T R E
.jpg)
LANDSKAPET
i FJERRERED
Det måttligt
bebyggda och befolkade landskapsområde, där Herbert bodde, och som Utterholmen
var sydvästra kustremsan till, hette Fjerrered – fyrtiotvå kvadratkilometer
stort - och var, på grund av den rika frekvensen ofruktsam moränmark - , enbart
fläckvis uppodlat. Ty odling fanns och landskapet var mer än ett
sommarhusparadis. Det var även en gammal ”kulturbygd” och ett ställe där man fortfarande
förmodades idka diverse näringar för att skaffa ett levebröd.
Det var dock som om kustbygdens folk –
folk i kaparkaptenernas härad - aldrig riktigt ”bestämt sig för” om det var
någon idé att alls odla särskilt mycket på åkrarna. Många åkrar låg i träda,
och på grund av det genom klippöar splittrade landskapet fanns mycket få
riktigt stora odlingsytor.
I alla de små träddungarna som också fanns tryckte
harar, räv, grävling och vildsvin, med sina av naturen fantasifullt designade
klädedräkter, stirrande, och i olika storlekar. De hukade, inte räddhågset men
mer intresserat tillsammans inför höstovädret, som fredagseftermiddagen nu
plötsligt hotade med.
Genuint nyckfulla, alltid främmande var
de än var, dessa harar som snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora
fälten, där säden för länge sen var bärgad, dröjde många i skogsbrynen. Andra,
yngre, hade sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna, när
de väl fått upp farten. Biffkorna – böndernas räddning - stod, som alltid,
trygga, varma och ångande i höstvädret, och i stunden blickstilla, på fälten,
och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade i grådiset så vitorna
glänste och släppte lugnt och oberört rök ur sina mular innan även de långsamt
tågade iväg för att också de söka skydd. De väldiga djuren ställde sig till
sist under de plymiga men redan något avlövade almträden i kanten av det magra
betet, där ängen sluttade den mot den med älggräs, oleander, nyttigt kvanne och
spretigt buskris försedda hafsigt och ojämnt utförda dikningen, medan solen
mellan talrika, starkt konturerade, mörkvioletta molntussar sände glimtar av
varningsljus ner över den med ockrafärgade stubbåkrar översållade nejden. Traktens
mjölkkor poserade, också de stelt och blankögt, med andedräkten som virad runt
nosen, för en landskapsmålare, en Poussin, en Millet, som glömt att infinna sig
på avtalad tid - blivit hindrad av en älskarinna i Montmartres festkvarter – eller
hellre för en okänd, för dem själva osynlig konstnär, som befann sig i en annan
dimension, där denne vätte sina penslar med en inspirerad tunga.
De stod som en sinnebild av
alteriteten, av Annanheten, i världen. Korna.
Men alla djur, alltifrån dyngbaggar,
daggmaskar, pilfinkar, råbockar, rävar, mullvadar och näbbmöss till korpar,
törnskator, steglitsor, fiskgjusar och örnar, på Fjerreredhalvöns magra, ömsom
direkt steniga och leriga, utmarker, kunde föreställas som goda, lugna och nära
nog religiösa i sinnet. Ja, varför inte?
Många djur var givetvis existentiellt
sorgsna, innerst inne, också. De hade – och har - en medvetenhet, som inga
människor har, den om att de är här på jorden, delvis för att bli mat (!) åt
andra. De vet att själva deras kroppar, som kött, som protein, är begärliga för
andra, en upplevelse som människan ju sällan har, på samma sätt.
[ Att på det där viset – alltifrån födseln – detta är viktigt att inse,
springa omkring och veta att man är en proteinkälla för andra, måste ju
benämnas som ett direkt melankoliskt liv. Djuren verkar dock – så upplever jag
det – se krasst på det hela. Även från
predatorernas sida är ju attityden sådan att man få föreställningen att båda
parter inte riktigt kan tycka att alltihop är en maximal lösning, men att tycks
förstå den mekanism som är skapare av alltihop, i alle fall. Men några leenden
ser man ju sällan hos djuren. ]
Fälten var här och där åtminstone
mellanstora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära
intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några
enstaka ringlande grunda halvgenomskinliga Cremona-gröna bäckar, som bäcken
utanför Chateau Ruthbjörn. Mest utmärkande var en huvudbäck, kallad Fjerrereds
Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig svämmade
över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt
och odramatiskt. Nära nog all fukt kom med tillfälliga ösregn eller ständigt
med vinden, saltbemängd, och den räckte ju inte på långt när. Moln släpper inte
sitt regn stadigt över en kust. Ofta behöver de en sjuds upp i vädret, av en
liten bergshöjd, för att allt skall komma igång. Nederbörden i denna landsdel
hade alltså alltid, i sin ringhet, varit ett problem, och överallt hade man
dammar, märgelgravar och även rader med trätunnor och gamla itubrända
bensintunnor för vatten, som man ibland också fick hämta från inlandet. Har man
klippgrund, så finns det erfarenhetsmässigt och lättförklarligt nog inget
vatten. Långa vattenledningar av koppar hade under senare tid installerats, som
förde vatten ända från sjöar i Småland ut hit till kustlandskapet.
Här lovades vare sig någon större
rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än
ofruktsamhetens, magerhetens, torkans och tristessens.
Detta var kort sagt inte alls den sortens land
och mark som någon startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var
mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av
från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv
under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest, pompa och glam. Fjerrered var
en utmark i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i
Nordsjön, den gröna och kalla och haj- och delfinfria. Hade Djingis Khan,
Caesar, Alexander den store eller Napoleon eller Rommel kommit hit så hade de
inte blivit besegrade med svärd, men dött av leda.
Det särskilda och speciella med
utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något som inte har något erkänt
värde; mot något anonymt, färglöst och något närapå försumbart. En utmark
vetter mot ett nära nog konkret intet. Möjligen ett fårbete. En utmark är ett
område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns - i
stort sett - ett formlöst ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om
man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det
förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt
eller på spaning.
Det är intresset som göder och föröder
jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös
väntan på ingenting, enbart på det stora Intet och den eviga sömnen. En utmark
är likt Dödsskuggans dal. Här föds – i Le vent de la vie et la mort - allting
bara för att dö. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då
förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött, omusikalisk,
haltande försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står
tiden helst still. När den kan, om den kan. Och den är ofta bra på det.
Vindarna bar alltså salt och lite fukt
då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna
utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen
borde varit dess främsta kännemärke och stora stolthet, men man kände ändå
givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet, vilket man ju
faktiskt var. Här syntes nämligen för
den skarpögde åt öster böjda enar och låga, krokiga martallar som med ena
handen stödde sig mot den mossbelupna granithällen med den andra svepte sina
torra brunaktiga barr omkring sig.
Liksom på alla ställen i landet, där
man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med
förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas
huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och
plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjerrered var det dessutom
så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa
vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador, vagnslider och
schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in
i, då de var smockfulla med gammal bråte. Ibland disputerade bönder och drängar
glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade
vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger,
hästskor, potatisämbar, skovlar, hamprep, narskrapor, skaklar, ässjor,
sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och
vagnsdäck, hammare och spik, träpluggar och tenar, tjurselar, treuddar,
mjölbingar, havresäckar och mjölkmaskiner som låg huller om buller, och
intrasslade i varandra jämte kilometervis med taggtråd i skjul efter skjul.
Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för
alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland
folket här ville ha hit Antikrundan. Man var inte så lite folkskygga.
Vägnätet var inte något man inom
kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från nerfarten till Utterholmens
villa- och kuststadsområde löpte den smala ensamma – ofta dammiga - grusvägen,
där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en
eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga. Det var en mycket ålderdomlig grönorange
buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet –
stånkandet - från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid
dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna och söndagskvällarna när
bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade invid vissa
gårdar, som gapade mer tomma än andra, växt igen och allt var på sina ställen
blott lervälling, stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på skorstenarna på
Boxeby gård, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, om hösten alldeles
tysta.
Man hade här, med sitt trötta ansikte
vänt mot Kattegatt, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän,
Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså
aldrig startat något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat
till Amerika, Brasilien, Australien, Tonga och Nya Zeeland, en mängd människor,
av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på
grund av den magra jorden och den eklatanta bristen på övriga naturtillgångar.
De företagsamma hade lämnat Fjerrered. Nu var det inflyttning från storstaden
som gällde. Hit flyttade människor som hade råd att köpa eller bygga ett hus.
Det artade sig nu till att bli en rikemansbygd.
För de få bönder som fanns kvar blev
det biffkouppfödning.
Storbönderna sålde av sin mark,
avstyckad i tomter. Sen, bevars alla dessa sommargäster och de nya fastboende,
pendlarfolket! De byggde under blott några årtionden rader av hus, av alla de
slag, mest låga, bungalowliknande, många avancerade, och drog till sig
nysprängda, kraftigt muddrade hamnar, segelbåtar i hundratal och satte i
turistskala – men ändå - sprätt på den bygd som så länge legat i dvala, för
fäfot och inför hot om avfolkning.
Man kan bara ana vad traktens grodor
tyckte om detta.
Nu var denna bygd – som blivit ett
annex till storstaden, ett annex för de nyrika, för parvenyerna, inte desto
mindre trots alla brister, och alla förändringar, i vissa avseenden en gammal
bondebygd. Inkräktarna från staden var och förblev inkräktare, och de personer
som figurerar i denna berättelse hade – de flesta av dem – sina rötter, sedan
generationer – här ute i denna karga del av den svenska mytiska obygden. De var
födda i Fjerrered.
Under den nya ytan, där det kördes
elskoter, skateboard och Teslabil så fanns allt det gamla kvar. Som när man
lagt ett modernt tjusigt blommigt överkast över en säng, river av det och
omedelbart ser säckväv och en tagelmadrass inunder. Så var det.
I vissa delar av Fjerrered var allt som
det alltid varit. Gamla jutesäckar, där bös från korn av råg, majs och havre i
vissa ladugårdar fortfarande kunde täcka golvet med ett jämnt tunt skikt.
Diverse väggfasta burar av hönsnät, där redena gapade tomma efter leghorn,
kunde stå tomma i tiotals år i uthusen till de gamla gårdarna, där folk bodde,
folk, vars förfäder bott här sedan medeltiden.
Detta var hembygd för vissa, för dem
som hade sina långa rötter här, med hela den mystik som begreppet ”hem” har för
oss alla, - eller för många människor. Hem, säger vi ofta, är där vi kommer
ifrån, eller dit vi hör, den plats vi är lugna på, där vi andas lätt, där vi
hänger vår hatt. Vad ett hem är kan alltså variera med olika människor, men
ofta är en hembygd något enkelt och självklart, som Fjerrered är för en som är
född i Fjerrered. Överhuvudtaget är ”hem” ett begrepp som vilar i en slags nära
nog mytisk enkelhet, och som växer i en enkel, föga reflekterad atmosfär. ”Hem”
är ett vilans begrepp, och det står aldrig för äventyr. Äventyret utspelar sig
inte i hemmets lugna vrå, annat än i barnasinnen och i bittert folks fantasier.
Hem – det är ett existensbegrepp; det är när allt är bra. Hem, det är därifrån
man kommer, och dit man ska, säger den konservative. ”Ursprung ist das Ziel”,
som gamle religionsfilosofen Schleiermacher så envist hävdade. Hemmet är
meningen med livet, för den arkaiskt lagda människan.
Att ”hem” är ett mystiskt begrepp, det betyder att det är ett begrepp,
som när man säger det, och samtidigt sluter sina ögon, så framkallar det syner
av egendomligt och behagligt slag.
Att något är mystiskt betyder att något
är relaterat till slutna ögon.
Slutna ögon, det är ögon som tidigare
varit vidöppna, som girigt slukat allting i tillvaron, men som lika plötsligt
som intensivt och tillfälligt slutes i existentiell reflexion.
Existentiell reflexion betyder - om man
inte är fackfilosof - att man reflekterar på det som raskt kan upphöra att
existera.
Mystik är egentligen inte mystiskt, men
är en naturlig process.
Hos människan processas allting, i en
rundgång. En del av denna process är det som vissa människor föredrar att kalla
mystik, medan andra mer har det som en naturlig rörelse i själen. Liksom vissa
människor anser att man inte vet vad livet eller litteraturen är, eller
människan för den delen., så hävdar andra att litteraturen, livet och människor
är rörelse, att dessa tre består av den mest diversifierade rörelse som finns i
hela universum.
Livet, det anser nog många, med mig, är så egenartat, att det inte finns
någon annanstans än just HÄR. Och då är det också så, att den rörelse som finns
här, i liv, hos människor och i litteraturen är den mest remarkabla
kalejdoskopiska rörelse som finns.
Inte i hela universum finns något så oerhört komplicerat som en litterär
text, skapad av det näst mest komplicerade: en människa. Matematik kommer ju
inte ens i närheten, då matematiken bara är ett transformationssystem. Fysik är
endimensionellt såtillvida att det enbart är en formaliserad spekulation kring ett
litet antal dimensioner. Filosofi är en formaliserad fantasi som – som fantasi
- hämmas av sitt sanningskrav, och som sanning hämmas av kravet på vision.
Verkligheten är i sig själv inte nog komplicerad, att tävla med
litteraturen, då ju verkligheten inte har någon reflexion.
Det finns dock egentligen ingen djupare mening i litteraturen. Dess
mening ligger i den otroligt diversifierade och måleriska rörelsen, dess
oändligt sensitiva åtbörd.
Många frågar sig om seriös litteratur, i form av seriös fiktion, i till
exempel romanform, är möjlig. Hur sann
och väsentlig kan en roman vara? Ett riktmärke för grubblerier om detta kan
vara att man tänker på att en bra fiktion väl till största delen borde behandla
allt det viktiga, som människor INTE TÄNKER på, när de är mitt i uppe i att
drabbas av livets händelser, vilka för det mesta ju är helt otroliga.
Händelserna alltså. Ty vad ger igenkänning – denna så hyllade egenskap hos
moderna blockbusters aka bestsellers – igenkänning i romanens figurer,
igenkänning i den tanketomhet som människor i allmänhet ”uppvisar”, när de går
genom livet? Ingenting, utom ju möjligen en viss lättsam lättnad. Men vad är
det för en vinst, att momentant känna en sådan avspänning, ENBART för att sen
befinna sig i samma orediga reflexion som man hade innan man började läsa
romanen??
Nåja, angående människan och universum
då: Många människor – som går omkring här i tillvarons centralmarker – inser ju
inte att just de själva, dess person, är ett exemplar av det mest komplicerade
som finns i hela universum. Att de inom sig bär på den allra mest
häpnadsväckande rikedom på strukturer och känslor, som nånsin uppstått i hela
det väldiga universum
Detta är givetvis inte bevisat, men som
vi vet hittills, så är detta det faktiska fallet. Inte mycket talar för att det
funnits, finns eller kommer att finnas något mer komplicerat nånsin.
Snart – om några miljoner år - är denna jordkula ensamt snurrande,
livlös kring solen, åter tom på mer invecklade samband, säger forskarna, dessa
kulturens mystiska dödgrävare.
Sedan försvinner även solen.
Det finns ingen mer meningslös lära än läran om rymden.
------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar