Det meningslösa fotografiet

De som äger ett fotoalbum, de öppnar detta eller oftast: dessa, med en glad föreställning om att man där finner det Förflutna. Jag kan här, som en kuriositet nämna, att jag tillhör dem, som inte har några foton från min barndom och alltså inte heller på min barndoms lantställe. Min uppfattning är, att fotografier är sådant, som döljer för oss vår insikt om det förflutna. Filmer och fotografier är Djävulens påfund – ”bildlikt” talat. Vad man där ser uppmuntrar till hänförelse över fel saker. Filmtidskrifter går alltid i konkurs och kommer alltid att göra det, eftersom deras objekt är Intighet. Meningen med film är att lura på folk Intet. Verkligheten på fotot är ett platt intet. Film är ett demagogiskt bildkaos, förstärkt av känslodrivande musik. Det är först med orden, dessa sällskapssjuka ord, som man kan komma runt tingen, förflytta sig bland medvetenhet och omedvetenhet, bland känslor och minnen, som inte kan utläsas i ögonen på dem som ”porträtteras” på fotot. Allt stort och sant sker i Ihågkomstens trädgård. Såsom i blixtbelysning, om och om och om igen.
Mening byggs inte av/med fotografier. Man bör betänka att ordet ”porträtt” vad gäller foto, givetvis är helt missvisande. Fotot registrerar det synliga ljuset. Ett målat porträtt – i den hävdvunna meningen – är ett resultat av en kombination av Målarens begär och objektets begär, och är ett resultat av den egendomliga interaktion emellan dessa två begär accentuerat eller åtskilt av en befintlig – eller obefintlig – talang för måleri. Måleri LEKER med ljuset. Så kan man säga att författeri är något i stil med måleri, till dels. Den som berättar begär sitt berättande och sitt objekt. Man LEKER i sanningens intresse med medvetande och verklighet. Men den som berättar kan nu begära så mycket mer av sitt objekt, och den har ett objekt som ofta begär så ofantligt mycket mer av sin ”porträttör”. Ty objektet är inte bara en själv och en familj, en tid, och en telefon, men väl hela världshistorien och Tillvaron, och objektet begär sannerligen mer än vad en brukspatron begär av sin porträttör, objektet begär betydligt mer. Ett foto är en tillfällighet, en världshistorisk målning, en Rembrandts självporträtt, är en gigantisk genomarbetad Sanning, och en författares verk har att ta i beaktande - med oändlig Hänsyn - sin hela värld. Allt, ja Alltet, står på spel. Allt är involverat, och skall nu en bok bli fullkomnad, så bör författaren låta sitt objekt få eget liv, en värld födas på nytt ur den gamla, en ny Sanning träda fram, och man kan utan överdrift säga att det, att lägga ett fotografi vid sidan av ett bokverk och peka på dem och säga att det ena är lika så mycket värt som det andra, det illustrerar en komplett förlust av Ande, orsakad av en missförstådd postmodernism, en tanklös relativism ur vilken det Väsen föds, som bland annat har flera huvuden på en hals. Beträffande Rembrandt förhåller det sig ytterst invecklat. Denne blandade nämligen ihop sin egen blick med måleriet, och vad som sen hände är, som man säger, historia.
Alltså kan man här tänka bort fotografiet som meddelare och som meningsskapare. Fotot är vad det är, nämligen en liten eller större lapp, yta, på vilken skuggor fastnat. Så är det en artefakt bland andra, och jag uppmanar envar, vars hus nu explosionsartat börjar brinna, att inte rusa efter fotoalbumet, som ju alltså inget är värt, men att genast sätta fötterna i sandalerna och utan vidare ta sig ut ur huset i säkerhet, medtagande det enda som har något värde i sammanhanget: sina medmänniskor och katten.

Fria pdf-filer om Flaubert, Freud, Tieck m.m.

Se: Fria pdf om Freud, Flaubert och Tieck

Teckning

Test

Molnen.

Jag tänker på en enstaka händelse från den sommar det året jag fyllt åtta år. Det var på landet, lantstället i Härryda. Jag hade en vacker dag vågat mig ut på ett sädesfält med böljande säd, trotsande den stränge bonden, - tät havre, och solen sken. Jag lade mig ner på marken. Hur jag kom på att göra detta vet jag inte. Men - a la bon heure - jag gjorde det. På rygg liggandes så låg jag där och såg i rundeln som bildats ovan mellan de vajande borstiga stråna på den klara sommarhimlen, där små moln hela tiden gled förbi åt ett håll, bakåt över mitt huvud, så att säga. Så låg jag, med fasta marken under mig. Armar och ben lät jag spreta utåt. Då, plötsligt, visste jag inte om det var molnen som rörde sig , eller om de stod alldeles stilla där uppe och det istället var jorden under mig - med mig - som rörde sig, som snurrade. Där låg jag så stadigt, så stadigt man kan. Och jag hisnade! Ty jag kunde ju - som jag ville - byta "perspektiv": än bestämde jag att molnen flög, än att de var stilla. Jag njöt, hisnande i huvud och mage, och jag hade aldrig nånsin varit med om något så himmelskt och omvälvande, och som jag själv kommit på, och som jag själv kunde kontrollera och som jag dessutom visste att jag kunde göra om - göra till mitt - om bara solen och några moln var uppe - och ingen , ingen kunde ta detta ifrån mig.

Groovy bag, Kaj Genell piano 4 mars 2017.

FRANZ KAFKA och Lagen.Tankar kring Kafkas Inför lagen och Till frågan om lagarna.

I prosastycket Till frågan om lagarna , Zur Frage der Gestezte ( FK, trol. 1920. Kafka grunnade länge över sin Inför lagen. ) uttrycks samma uppfattning om rättvisan och lagarna som hos M. de Montaigne, d.v.s. att lagarna är …. adelns ( eller är adeln, d.v.s. makten ) och att de också är kommentaren och traditionen ( hos Montaigne: konventionen.). Rättsystemet är sitt eget, och , som Hamacher skriver, utifrån Kafkas Vor dem Gesetz att lagens ( rättens ) lag är ” att lagen obstrueras. Lagen är det som undandrar sig framställning”..).( W. Hamacher, ´The gesture in the name´ (1991) premises, essays on philosophy and literature from Kant to Celan. (1996) Stanford, ss. 300-301.)

Jag kan inte låta bli att framkasta några elaborerande tankar , som fötts hos mig i det jag ställt samman beskrivningen av lagen ( rätten, ius. ) – hos Kafka - , med beskrivningen av kommentatorerna å ena sidan , och Kafkas generella inställning till kommentarer och utläggningar å den andra. Hos Kafka kan det finnas / ha funnits / en grundläggande inställning , som ser ut som så: en lag ( rätt , d.v.s. rättssystem ) växer upp ur ”adeln” , makten, och den förfinas – ofta förfinas den inte genom klargörande men den klarförs genom fördunkling – av kommentatorerna, vilka ofta döljes bakom begreppet ”traditionen”( vilken hänger samman med ”tradering”) och Kafka anser att kommentatorerna stär nära, eller är en del av ”adeln” och att det – i ”själva verket” – är just kommentatorernas arbete som gör Lagen ( rätten ) möjlig, som gör att den överlever så bra som den gör. ( Som Lévinas anser attt trättvisa är något som skapas ”genom en ständig revision av existerande rättvisa, med förhoppningen om en bättre rättvisa” ( Dahlberg, s.66f.). En utopisk idé.
Kommentatorerna är här ”snillena”, - placerade någonstans i förvaltningsapparaten, i … byråkratin - som utformar Lagen på så sätt att den är verksam och oåtkomlig ( både Prästen och målaren Titorelli i Kafkas Processen är kommentatorer av den rätt som råder i Processens universum ) : den är verksam just för att den är oåtkomlig, verksam i sin oåtkomlighet, och den arbetar – genom kommentatorerna – hela tiden ( städse ) på sin oåtkomlighet. Säkrar upp densamma. Den allra mäktigaste process som Lagen ( rättssystemet ) har inlett, är den process varmed den – inkarnerad både i rättstjänare och kommentatorer - processar sig själv, i förhållande till de försök som görs av dem, som den är satt att råda och döma över, när dessa försöker komma åt ( lära känna ) Lagen , när nu Lagen dragit dem en smula till sig, genom att anklaga eller häkta.

Processen att bevara Lagen ( rätten ) genom små små förändringar ( ofta minsta möjliga ) är den stora process , som överskuggar allt. ( Att bevara rättssystemet är ju livsviktigt för staten.) Om Lagen för en process, där det gäller en medborgare och en lagöverträdelse, så är den viktigaste aspekten , för Lagen, inte att se till att medborgaren får en dom som står i rätt förhållande till Lagen ( rätten ) ur medborgarnas synvinkel, men att domen står i sådant förhållande till Lagen ( rätten ) , att Lagen ( rätten ) består. Varje dom, som skulle kunna hota Lagen, själv, måste undvikas. Så är varje dom , förutom sitt omedelbara syfte, till för att ( genom prejudikat ) stärka Lagen ( rätten ) . Den process som Lagen ( rätten ) här utför, för att stärka sig själv, utförs dels genom de fällda domsluten, dels genom tillägg till Lagen, vilket sker genom elaboreringar, vilka görs av kommentatorerna, ofta elaboreringar utifrån rättspraxis ( domarna, domsluten ). Sedan läggs de fällda domsluten och ändringarna åter en gång samman av ( i sin tur ) andra kommentatorer, som skriver Lagens historia, ( legendariet ) vilken införs som en parallell in i , till, själva kommentarerna, och sedan infälls dessa i tiden, en kalender, och man har skapat det Lagens spår, som lägger sig i tiden, och ständigt nybildar Lagen ( Rätten ). Det som Josef K. i Processen råkar ut för är ju att han hamnar mitt i alt. inför en diskussion OM lag och rätt, inte inför en tydlig aktuell lag ( rätt ), och han når alltså aldrig en individuell, offentlig process i samklang med legalitetsprincipen. ( Denna innebär ju att man skall kunna slå upp i en lagbok, i den skrivna lagen, och kontrollera lagrum, o.s.v.. ). Josef K. hamnar i ett godtycke mitt i , ( i en paus liksom ) i en principell fråga, i ett ( nästan störande ) avbrott i en oändlig process, i något större …..

Lagen ( rätten ) har ett värde i förhållande till alla människors umgänge. Underordnade Lagen är både domarkår och medborgare. Lagen är adeln. Domarkåren är således bara aningen mer exklusiva offer än de ”offer”, som utgörs av de av dessa dömda. Kommentatorerna kan ju vara personer som tillhör domarkåren ( men temporärt frånträtt sin utövning av rätten ) , eller står nära denna, men de är alltid anonyma. Detta stärker Lagen. Kommentatorerna är viktiga, och de är för viktiga som (qua) just kommentatorer för att ”tillåtas” bli personer. Som personer kunde de möjligen ställas till ansvar för något fel. Kommentatorerna kan vara ett obestämt ständigt varierande antal och skall stå utanför en diskussion om rätt eller fel med avseende på kommentaren. Utan kommentatorerna vore Lagen ( rätten ) inget. Därför måste Lagen ( rätten ) och kommentatorerna ses såsom något , som icke kan vidröras. ( De är alltid ”före” lagen ( rätten ) , - inför densamma . Lagen blir aldrig färdigskriven. Rätten aldrig fullkomnad. ). Kommentatorerna och deras skriverier, tolkningar och legender ( vilka kan vara - i vissa fall - legender om kommentatorer, likaväl som om andra legender ) måste hållas lika onåbara som Lagen( rätten) de facto är i sin förändring.

Var och en inser hur lätt det ( här ) är att införa en lag ( inom rätten ) , hur lätt en lag kommer till. Det är omedelbart svårt att avskaffa en lag, eftersom man måste vara ense om avskaffandet, enligt en procedur, varom man kan tvista. Lagen ( rätten ) har alltid gynnat någon, och då är endräkten genast långt borta.

Lagen blir aldrig helt färdigskriven. ( Rättssystemet förändras ständigt.) Det är därför de bästa rättstjänarna inte är de fasta, stabila, de ”pålitliga” (!) människorna, som man kunde tro, men de flexibla, de som är öppna för allt, de ofärdiga. En färdigutbildad människa ( om sådana finns ( en Virginia Woolf-fråga…) ) skulle gå sönder under vissheten om Lagens ( rättens ) tillstånd av förändring. Det enklaste för Lagen ( rättssystemet ) är att ha föränderliga , böjliga, tänjbara ( korrupta i flera avseenden ) tjänare. De skall dessutom vara utomordentliga potentiella kommentatorer, vilket innebär att de alltid skall kunna tillfoga något till Lagen ( rätten ) , som gör Lagen ( rätten ) starkare (större) , det vill säga mer svårnåbar, ofta genom tillförande av en extra konditional regel, som inskjuts mellan två existerande, som visat sig hållbara. ( Det är viktigt att denna regel inte är bikonditional, men enkelt exklusiv. ).

Att helt , i varje del, förstå en lag skall , detta är …. ”lagen” för kommentatorerna, inte vara egentligen möjligt, om det är en bra ( och verklig ) lag. Man skall endast kunna till dels inse dessa konsekvenser, förstå den omedelbara innebörden av domen. Hade man nu förstått hela Lagen, så hade man kunnat …. ifrågasätta den ! Och detta kan inte tillåtas ske, som då hela rätten, och rättvisan, rättvisans begrepp skulle ifrågasättas. ”Vad är rättvisa?”.) .Det måste, för att Lagen ( rätten ) skall kunna existera, alltid vara någon del av den som är oförklarbar, helt mystisk. ( Ovetbar.). Detta är nu inte svårt att åstadkomma, då det egentligen aldrig funnits någon rättslärd, genom alla tider, i alla länder, som kunnat hävda , att Lagen ( rätten ) präglas av att det i den inte i någon del finns något antingen mystiskt, eller grundat i något religiöst ( en helig skrift, en Gud ) eller något fullständigt godtyckligt, arbiträrt . Vilket alltihop kan tolkas som samma sak. I grunden utgår rätten – som rättpositivisterna anse - ifrån en befallning som utgår från makten.

( Det kan ocskå nämnas, att det i den romerska rätten, på Justininianus´ tid t.ex. , var beskaffad så, att den exakta formuleringen av domar framfördes enligt formulär ( ja i ”formel”-form …) och kunskapen om de exakta formuleringarna ( formlerna ), det hade endast prästerskapet i de resp. lagförsamlingarna i det romerska riket. Jfr. Tamm. )

Presentationen av Lagen hos Kafka bör ses samtidigt som hans beskrivning av hierarkierna. Det finns ett samband mellan Lagens, kommentatorernas och hierarkierna. Detta samband bidrar till att belysa delarna. Intuittivt finner man dem alla arbiträra. Föremålet för deras aktiviteter framstår som obestämbara. Aktviteterna själva – hos Lagen ( Rätten och dess företrädare ) , hos kommentatorerna och hierarkiernas samspel kan här endast ses om oprecisa. Oanalyserbara, - alternativt analyserbara in aeternum. Vad som här framställs hos Kafka är en kritik ( implicit givetvis ) av den naivitet som råder i förhållande till mäjligheten att fastställa essensen hos sådana begrepp som lag, rättvisa och demokrati. Det senare eftersom just hierarkierna åskådliggör en variant av demokratisk maktfördelning. Så är det rätt när Deleuze et consortes menar att Kafka är en av experterna när det gäller makt, och kritik av makten. Makten måste här då ses i vid bemärkelse. Inkluderande den filosofiska makten. Och begreppens makt. Leif Dahlberg frågar sig om det är ” rättsprocessens former som är föremål för angrepp, eller är det idéer om om lag och rätt som är måltavlan för Kafkas satir?” ( LD, s. 76.) . Svaret tror jag att jag gett. Beskrivningen av rättsprocessens former är den för Kafka nödvändiga vägen till ämnets kärna:

”K. inlät sig, utan att vilja det på en blickdialog med Franz, men slog sedan på sina papper och sade:

- Här är mina legitimationspapper. - Vad bryr vi oss om dem? skrek nu igen den storväxte väktaren. Ni bär er självsvåldigare åt än ett barn. Vad vill ni då? Tror ni att ni fort kan få slut på er stora förbannade rättegång, genom att diskutera legitimationspapper och häktningsorder med oss era vaktare ? Vi är enkla anställda som knappt kan hitta rätt i era legitimationspapper och som inte har mer med er sak att skaffa, än att vi har vakt hos er tio timmar om dagen och får betalt för det. Det är allt vad vi är, men trots det är vi istånd att inse att de höga myndigheter, i vilkas tjänst vi står, har gjort sig mycket noga underrättade om grunderna för häktningen och den häktades person, innan de föranstaltar om en sådan åtgärd. Det finns här inte plats för misstag. Det förhåller sig i alla fall inte så, att våra myndigheter, i den mån jag känner dem, och jag känner bara de lägsta graderna, söker efter deskyldiga utan de dragas till skulden, som det heter i lagen, och måste skicka ut oss vaktare. Sådan är lagen. Hur skulle det finnas plats för misstag? - Denna lag känner jag inte till, sade K.. - Desto värre för er, sade vaktaren.”

( Processen, s.13.)