söndag 5 mars 2017
Molnen.
Jag tänker på en enstaka händelse från den sommar det året jag fyllt åtta år.
Det var på landet, lantstället i Härryda. Jag hade en vacker dag vågat mig ut på ett sädesfält med böljande säd, trotsande den stränge bonden, - tät havre, och solen sken. Jag lade mig ner på marken. Hur jag kom på att göra detta vet jag inte. Men - a la bon heure - jag gjorde det. På rygg liggandes så låg jag där och såg i rundeln som bildats ovan mellan de vajande borstiga stråna på den klara sommarhimlen, där små moln hela tiden gled förbi åt ett håll, bakåt över mitt huvud, så att säga. Så låg jag, med fasta marken under mig. Armar och ben lät jag spreta utåt.
Då, plötsligt, visste jag inte om det var molnen som rörde sig , eller om de stod alldeles stilla där uppe och det istället var jorden under mig - med mig - som rörde sig, som snurrade. Där låg jag så stadigt, så stadigt man kan. Och jag hisnade! Ty jag kunde ju - som jag ville - byta "perspektiv": än bestämde jag att molnen flög, än att de var stilla. Jag njöt, hisnande i huvud och mage, och jag hade aldrig nånsin varit med om något så himmelskt och omvälvande, och som jag själv kommit på, och som jag själv kunde kontrollera och som jag dessutom visste att jag kunde göra om - göra till mitt - om bara solen och några moln var uppe - och ingen , ingen kunde ta detta ifrån mig.
lördag 4 mars 2017
FRANZ KAFKA och Lagen.Tankar kring Kafkas Inför lagen och Till frågan om lagarna.
I prosastycket Till frågan om lagarna , Zur Frage der Gestezte ( FK, trol. 1920. Kafka grunnade länge över sin Inför lagen. ) uttrycks samma uppfattning om rättvisan och lagarna som hos M. de Montaigne, d.v.s. att lagarna är …. adelns ( eller är adeln, d.v.s. makten ) och att de också är kommentaren och traditionen ( hos Montaigne: konventionen.). Rättsystemet är sitt eget, och , som Hamacher skriver, utifrån Kafkas Vor dem Gesetz att lagens ( rättens ) lag är ” att lagen obstrueras. Lagen är det som undandrar sig framställning”..).( W. Hamacher, ´The gesture in the name´ (1991) premises, essays on philosophy and literature from Kant to Celan. (1996) Stanford, ss. 300-301.)
Jag kan inte låta bli att framkasta några elaborerande tankar , som fötts hos mig i det jag ställt samman beskrivningen av lagen ( rätten, ius. ) – hos Kafka - , med beskrivningen av kommentatorerna å ena sidan , och Kafkas generella inställning till kommentarer och utläggningar å den andra. Hos Kafka kan det finnas / ha funnits / en grundläggande inställning , som ser ut som så: en lag ( rätt , d.v.s. rättssystem ) växer upp ur ”adeln” , makten, och den förfinas – ofta förfinas den inte genom klargörande men den klarförs genom fördunkling – av kommentatorerna, vilka ofta döljes bakom begreppet ”traditionen”( vilken hänger samman med ”tradering”) och Kafka anser att kommentatorerna stär nära, eller är en del av ”adeln” och att det – i ”själva verket” – är just kommentatorernas arbete som gör Lagen ( rätten ) möjlig, som gör att den överlever så bra som den gör. ( Som Lévinas anser attt trättvisa är något som skapas ”genom en ständig revision av existerande rättvisa, med förhoppningen om en bättre rättvisa” ( Dahlberg, s.66f.). En utopisk idé.
Kommentatorerna är här ”snillena”, - placerade någonstans i förvaltningsapparaten, i … byråkratin - som utformar Lagen på så sätt att den är verksam och oåtkomlig ( både Prästen och målaren Titorelli i Kafkas Processen är kommentatorer av den rätt som råder i Processens universum ) : den är verksam just för att den är oåtkomlig, verksam i sin oåtkomlighet, och den arbetar – genom kommentatorerna – hela tiden ( städse ) på sin oåtkomlighet. Säkrar upp densamma. Den allra mäktigaste process som Lagen ( rättssystemet ) har inlett, är den process varmed den – inkarnerad både i rättstjänare och kommentatorer - processar sig själv, i förhållande till de försök som görs av dem, som den är satt att råda och döma över, när dessa försöker komma åt ( lära känna ) Lagen , när nu Lagen dragit dem en smula till sig, genom att anklaga eller häkta.
Processen att bevara Lagen ( rätten ) genom små små förändringar ( ofta minsta möjliga ) är den stora process , som överskuggar allt. ( Att bevara rättssystemet är ju livsviktigt för staten.) Om Lagen för en process, där det gäller en medborgare och en lagöverträdelse, så är den viktigaste aspekten , för Lagen, inte att se till att medborgaren får en dom som står i rätt förhållande till Lagen ( rätten ) ur medborgarnas synvinkel, men att domen står i sådant förhållande till Lagen ( rätten ) , att Lagen ( rätten ) består. Varje dom, som skulle kunna hota Lagen, själv, måste undvikas. Så är varje dom , förutom sitt omedelbara syfte, till för att ( genom prejudikat ) stärka Lagen ( rätten ) . Den process som Lagen ( rätten ) här utför, för att stärka sig själv, utförs dels genom de fällda domsluten, dels genom tillägg till Lagen, vilket sker genom elaboreringar, vilka görs av kommentatorerna, ofta elaboreringar utifrån rättspraxis ( domarna, domsluten ). Sedan läggs de fällda domsluten och ändringarna åter en gång samman av ( i sin tur ) andra kommentatorer, som skriver Lagens historia, ( legendariet ) vilken införs som en parallell in i , till, själva kommentarerna, och sedan infälls dessa i tiden, en kalender, och man har skapat det Lagens spår, som lägger sig i tiden, och ständigt nybildar Lagen ( Rätten ). Det som Josef K. i Processen råkar ut för är ju att han hamnar mitt i alt. inför en diskussion OM lag och rätt, inte inför en tydlig aktuell lag ( rätt ), och han når alltså aldrig en individuell, offentlig process i samklang med legalitetsprincipen. ( Denna innebär ju att man skall kunna slå upp i en lagbok, i den skrivna lagen, och kontrollera lagrum, o.s.v.. ). Josef K. hamnar i ett godtycke mitt i , ( i en paus liksom ) i en principell fråga, i ett ( nästan störande ) avbrott i en oändlig process, i något större …..
Lagen ( rätten ) har ett värde i förhållande till alla människors umgänge. Underordnade Lagen är både domarkår och medborgare. Lagen är adeln. Domarkåren är således bara aningen mer exklusiva offer än de ”offer”, som utgörs av de av dessa dömda. Kommentatorerna kan ju vara personer som tillhör domarkåren ( men temporärt frånträtt sin utövning av rätten ) , eller står nära denna, men de är alltid anonyma. Detta stärker Lagen. Kommentatorerna är viktiga, och de är för viktiga som (qua) just kommentatorer för att ”tillåtas” bli personer. Som personer kunde de möjligen ställas till ansvar för något fel. Kommentatorerna kan vara ett obestämt ständigt varierande antal och skall stå utanför en diskussion om rätt eller fel med avseende på kommentaren. Utan kommentatorerna vore Lagen ( rätten ) inget. Därför måste Lagen ( rätten ) och kommentatorerna ses såsom något , som icke kan vidröras. ( De är alltid ”före” lagen ( rätten ) , - inför densamma . Lagen blir aldrig färdigskriven. Rätten aldrig fullkomnad. ). Kommentatorerna och deras skriverier, tolkningar och legender ( vilka kan vara - i vissa fall - legender om kommentatorer, likaväl som om andra legender ) måste hållas lika onåbara som Lagen( rätten) de facto är i sin förändring.
Var och en inser hur lätt det ( här ) är att införa en lag ( inom rätten ) , hur lätt en lag kommer till. Det är omedelbart svårt att avskaffa en lag, eftersom man måste vara ense om avskaffandet, enligt en procedur, varom man kan tvista. Lagen ( rätten ) har alltid gynnat någon, och då är endräkten genast långt borta.
Lagen blir aldrig helt färdigskriven. ( Rättssystemet förändras ständigt.) Det är därför de bästa rättstjänarna inte är de fasta, stabila, de ”pålitliga” (!) människorna, som man kunde tro, men de flexibla, de som är öppna för allt, de ofärdiga. En färdigutbildad människa ( om sådana finns ( en Virginia Woolf-fråga…) ) skulle gå sönder under vissheten om Lagens ( rättens ) tillstånd av förändring. Det enklaste för Lagen ( rättssystemet ) är att ha föränderliga , böjliga, tänjbara ( korrupta i flera avseenden ) tjänare. De skall dessutom vara utomordentliga potentiella kommentatorer, vilket innebär att de alltid skall kunna tillfoga något till Lagen ( rätten ) , som gör Lagen ( rätten ) starkare (större) , det vill säga mer svårnåbar, ofta genom tillförande av en extra konditional regel, som inskjuts mellan två existerande, som visat sig hållbara. ( Det är viktigt att denna regel inte är bikonditional, men enkelt exklusiv. ).
Att helt , i varje del, förstå en lag skall , detta är …. ”lagen” för kommentatorerna, inte vara egentligen möjligt, om det är en bra ( och verklig ) lag. Man skall endast kunna till dels inse dessa konsekvenser, förstå den omedelbara innebörden av domen. Hade man nu förstått hela Lagen, så hade man kunnat …. ifrågasätta den ! Och detta kan inte tillåtas ske, som då hela rätten, och rättvisan, rättvisans begrepp skulle ifrågasättas. ”Vad är rättvisa?”.) .Det måste, för att Lagen ( rätten ) skall kunna existera, alltid vara någon del av den som är oförklarbar, helt mystisk. ( Ovetbar.). Detta är nu inte svårt att åstadkomma, då det egentligen aldrig funnits någon rättslärd, genom alla tider, i alla länder, som kunnat hävda , att Lagen ( rätten ) präglas av att det i den inte i någon del finns något antingen mystiskt, eller grundat i något religiöst ( en helig skrift, en Gud ) eller något fullständigt godtyckligt, arbiträrt . Vilket alltihop kan tolkas som samma sak. I grunden utgår rätten – som rättpositivisterna anse - ifrån en befallning som utgår från makten.
( Det kan ocskå nämnas, att det i den romerska rätten, på Justininianus´ tid t.ex. , var beskaffad så, att den exakta formuleringen av domar framfördes enligt formulär ( ja i ”formel”-form …) och kunskapen om de exakta formuleringarna ( formlerna ), det hade endast prästerskapet i de resp. lagförsamlingarna i det romerska riket. Jfr. Tamm. )
Presentationen av Lagen hos Kafka bör ses samtidigt som hans beskrivning av hierarkierna. Det finns ett samband mellan Lagens, kommentatorernas och hierarkierna. Detta samband bidrar till att belysa delarna. Intuittivt finner man dem alla arbiträra. Föremålet för deras aktiviteter framstår som obestämbara. Aktviteterna själva – hos Lagen ( Rätten och dess företrädare ) , hos kommentatorerna och hierarkiernas samspel kan här endast ses om oprecisa. Oanalyserbara, - alternativt analyserbara in aeternum. Vad som här framställs hos Kafka är en kritik ( implicit givetvis ) av den naivitet som råder i förhållande till mäjligheten att fastställa essensen hos sådana begrepp som lag, rättvisa och demokrati. Det senare eftersom just hierarkierna åskådliggör en variant av demokratisk maktfördelning. Så är det rätt när Deleuze et consortes menar att Kafka är en av experterna när det gäller makt, och kritik av makten. Makten måste här då ses i vid bemärkelse. Inkluderande den filosofiska makten. Och begreppens makt. Leif Dahlberg frågar sig om det är ” rättsprocessens former som är föremål för angrepp, eller är det idéer om om lag och rätt som är måltavlan för Kafkas satir?” ( LD, s. 76.) . Svaret tror jag att jag gett. Beskrivningen av rättsprocessens former är den för Kafka nödvändiga vägen till ämnets kärna:
”K. inlät sig, utan att vilja det på en blickdialog med Franz, men slog sedan på sina papper och sade:
- Här är mina legitimationspapper. - Vad bryr vi oss om dem? skrek nu igen den storväxte väktaren. Ni bär er självsvåldigare åt än ett barn. Vad vill ni då? Tror ni att ni fort kan få slut på er stora förbannade rättegång, genom att diskutera legitimationspapper och häktningsorder med oss era vaktare ? Vi är enkla anställda som knappt kan hitta rätt i era legitimationspapper och som inte har mer med er sak att skaffa, än att vi har vakt hos er tio timmar om dagen och får betalt för det. Det är allt vad vi är, men trots det är vi istånd att inse att de höga myndigheter, i vilkas tjänst vi står, har gjort sig mycket noga underrättade om grunderna för häktningen och den häktades person, innan de föranstaltar om en sådan åtgärd. Det finns här inte plats för misstag. Det förhåller sig i alla fall inte så, att våra myndigheter, i den mån jag känner dem, och jag känner bara de lägsta graderna, söker efter deskyldiga utan de dragas till skulden, som det heter i lagen, och måste skicka ut oss vaktare. Sådan är lagen. Hur skulle det finnas plats för misstag? - Denna lag känner jag inte till, sade K.. - Desto värre för er, sade vaktaren.”
( Processen, s.13.)
Jag kan inte låta bli att framkasta några elaborerande tankar , som fötts hos mig i det jag ställt samman beskrivningen av lagen ( rätten, ius. ) – hos Kafka - , med beskrivningen av kommentatorerna å ena sidan , och Kafkas generella inställning till kommentarer och utläggningar å den andra. Hos Kafka kan det finnas / ha funnits / en grundläggande inställning , som ser ut som så: en lag ( rätt , d.v.s. rättssystem ) växer upp ur ”adeln” , makten, och den förfinas – ofta förfinas den inte genom klargörande men den klarförs genom fördunkling – av kommentatorerna, vilka ofta döljes bakom begreppet ”traditionen”( vilken hänger samman med ”tradering”) och Kafka anser att kommentatorerna stär nära, eller är en del av ”adeln” och att det – i ”själva verket” – är just kommentatorernas arbete som gör Lagen ( rätten ) möjlig, som gör att den överlever så bra som den gör. ( Som Lévinas anser attt trättvisa är något som skapas ”genom en ständig revision av existerande rättvisa, med förhoppningen om en bättre rättvisa” ( Dahlberg, s.66f.). En utopisk idé.
Kommentatorerna är här ”snillena”, - placerade någonstans i förvaltningsapparaten, i … byråkratin - som utformar Lagen på så sätt att den är verksam och oåtkomlig ( både Prästen och målaren Titorelli i Kafkas Processen är kommentatorer av den rätt som råder i Processens universum ) : den är verksam just för att den är oåtkomlig, verksam i sin oåtkomlighet, och den arbetar – genom kommentatorerna – hela tiden ( städse ) på sin oåtkomlighet. Säkrar upp densamma. Den allra mäktigaste process som Lagen ( rättssystemet ) har inlett, är den process varmed den – inkarnerad både i rättstjänare och kommentatorer - processar sig själv, i förhållande till de försök som görs av dem, som den är satt att råda och döma över, när dessa försöker komma åt ( lära känna ) Lagen , när nu Lagen dragit dem en smula till sig, genom att anklaga eller häkta.
Processen att bevara Lagen ( rätten ) genom små små förändringar ( ofta minsta möjliga ) är den stora process , som överskuggar allt. ( Att bevara rättssystemet är ju livsviktigt för staten.) Om Lagen för en process, där det gäller en medborgare och en lagöverträdelse, så är den viktigaste aspekten , för Lagen, inte att se till att medborgaren får en dom som står i rätt förhållande till Lagen ( rätten ) ur medborgarnas synvinkel, men att domen står i sådant förhållande till Lagen ( rätten ) , att Lagen ( rätten ) består. Varje dom, som skulle kunna hota Lagen, själv, måste undvikas. Så är varje dom , förutom sitt omedelbara syfte, till för att ( genom prejudikat ) stärka Lagen ( rätten ) . Den process som Lagen ( rätten ) här utför, för att stärka sig själv, utförs dels genom de fällda domsluten, dels genom tillägg till Lagen, vilket sker genom elaboreringar, vilka görs av kommentatorerna, ofta elaboreringar utifrån rättspraxis ( domarna, domsluten ). Sedan läggs de fällda domsluten och ändringarna åter en gång samman av ( i sin tur ) andra kommentatorer, som skriver Lagens historia, ( legendariet ) vilken införs som en parallell in i , till, själva kommentarerna, och sedan infälls dessa i tiden, en kalender, och man har skapat det Lagens spår, som lägger sig i tiden, och ständigt nybildar Lagen ( Rätten ). Det som Josef K. i Processen råkar ut för är ju att han hamnar mitt i alt. inför en diskussion OM lag och rätt, inte inför en tydlig aktuell lag ( rätt ), och han når alltså aldrig en individuell, offentlig process i samklang med legalitetsprincipen. ( Denna innebär ju att man skall kunna slå upp i en lagbok, i den skrivna lagen, och kontrollera lagrum, o.s.v.. ). Josef K. hamnar i ett godtycke mitt i , ( i en paus liksom ) i en principell fråga, i ett ( nästan störande ) avbrott i en oändlig process, i något större …..
Lagen ( rätten ) har ett värde i förhållande till alla människors umgänge. Underordnade Lagen är både domarkår och medborgare. Lagen är adeln. Domarkåren är således bara aningen mer exklusiva offer än de ”offer”, som utgörs av de av dessa dömda. Kommentatorerna kan ju vara personer som tillhör domarkåren ( men temporärt frånträtt sin utövning av rätten ) , eller står nära denna, men de är alltid anonyma. Detta stärker Lagen. Kommentatorerna är viktiga, och de är för viktiga som (qua) just kommentatorer för att ”tillåtas” bli personer. Som personer kunde de möjligen ställas till ansvar för något fel. Kommentatorerna kan vara ett obestämt ständigt varierande antal och skall stå utanför en diskussion om rätt eller fel med avseende på kommentaren. Utan kommentatorerna vore Lagen ( rätten ) inget. Därför måste Lagen ( rätten ) och kommentatorerna ses såsom något , som icke kan vidröras. ( De är alltid ”före” lagen ( rätten ) , - inför densamma . Lagen blir aldrig färdigskriven. Rätten aldrig fullkomnad. ). Kommentatorerna och deras skriverier, tolkningar och legender ( vilka kan vara - i vissa fall - legender om kommentatorer, likaväl som om andra legender ) måste hållas lika onåbara som Lagen( rätten) de facto är i sin förändring.
Var och en inser hur lätt det ( här ) är att införa en lag ( inom rätten ) , hur lätt en lag kommer till. Det är omedelbart svårt att avskaffa en lag, eftersom man måste vara ense om avskaffandet, enligt en procedur, varom man kan tvista. Lagen ( rätten ) har alltid gynnat någon, och då är endräkten genast långt borta.
Lagen blir aldrig helt färdigskriven. ( Rättssystemet förändras ständigt.) Det är därför de bästa rättstjänarna inte är de fasta, stabila, de ”pålitliga” (!) människorna, som man kunde tro, men de flexibla, de som är öppna för allt, de ofärdiga. En färdigutbildad människa ( om sådana finns ( en Virginia Woolf-fråga…) ) skulle gå sönder under vissheten om Lagens ( rättens ) tillstånd av förändring. Det enklaste för Lagen ( rättssystemet ) är att ha föränderliga , böjliga, tänjbara ( korrupta i flera avseenden ) tjänare. De skall dessutom vara utomordentliga potentiella kommentatorer, vilket innebär att de alltid skall kunna tillfoga något till Lagen ( rätten ) , som gör Lagen ( rätten ) starkare (större) , det vill säga mer svårnåbar, ofta genom tillförande av en extra konditional regel, som inskjuts mellan två existerande, som visat sig hållbara. ( Det är viktigt att denna regel inte är bikonditional, men enkelt exklusiv. ).
Att helt , i varje del, förstå en lag skall , detta är …. ”lagen” för kommentatorerna, inte vara egentligen möjligt, om det är en bra ( och verklig ) lag. Man skall endast kunna till dels inse dessa konsekvenser, förstå den omedelbara innebörden av domen. Hade man nu förstått hela Lagen, så hade man kunnat …. ifrågasätta den ! Och detta kan inte tillåtas ske, som då hela rätten, och rättvisan, rättvisans begrepp skulle ifrågasättas. ”Vad är rättvisa?”.) .Det måste, för att Lagen ( rätten ) skall kunna existera, alltid vara någon del av den som är oförklarbar, helt mystisk. ( Ovetbar.). Detta är nu inte svårt att åstadkomma, då det egentligen aldrig funnits någon rättslärd, genom alla tider, i alla länder, som kunnat hävda , att Lagen ( rätten ) präglas av att det i den inte i någon del finns något antingen mystiskt, eller grundat i något religiöst ( en helig skrift, en Gud ) eller något fullständigt godtyckligt, arbiträrt . Vilket alltihop kan tolkas som samma sak. I grunden utgår rätten – som rättpositivisterna anse - ifrån en befallning som utgår från makten.
( Det kan ocskå nämnas, att det i den romerska rätten, på Justininianus´ tid t.ex. , var beskaffad så, att den exakta formuleringen av domar framfördes enligt formulär ( ja i ”formel”-form …) och kunskapen om de exakta formuleringarna ( formlerna ), det hade endast prästerskapet i de resp. lagförsamlingarna i det romerska riket. Jfr. Tamm. )
Presentationen av Lagen hos Kafka bör ses samtidigt som hans beskrivning av hierarkierna. Det finns ett samband mellan Lagens, kommentatorernas och hierarkierna. Detta samband bidrar till att belysa delarna. Intuittivt finner man dem alla arbiträra. Föremålet för deras aktiviteter framstår som obestämbara. Aktviteterna själva – hos Lagen ( Rätten och dess företrädare ) , hos kommentatorerna och hierarkiernas samspel kan här endast ses om oprecisa. Oanalyserbara, - alternativt analyserbara in aeternum. Vad som här framställs hos Kafka är en kritik ( implicit givetvis ) av den naivitet som råder i förhållande till mäjligheten att fastställa essensen hos sådana begrepp som lag, rättvisa och demokrati. Det senare eftersom just hierarkierna åskådliggör en variant av demokratisk maktfördelning. Så är det rätt när Deleuze et consortes menar att Kafka är en av experterna när det gäller makt, och kritik av makten. Makten måste här då ses i vid bemärkelse. Inkluderande den filosofiska makten. Och begreppens makt. Leif Dahlberg frågar sig om det är ” rättsprocessens former som är föremål för angrepp, eller är det idéer om om lag och rätt som är måltavlan för Kafkas satir?” ( LD, s. 76.) . Svaret tror jag att jag gett. Beskrivningen av rättsprocessens former är den för Kafka nödvändiga vägen till ämnets kärna:
”K. inlät sig, utan att vilja det på en blickdialog med Franz, men slog sedan på sina papper och sade:
- Här är mina legitimationspapper. - Vad bryr vi oss om dem? skrek nu igen den storväxte väktaren. Ni bär er självsvåldigare åt än ett barn. Vad vill ni då? Tror ni att ni fort kan få slut på er stora förbannade rättegång, genom att diskutera legitimationspapper och häktningsorder med oss era vaktare ? Vi är enkla anställda som knappt kan hitta rätt i era legitimationspapper och som inte har mer med er sak att skaffa, än att vi har vakt hos er tio timmar om dagen och får betalt för det. Det är allt vad vi är, men trots det är vi istånd att inse att de höga myndigheter, i vilkas tjänst vi står, har gjort sig mycket noga underrättade om grunderna för häktningen och den häktades person, innan de föranstaltar om en sådan åtgärd. Det finns här inte plats för misstag. Det förhåller sig i alla fall inte så, att våra myndigheter, i den mån jag känner dem, och jag känner bara de lägsta graderna, söker efter deskyldiga utan de dragas till skulden, som det heter i lagen, och måste skicka ut oss vaktare. Sådan är lagen. Hur skulle det finnas plats för misstag? - Denna lag känner jag inte till, sade K.. - Desto värre för er, sade vaktaren.”
( Processen, s.13.)
tisdag 28 februari 2017
Stryparen. - Flash fiction av Kaj Genell
Stryparen.
”Jag köpte min kärlek för pengar, För mig fanns ej annan att få, Sjung vackert, I skorrande strängar!, Sjung vackert om kärlek ändå! Den drömmen som aldrig besannats, Som dröm var den vacker att få. För den , som ur Eden förbannats, Är Eden ett Eden ändå …”
( G. Fröding )
Kvällen efter kyrkogårdsbesöket i Paris var jag åter ute och gick. Jag hade inte växlat ord med någon på flera dar. Det började närma sig hemresa. Denna eftermiddag – ty det var snarare en mellandagseftermiddag – var snöfallet tätare än förut och jag drog upp min (fånigt ) röda långhalsduk så att de täckte hakspetsen och gick längs Boul. Mich. ( Boulevard Saint Michelle ) norrut i riktning Seine. Det var en himmel mörk men upplyst – som på en tavla av Toulouse-Lautrec - av gatlyktor och det sken som reflekterades av snöflingorna, som dalade långsamt ner. Tyst var det, ganska och jag pulsade på. Jag passerade Place Saint Michel och skymtade nu Seine. Då fick jag på bron framför mig ( Pont Saint Mich.) se en liten mörkhårig kvinna i päls streta emot mig. Hon var vacker och när hon såg mig, så lyste hennes ansikte upp bland snöflingorna. Hon höll med båda händerna om sin pälsrockkrage , steg fram till mig på sina högklackade stövlar och sade något med mjuk röst, vad kunde jag inte uppfatta. Men innebörden kunde jag gissa. Jag stod som lamslagen, förstenad och med hoppet dansande i strupen, och hasplade ur mig de få ord som skulle inleda får bekantskap: - ”Je suis étranger.” ( …..d.v.s. ”Jag är utlänning.”) Hennes ögon spärrades då upp, munnen öppnades också aningen och ett litet ljud hördes komma ut mellan hennes röda läppar. Sen vände hon med en rasande fart och sprang , ilade bort över den snötäckta bron till andra sidan Seine. Jag stod kvar, handfallen. Det är väl det minsta jag kan säga. Jag var förtvivlad. Jag hade ju följt med !!!! Jag hade hur mycket pengar som helst , ifrån Sjukkassan. Och vad hade gått fel ? Detta grubblade jag på. Det fanns ingen lösning på det hela. Det var obegripligt. Helt obegripligt. Jag kunde ju inte PLÖTSLIGT sett vansinnig ut. Hon såg ju mig ett bra tag. Och log….. Jag vände och återvände till hotellet med denna gåta i huvudet. ”Je suis étranger.” Det var ju en vanlig fras! Jag menar…. ( Inte förrän flera månader senare fick jag en möjlig – och trolig förklaring. Jag hade nämligen ”hjälpt" min väninna E. – en person son annars inte hör mycket hit, att skriva en uppsats i franska.---- Jag kunde LÄSA franska. Så ringde jag upp E. och berättade om händelsen på bron i Paris. Efter bara en sekund hörde jag E. skratta till: ”Ja hon hörde väl det hela som: ´Je suis étrangleur.´ .”, ”Va?” sa jag. ” Ja, det betyder: ´Jag är strypare.´” Jag tackade E. för att hon rett upp det hela. Ack! Hon var ju så vacker. Parisiskan.
”Jag köpte min kärlek för pengar, För mig fanns ej annan att få, Sjung vackert, I skorrande strängar!, Sjung vackert om kärlek ändå! Den drömmen som aldrig besannats, Som dröm var den vacker att få. För den , som ur Eden förbannats, Är Eden ett Eden ändå …”
( G. Fröding )
Kvällen efter kyrkogårdsbesöket i Paris var jag åter ute och gick. Jag hade inte växlat ord med någon på flera dar. Det började närma sig hemresa. Denna eftermiddag – ty det var snarare en mellandagseftermiddag – var snöfallet tätare än förut och jag drog upp min (fånigt ) röda långhalsduk så att de täckte hakspetsen och gick längs Boul. Mich. ( Boulevard Saint Michelle ) norrut i riktning Seine. Det var en himmel mörk men upplyst – som på en tavla av Toulouse-Lautrec - av gatlyktor och det sken som reflekterades av snöflingorna, som dalade långsamt ner. Tyst var det, ganska och jag pulsade på. Jag passerade Place Saint Michel och skymtade nu Seine. Då fick jag på bron framför mig ( Pont Saint Mich.) se en liten mörkhårig kvinna i päls streta emot mig. Hon var vacker och när hon såg mig, så lyste hennes ansikte upp bland snöflingorna. Hon höll med båda händerna om sin pälsrockkrage , steg fram till mig på sina högklackade stövlar och sade något med mjuk röst, vad kunde jag inte uppfatta. Men innebörden kunde jag gissa. Jag stod som lamslagen, förstenad och med hoppet dansande i strupen, och hasplade ur mig de få ord som skulle inleda får bekantskap: - ”Je suis étranger.” ( …..d.v.s. ”Jag är utlänning.”) Hennes ögon spärrades då upp, munnen öppnades också aningen och ett litet ljud hördes komma ut mellan hennes röda läppar. Sen vände hon med en rasande fart och sprang , ilade bort över den snötäckta bron till andra sidan Seine. Jag stod kvar, handfallen. Det är väl det minsta jag kan säga. Jag var förtvivlad. Jag hade ju följt med !!!! Jag hade hur mycket pengar som helst , ifrån Sjukkassan. Och vad hade gått fel ? Detta grubblade jag på. Det fanns ingen lösning på det hela. Det var obegripligt. Helt obegripligt. Jag kunde ju inte PLÖTSLIGT sett vansinnig ut. Hon såg ju mig ett bra tag. Och log….. Jag vände och återvände till hotellet med denna gåta i huvudet. ”Je suis étranger.” Det var ju en vanlig fras! Jag menar…. ( Inte förrän flera månader senare fick jag en möjlig – och trolig förklaring. Jag hade nämligen ”hjälpt" min väninna E. – en person son annars inte hör mycket hit, att skriva en uppsats i franska.---- Jag kunde LÄSA franska. Så ringde jag upp E. och berättade om händelsen på bron i Paris. Efter bara en sekund hörde jag E. skratta till: ”Ja hon hörde väl det hela som: ´Je suis étrangleur.´ .”, ”Va?” sa jag. ” Ja, det betyder: ´Jag är strypare.´” Jag tackade E. för att hon rett upp det hela. Ack! Hon var ju så vacker. Parisiskan.
söndag 15 januari 2017
konstiga konstlade juobb
Eva Uddén Sonnegård kunde inte förstå vad Paulsen menade med att folk hade meningslösa jobb. Hon sitter själv med ett konstlat jobb. Mitt i meningslösheten. Även Åsa vad drabbad av villfarelsen att människor just behövde samlas kring jobb. Konstigt. Man kan ju samla ett samhälle kring mycket annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
