Sommarr

Jag följer abjektet

      -Vi är alla något av historiker.- Jag menar: vi handskas lite vårdslöst med fakta….. ( Hörde ni tonfallet?) Till exempel: Vad var det jag tänkte nyss? Vad var det? Det spelar ingen roll. Det är historia nu. Tänkte jag verkligen det? Men var det inte någonting med ”helighet”? ( Det kan ju inte ni veta.) Helighet är som det perfekta språket, och med det menar jag egentligen vårt vanliga språk, bara med det alldeles perfekta tonfallet.(E. Swedenborgs ”englar” talade med tonfall enbart.) tonfall i stora o. små svep. Ty vi står på ett jättespråksberg och jag funderar på en skola i tonfall. En värld ur vars kappa det faller toner ( tonfallsdelar) ur fållar och veck. Som en uppenbarelse.

Jag följer abjektet. Det där jag av misstag slängde ur mig för länge sen.

Vi är alla något av historiker.

Poem

                                 Klockor och hattar.

 

  Vi reste länge. Solen lyste varmt. Vagnen stannades vid några träd. Där stod en svartögd bandit och flinade oss upp i ansiktet, när vi tvingades överlämna våra klockor och hattar till hans son. `Tar han då inte bättre vara på sitt barn? `, tänkte vi, sneglade lite på varandra och borstade sen vägdammet av jaketter och parasoller.

 

------------------------------------------------------------------------

Piano

https://www.reverbnation.com/kajgenell/song/25873850-funny--introductory-

Kierkegaard och ensamheten

        ”Djupt inom varje mänsklig varelse lever ändå alltid ångesten över möjligheten att vara ensam i världen, glömd av Gud, förbisedd av miljoner och åter miljoner i detta enorma hushåll. Man håller ångesten på avstånd genom att träffa släkt och vänner, men ångesten är ändå där, och man vågar inte tänka sig hur man skulle känna sig om allt detta togs ifrån en.”

                                                       ( S.Kierkegaard, PAP.VIII A 363.)

The Crossing ( Live on a Roland fp-4, synth voice: Voice/GM2 10. ).

Här spelar jag synth.:

Ett prosa stycke.

                              En skeppsbruten.

          Skeppsbåten tog sig in i lagunen med ett skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några meter och föll omkull.
    Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.

    Hunden, Bew, sprang nu också upp ur den lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden cirklade den runt, såg uppåt på månen och somnade, även hon, lagd i ring bredvid sin husse.

    Orsaken till denna landstigning var att motorkryssaren Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män och lastad med naziguld, exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1943. En man hade överlevt och med skeppsjollen, som klarat explosionen, hade matrosen Tom Wilkies från Plymouth räddat sig till en liten ö i närheten.

    När Tom så småningom vaknade till, och yr och matt av trötthet sett sig om på den lilla stranden, undrade han om något av skeppet var synligt och om det fanns andra öar i närheten. Han kramade om hunden och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var yr av hetta och brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Han såg sig om efter en möjlig sänka i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid horisonten ett bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han kunde, ner till jollen och hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som fanns. De virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen  i sanden på den lilla öns strand. Röken efter dem singlade smal och ljusgrå upp mot den glödande solen.

     Efter detta misslyckade försök till omedelbar räddning , och efter att ha sett fartyget stäva vidare , gick Tom ut på en liten udde på den ganska gröna ön och försökte , vänd emot dess mitt, uppskatta dess storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets med ett litet vulkaniskt berg i mitten.

      Han studerade kisande de branta sluttningarna till detta berg för att försöka gissa sig till var en bäck skulle kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda nykomlingarna tog sig sedan inåt ön över gråvit sand, vasst gräs, svart småsten och snart nog hade de funnit en bäck, där de lade sig ner och sörplade i sig friskt vatten. De utbytte en blick av förnöjsamhet och samförstånd. Detta var ingen ö man just nu ville vara alldeles ensam på. Tom sneglade ut mot havet igen. Av Claw, motorkryssaren, syntes inte ett spår. Vinden ökade något och Tom och Bew sökte sig in mot en liten skog. Det dröjde inte länge förrän Tom slog sig ner på en sten och tyst började gråta. Denna gråt, som förmodligen var en reaktion på kamraternas öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.

     Det visade sig att hunden nu, för första gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en mycket modig papegoja, en stor fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat ner från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.

Kaj -06