon ju inte gjorde det.

 

I salongen hängde på kortväggen mot mellersta tornet – över Grundig-tv:n - ett förstorat foto av en leende skälmaktig Mignon, med Eiffeltornet i bakgrunden.

   -------------------------

 

När Edward så småningom vaknade hade ljuset från den nya dagen ändå på något sätt trängt in i hans sovrum, och han gick upp för att laga kaffe. På väg till köket, passerande det lilla vardagsrummet gick han förbi en bokhylla där det bland många andra böcker stod två av Oscarssons bokbinderi i Majorna i ljust läder, och med infinitisemala guldbokstäver på ryggen, inbundna doktorsavhandlingar. Hans egen avhandling, från Filosofiska Institutionen i Göteborg stod där, bland annat, men även Herbert Boxes. Hans egen – vilken var en avhandling i Praktisk Filosofi från 1970-talet - handlade om Sören Kierkegaard och skräcken som estetisk ”gadd”, Herberts däremot – från Institutionen för Mikrobiologi hade den mer gåtfulla titeln ”Phatogenity and effects of toxins in Entamoeba histolytica”.

 Att Herbert och Edward inte läst varandras avhandlingar var en underförstådd länk – en av många - mellan dem. Men nu var sådana avhandlingar egentligen heller inte avsedda att läsas. De var – som alla vet som sysslat med sådana där studier – till för att meritera för lärosätesbefattningar och liknande. Herbert hade i några år också varit lärare i Biologi och mikrobiologi.

Erfarenheten av att ha skrivit en akademisk avhandling, med dess nödvändigt logiska upplägg, dess krav på vetenskaplighet, relevans, evidens, fruktbarhet och adekvans, dess myriader av källhänvisningar, långa litteraturlistor, där vartenda semikolon bör hamna rätt, kommer väl till pass i många sammanhang. Har man en gång lärt sig vara strukturerad, metodisk och tålmodig, så är det en stor hjälp i allt annat man företar sig.

 

Edwards måndag var en väntans dag. Han företog sig inget väsentligt på hela dagen, och kom inte längre i sina funderingar över nazistbrevet. Noga planerade han resan till Boxeby, en resa han ämnade företa bussledes. Edward hade aldrig skaffat körkort, något han skämdes för. Samtidigt älskade han att åka tåg och buss.

 

Bussen – en buss med gröna mjuka stolar - till Fjerrered skulle avgå på tisdagen klockan 11.15 från Korsvägen. Edward hade pensionärskort, ett slags kommunalt frikort, civilisationens krona.