Mat

Camilla Lif 2

Jo producenten för gudstjänsten lät meddela att Camilla Lifs gudstjänst var inspelad INNAN HÄNDELSERNA i Nice och München, så innehållet i gudstjänsten skulle därför - tydligen, enligt producenten - inte ses som relevant. Eftersom världen nu plötsligt var annorlunda.

Som om nu plötsligt Gud var en annan, eller inte fanns längre, eller världen, eller i alla fall att något var fel med predikan.

Jag tänker på Wittgenstein, som önskade sig en religion utan ord. Inte dumt!!!!!

Suck!!!!!!

Camillas Lifs tanke glider hegellikt framåt

Så hörde jag på gudstjänst på radio idag. Och Camilla Lif berättade intagande om en människas liv. Från barnets förundran över myran, till tonåringen och det stökiga med att finna sig själv, över i skepticism, och så i det nödvändiga i att få uppgå i en större gemenskap, och att få Gud som vän, och slippa tänka på självförverkligandet. Ja, alltihop var mycket intagande, och jag såg allt framför mig, och det var så lätt och bekvämt det hela.
Filosofiskt var det inte så olikt Hegels Fenomenologi, tänkte jag. Allt växte och gick över i det andra, och Guds dörr stod på glänt, likt Världsandens hos Hegel, i slutet av Världens Dag. Allt följde en naturlig gång. Hos Lif var det bara att titta in hos Gud och slå sig ner; skippa frågan om hans existens, bara sätta sig. Inget avgörande val. Trilla in och slappna av, liksom. Så förklarade en gång Kierkegaard för dom som ville höra på, att allt inte alls gick automatiskt, som hos Hegel ( och som hos Lif ), men att allt faktiskt krävde att man blev allvarlig, och att man valde att gott och ont fanns, och att Gud fanns. Man kunde inte släntra fram genom livet.
Personligen har jag aldrig kommit på att slå mig ner hos nån som jag inte tror existerar och ha som vän. ( Den okända kamraten. Jfr. Britt G. Hallqvist.). Sånt kräver nog i allmänhet en kris eller två. För gemene man.
För Kierkegaard såg det mer ut som bråddjup, och som förtvivlan, innan man kunde förmå sig till att tro på något så märkligt som en gud över en så ytterligt konstig värld.
"Förtvivlan är vårt enda hopp." menade Adorno. Men i söndagsgudstjänsten var allt mer som en sommarvandring till ett gemytligt kafferep. Ja, så kanske man borde se det. Vad vet jag, stackars eländiga man?

Bad på tak

I längden har terrorismen ingen betydelse.

Så det så. Terrorismen är det enda som inte har nån betydelse.

Freud och Ljung.

Vad har nu reptilerna? Alltså förutom reptilhjärna. Ja reptiler är rejäla skitar. Det är ju det jag misstänker: Att något finns förutom reptilhjärna. Jag tror dock att det finns något annat hos Susanne Ljung och hos Sigmund Freud också. Och något annat hos Ljung än hos Freud. Ja jag tror att de båda främst är konspirationsteoretiker. Susanne hävdar nämligen - egentligen - i programmet Stil, att människan inte är någonting alls. Bara stil. Och stil är sken. Så är det med det.
Beträffande Freud så kan man ju alltså börja bakifrån: som äldre hävdade Freud, konspirationsteoretiskt, att Shakespeare inte skrivit Shakespeares verk, ( men Earlen av Rochester ) samt att Moses inte var Israel, men Egyptier, och att Judendomen var barnsligheter. Men vad hävdade han om människan. Jo - konspirationsteoretiskt - att människan, Människan, var en dröm om frihet. Så finns det likheter - i skiljaktigheter - mellan Susanne Ljung och Freud. En ytterligare likhet är att båda två är förtjusta i detaljer, Susanne i de uppenbart betydelselösa, och Freud i de skenbart betydelselösa. Hurra! Och Ve!

Myra