kap. 3. Landskapet

 

 

T  R  E

 

 

LANDSKAPET i FJERRERED

 

 

 

Det måttligt bebyggda och befolkade landskapsområde, där Herbert bodde, och som Utterholmen var sydvästra kustremsan till, hette Fjerrered – fyrtiotvå kvadratkilometer stort - och var, på grund av den rika frekvensen ofruktsam moränmark - , enbart fläckvis uppodlat. Ty odling fanns och landskapet var mer än ett sommarhusparadis. Det var även en gammal ”kulturbygd” och ett ställe där man fortfarande förmodades idka diverse näringar för att skaffa ett levebröd.

Det var dock som om kustbygdens folk – folk i kaparkaptenernas härad - aldrig riktigt ”bestämt sig för” om det var någon idé att alls odla särskilt mycket på åkrarna. Många åkrar låg i träda, och på grund av det genom klippöar splittrade landskapet fanns mycket få riktigt stora odlingsytor.

 I alla de små träddungarna som också fanns tryckte harar, räv, grävling och vildsvin, med sina av naturen fantasifullt designade klädedräkter, stirrande, och i olika storlekar. De hukade, inte räddhågset men mer intresserat tillsammans inför höstovädret, som fredagseftermiddagen nu plötsligt hotade med.

 

Genuint nyckfulla, alltid främmande var de än var, dessa harar som snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden för länge sen var bärgad, dröjde många i skogsbrynen. Andra, yngre, hade sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna, när de väl fått upp farten. Biffkorna – böndernas räddning - stod, som alltid, trygga, varma och ångande i höstvädret, och i stunden blickstilla, på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade i grådiset så vitorna glänste och släppte lugnt och oberört rök ur sina mular innan även de långsamt tågade iväg för att också de söka skydd. De väldiga djuren ställde sig till sist under de plymiga men redan något avlövade almträden i kanten av det magra betet, där ängen sluttade den mot den med älggräs, oleander, nyttigt kvanne och spretigt buskris försedda hafsigt och ojämnt utförda dikningen, medan solen mellan talrika, starkt konturerade, mörkvioletta molntussar sände glimtar av varningsljus ner över den med ockrafärgade stubbåkrar översållade nejden. Traktens mjölkkor poserade, också de stelt och blankögt, med andedräkten som virad runt nosen, för en landskapsmålare, en Poussin, en Millet, som glömt att infinna sig på avtalad tid - blivit hindrad av en älskarinna i Montmartres festkvarter – eller hellre för en okänd, för dem själva osynlig konstnär, som befann sig i en annan dimension, där denne vätte sina penslar med en inspirerad tunga.

De stod som en sinnebild av alteriteten, av Annanheten, i världen. Korna.

    Men alla djur, alltifrån dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar, rävar, mullvadar och näbbmöss till korpar, törnskator, steglitsor, fiskgjusar och örnar, på Fjerreredhalvöns magra, ömsom direkt steniga och leriga, utmarker, kunde föreställas som goda, lugna och nära nog religiösa i sinnet. Ja, varför inte?

Många djur var givetvis existentiellt sorgsna, innerst inne, också. De hade – och har - en medvetenhet, som inga människor har, den om att de är här på jorden, delvis för att bli mat (!) åt andra. De vet att själva deras kroppar, som kött, som protein, är begärliga för andra, en upplevelse som människan ju sällan har, på samma sätt.

    [ Att på det där viset – alltifrån födseln – detta är viktigt att inse, springa omkring och veta att man är en proteinkälla för andra, måste ju benämnas som ett direkt melankoliskt liv. Djuren verkar dock – så upplever jag det – se krasst på det hela.  Även från predatorernas sida är ju attityden sådan att man få föreställningen att båda parter inte riktigt kan tycka att alltihop är en maximal lösning, men att tycks förstå den mekanism som är skapare av alltihop, i alle fall. Men några leenden ser man ju sällan hos djuren. ]

 

 

Fälten var här och där åtminstone mellanstora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande grunda halvgenomskinliga Cremona-gröna bäckar, som bäcken utanför Chateau Ruthbjörn. Mest utmärkande var en huvudbäck, kallad Fjerrereds Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig svämmade över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt och odramatiskt. Nära nog all fukt kom med tillfälliga ösregn eller ständigt med vinden, saltbemängd, och den räckte ju inte på långt när. Moln släpper inte sitt regn stadigt över en kust. Ofta behöver de en sjuds upp i vädret, av en liten bergshöjd, för att allt skall komma igång. Nederbörden i denna landsdel hade alltså alltid, i sin ringhet, varit ett problem, och överallt hade man dammar, märgelgravar och även rader med trätunnor och gamla itubrända bensintunnor för vatten, som man ibland också fick hämta från inlandet. Har man klippgrund, så finns det erfarenhetsmässigt och lättförklarligt nog inget vatten. Långa vattenledningar av koppar hade under senare tid installerats, som förde vatten ända från sjöar i Småland ut hit till kustlandskapet.

 

Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än ofruktsamhetens, magerhetens, torkans och tristessens.

 

 Detta var kort sagt inte alls den sortens land och mark som någon startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest, pompa och glam. Fjerrered var en utmark i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna och kalla och haj- och delfinfria. Hade Djingis Khan, Caesar, Alexander den store eller Napoleon eller Rommel kommit hit så hade de inte blivit besegrade med svärd, men dött av leda.

 

Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något som inte har något erkänt värde; mot något anonymt, färglöst och något närapå försumbart. En utmark vetter mot ett nära nog konkret intet. Möjligen ett fårbete. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns - i stort sett - ett formlöst ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning.

Det är intresset som göder och föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, enbart på det stora Intet och den eviga sömnen. En utmark är likt Dödsskuggans dal. Här föds – i Le vent de la vie et la mort - allting bara för att dö. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött, omusikalisk, haltande försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När den kan, om den kan. Och den är ofta bra på det.

 

Vindarna bar alltså salt och lite fukt då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit dess främsta kännemärke och stora stolthet, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet, vilket man ju faktiskt var.  Här syntes nämligen för den skarpögde åt öster böjda enar och låga, krokiga martallar som med ena handen stödde sig mot den mossbelupna granithällen med den andra svepte sina torra brunaktiga barr omkring sig.

Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjerrered var det dessutom så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador, vagnslider och schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med gammal bråte. Ibland disputerade bönder och drängar glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger, hästskor, potatisämbar, skovlar, hamprep, narskrapor, skaklar, ässjor, sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck, hammare och spik, träpluggar och tenar, tjurselar, treuddar, mjölbingar, havresäckar och mjölkmaskiner som låg huller om buller, och intrasslade i varandra jämte kilometervis med taggtråd i skjul efter skjul. Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket här ville ha hit Antikrundan. Man var inte så lite folkskygga.

 

Vägnätet var inte något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från nerfarten till Utterholmens villa- och kuststadsområde löpte den smala ensamma – ofta dammiga - grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga.  Det var en mycket ålderdomlig grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet – stånkandet - från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna och söndagskvällarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade invid vissa gårdar, som gapade mer tomma än andra, växt igen och allt var på sina ställen blott lervälling, stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på skorstenarna på Boxeby gård, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, om hösten alldeles tysta.

Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot Kattegatt, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså aldrig startat något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien, Australien, Tonga och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden och den eklatanta bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma hade lämnat Fjerrered. Nu var det inflyttning från storstaden som gällde. Hit flyttade människor som hade råd att köpa eller bygga ett hus. Det artade sig nu till att bli en rikemansbygd.

För de få bönder som fanns kvar blev det biffkouppfödning.

Storbönderna sålde av sin mark, avstyckad i tomter. Sen, bevars alla dessa sommargäster och de nya fastboende, pendlarfolket! De byggde under blott några årtionden rader av hus, av alla de slag, mest låga, bungalowliknande, många avancerade, och drog till sig nysprängda, kraftigt muddrade hamnar, segelbåtar i hundratal och satte i turistskala – men ändå - sprätt på den bygd som så länge legat i dvala, för fäfot och inför hot om avfolkning.

Man kan bara ana vad traktens grodor tyckte om detta.

 

Nu var denna bygd – som blivit ett annex till storstaden, ett annex för de nyrika, för parvenyerna, inte desto mindre trots alla brister, och alla förändringar, i vissa avseenden en gammal bondebygd. Inkräktarna från staden var och förblev inkräktare, och de personer som figurerar i denna berättelse hade – de flesta av dem – sina rötter, sedan generationer – här ute i denna karga del av den svenska mytiska obygden. De var födda i Fjerrered.

Under den nya ytan, där det kördes elskoter, skateboard och Teslabil så fanns allt det gamla kvar. Som när man lagt ett modernt tjusigt blommigt överkast över en säng, river av det och omedelbart ser säckväv och en tagelmadrass inunder. Så var det.

I vissa delar av Fjerrered var allt som det alltid varit. Gamla jutesäckar, där bös från korn av råg, majs och havre i vissa ladugårdar fortfarande kunde täcka golvet med ett jämnt tunt skikt. Diverse väggfasta burar av hönsnät, där redena gapade tomma efter leghorn, kunde stå tomma i tiotals år i uthusen till de gamla gårdarna, där folk bodde, folk, vars förfäder bott här sedan medeltiden.

 

Detta var hembygd för vissa, för dem som hade sina långa rötter här, med hela den mystik som begreppet ”hem” har för oss alla, - eller för många människor. Hem, säger vi ofta, är där vi kommer ifrån, eller dit vi hör, den plats vi är lugna på, där vi andas lätt, där vi hänger vår hatt. Vad ett hem är kan alltså variera med olika människor, men ofta är en hembygd något enkelt och självklart, som Fjerrered är för en som är född i Fjerrered. Överhuvudtaget är ”hem” ett begrepp som vilar i en slags nära nog mytisk enkelhet, och som växer i en enkel, föga reflekterad atmosfär. ”Hem” är ett vilans begrepp, och det står aldrig för äventyr. Äventyret utspelar sig inte i hemmets lugna vrå, annat än i barnasinnen och i bittert folks fantasier. Hem – det är ett existensbegrepp; det är när allt är bra. Hem, det är därifrån man kommer, och dit man ska, säger den konservative. ”Ursprung ist das Ziel”, som gamle religionsfilosofen Schleiermacher så envist hävdade. Hemmet är meningen med livet, för den arkaiskt lagda människan.

 

      Att ”hem” är ett mystiskt begrepp, det betyder att det är ett begrepp, som när man säger det, och samtidigt sluter sina ögon, så framkallar det syner av egendomligt och behagligt slag.

Att något är mystiskt betyder att något är relaterat till slutna ögon.

Slutna ögon, det är ögon som tidigare varit vidöppna, som girigt slukat allting i tillvaron, men som lika plötsligt som intensivt och tillfälligt slutes i existentiell reflexion.

Existentiell reflexion betyder - om man inte är fackfilosof - att man reflekterar på det som raskt kan upphöra att existera.

Mystik är egentligen inte mystiskt, men är en naturlig process.

Hos människan processas allting, i en rundgång. En del av denna process är det som vissa människor föredrar att kalla mystik, medan andra mer har det som en naturlig rörelse i själen. Liksom vissa människor anser att man inte vet vad livet eller litteraturen är, eller människan för den delen., så hävdar andra att litteraturen, livet och människor är rörelse, att dessa tre består av den mest diversifierade rörelse som finns i hela universum.

 

         Livet, det anser nog många, med mig, är så egenartat, att det inte finns någon annanstans än just HÄR. Och då är det också så, att den rörelse som finns här, i liv, hos människor och i litteraturen är den mest remarkabla kalejdoskopiska rörelse som finns.

        Inte i hela universum finns något så oerhört komplicerat som en litterär text, skapad av det näst mest komplicerade: en människa. Matematik kommer ju inte ens i närheten, då matematiken bara är ett transformationssystem. Fysik är endimensionellt såtillvida att det enbart är en formaliserad spekulation kring ett litet antal dimensioner. Filosofi är en formaliserad fantasi som – som fantasi - hämmas av sitt sanningskrav, och som sanning hämmas av kravet på vision.

   Verkligheten är i sig själv inte nog komplicerad, att tävla med litteraturen, då ju verkligheten inte har någon reflexion.

   Det finns dock egentligen ingen djupare mening i litteraturen. Dess mening ligger i den otroligt diversifierade och måleriska rörelsen, dess oändligt sensitiva åtbörd.

 

        Många frågar sig om seriös litteratur, i form av seriös fiktion, i till exempel romanform, är möjlig.  Hur sann och väsentlig kan en roman vara? Ett riktmärke för grubblerier om detta kan vara att man tänker på att en bra fiktion väl till största delen borde behandla allt det viktiga, som människor INTE TÄNKER på, när de är mitt i uppe i att drabbas av livets händelser, vilka för det mesta ju är helt otroliga. Händelserna alltså. Ty vad ger igenkänning – denna så hyllade egenskap hos moderna blockbusters aka bestsellers – igenkänning i romanens figurer, igenkänning i den tanketomhet som människor i allmänhet ”uppvisar”, när de går genom livet? Ingenting, utom ju möjligen en viss lättsam lättnad. Men vad är det för en vinst, att momentant känna en sådan avspänning, ENBART för att sen befinna sig i samma orediga reflexion som man hade innan man började läsa romanen??

 

Nåja, angående människan och universum då: Många människor – som går omkring här i tillvarons centralmarker – inser ju inte att just de själva, dess person, är ett exemplar av det mest komplicerade som finns i hela universum. Att de inom sig bär på den allra mest häpnadsväckande rikedom på strukturer och känslor, som nånsin uppstått i hela det väldiga universum

Detta är givetvis inte bevisat, men som vi vet hittills, så är detta det faktiska fallet. Inte mycket talar för att det funnits, finns eller kommer att finnas något mer komplicerat nånsin.

    Snart – om några miljoner år - är denna jordkula ensamt snurrande, livlös kring solen, åter tom på mer invecklade samband, säger forskarna, dessa kulturens mystiska dödgrävare.

    Sedan försvinner även solen.

    Det finns ingen mer meningslös lära än läran om rymden.

 

                ------------------------------------------------