Greve Vaktel. Caput 3.

Kapitel 3.

Där jag äter min första frukost på ön - och finner en uppgift.

       Vargen Gråast väckte mig med en liten slick i örat följande morgon och omkring klockan 11 AM, lokal tid, ( vad skulle det annars vara ) – så släntrade jag ner för den branta stentrappan till bottenvåningen, nu uppklädd i en av förvaltare Belfrages kvarglömda kostymer, en helsvart tunn rödfodrad dress, och fann därnere ett dignande frukostbord, belamrat med rostat bröd och lite lingon, som jag sedan själv hittade massor av på ön. Vid bordet satt de som kunde förväntas sitta just där, d.v.s. Elim, Pramalan, Petronella och Elena. Petronellas föräldrar var för svaga att ta sig ner från den västra tornet, där de legat - som det berättades - det senaste året. Jag drack mitt té under livlig konversation med mina undersåtar och de hade en märklig förmåga, grundad i öns ordnings- och rättssystem att få mig att axla denna roll tvärt och med pondus.
Jag exekverade därför lätt mina order. Alla på ön var som gjorda för att ledas.
    ”Jag skulle vilja ta mig en titt på ön. Går det att färdas runt den på en dag?”
     Pramalan svarade buttert.
    ”Det går på fem timmar.”
     Elim, som var något mindre till växten - en helt annan typ - sade å sin sida:
    ”Cirka sju timmar, till fots.”
    ”Till fots? Har vi ingen häst eller något?”
    ”No, Sir, vi har ingen häst.”. svarade Pramalan torrt och svalde en smörgås hel.
     Som jag då såg att vädret var vackert, det lyste ljust av sol genom de något otvättade fönstren eller vad det var, så bestämde jag att vi skulle sätta oss på framsidan av Slottet, där jag hade sett några solstolar under ett par kakifärgade baldakiner.
     Så snart befann vi oss alla utomhus, njutande av den vackra utsikten över havet, som låg glittrande några hundra meter snett nedför vårt röda sandstensslott.
     ”Något nytt från Europa?” frågade jag rakt ut i luften.
     ”Börsen stängde ned i New York.” sade Pramalan.
     ”Jaha. Hur mycket då?”
      - 1,5.
      - I see. Nå, jag har en viss huvudvärk. Nu har jag huvudvärk och jag förstår inte hur ni klarar er här utan apotek…
      - Vi har ju vår handelsman, Jenisej, som kommer en gång i veckan med sin båt med varor.
      -  Nå det var ju bra. Egentligen - jag strök här med handen över mitt förmodligen bleka ansikte - vet jag inte om jag skall vandra runt ön idag eller kontrollera räkenskaperna.
      Elim, som ofta var föredömligt diskret, sköt då in:
      - De är i sin ordning!
      - Jaha. Vad lever vi av då?
     ”Vi har tillgångar. Assets.”, svarade Elim med ett litet leende, ” assets, och Greven skulle bli förvånad om Greven visste hur mycket vi faktiskt ägde.”
     ”Ja men det kan du väl tala om på direkten! Ekonomi är inte så svårt.”, sade jag irriterat.
     ”122 miljoner Australiensiska dollar.”
     ”Jaha.” ( Jag visste inte vad jag skulle göra med upplysningen, men det tycktes som om vi hade pengar. Hur lite vi hade anade jag inte. ) ”Då tror jag att vi tar oss en titt på ön. Finns det en karta?”
     ”Ja, den här ön ser ut som detta födelsemärket jag har på armen", sade Pramalan och pekade på sin vänstra arm, där det mycket riktigt fanns en brun fläck, något avlång.
      ”Jaha. Jag tackar, jag tackar.”
     Här skrattade nu Elena så att magen guppade. Petronella , klädd i en vit dräkt, läppjade på lite däven morgonchampagne och skrattade övergivet. Jag betraktade de båda. Elena var inte ett dugg lik sin syster. Elena var en spröd, svagsint artistnatur, medan Petronella var robust och köttslig. Men de var ju inte äkta släkt.
     ”Skall jag göra i ordning en vagn, Sir?”, Frågade Elim.
     ”En vagn???”
     ”Ja, vi drar våra gäster runt ön.
     ”Det här förstår jag inte. Det tar alltså fem timmar får Pramalan och sju för dig. Var kommer då vagnen in?”
    ”Den kommer fram på sex timmar.”, sade Elim, som för mig framstod som urtypen för det diplomatiska geniet, som en sån människa som gör att allting fungerar, att allt till slut ordnar sig, och jag tänkte att utan detta faktotum skulle ön snart stå öde, kall och obefolkad. Säkerligen skötte han allting, med Guds hjälp.
      ”Skall vi följa med?”, rågade Petronella, som nu började verka lite småfull.
     ”Nej. Jag hade tänkt be dig tvätta fönstren eller vad det är i slottet under tiden.” svarade jag och spände blicken i hennes svarta ögon.
     ”Ha!”, var svaret.
     Nu bar det sig inte bättre än att en höna hade kommit upp på hennes bord och av misstag stjälpte omkull hennes höga kristallglas. Det som var kvar av champagnen strömmade nu över duken och ner i knät på den sydländska skönheten från Korea eller vad det nu kan ha varit. Jag förstod att dessa människor, som jag nu av en slump, som det verkade, hade träffat, inte var några ordinära människor. Kanske hade de slipats till det de var på just denna ö, eller så förhöll det sig på något annat sätt, som jag omöjligen kunde reda ut. Men det var en annan klass, ett annat stuk, på dessa fyra "kamrater" än vad jag var van vid från Prexezla. Där talade man om religion och kult, här mer om mat och promenader.
         Jag beslöt att avsluta efterfrukosten och beordrade så att Pramalan skulle stanna i Slottet med damerna och föräldrarna - som vinkade upp ifrån tornet med sina vita hårtestar vajande i vinden - medan Elim och jag till fots, utan kärra, skulle ta oss runt ön medförande en del små rökta korvar av olika form samt vars sin flaska vatten.
     Elena tog fram sitt äpple och erbjöd detta som ytterligare färdkost. När jag tog i det märkte jag att det naturligtvis var av trä, samt försett med en otydlig autograf, och lyckades pressa fram ett leende. Ur det. Jag förstod nu till fullo att jag helt enkelt var satt att utföra en gigantisk pedagogisk uppgift. Det var det det handlade om. Jag hade kommit till denna ö med förseglade order, men nu var förseglingen bruten och alltstod klart: jag skulle uppfostra fyra, nå tre… - jag undantog den förträfflige Elim - till hyggliga människor, eller sex ( föräldrarna ) - alternativt gå under! Det är alltid bra att ha en uppgift i livet.
     ”Om inte fönstren är tvättade när vi är tillbaka så kommer jag banne mig att låta dig slita spö!” Sade jag argt till Petronella.
     ”Det är väl inte mitt fel att Elena lurade dig med det där äpplet.” svarade Petronella listigt.
     ”Vem är jag om inte Greve Vaktel?” , skrek jag med mina lungors fulla kraft.
     ”Fönstren tål inte vatten.” sade den åldriga koreanskan i den nedfläckade dräkten.( Jag förstod inte att hon inte hånade min titel istället.)
     Den rakryggade Pramalan lovade då att tvätta fönstren. Hans mening var att de tålde vatten i viss utsträckning.
     Efter bara en kvart var nu jag och den kvicktänkte matematikern Elim på väg på en svart sandstig iförda fotriktiga skor - kostymen hade jag på - och med en hagelbössa utan ammunition med oss.
     Det skulle för mig visa sig att denna ö var en pärla, en gnistrande oas på det norra halvklotet, en Guds gåva till mänskligheten och till mig.
     Ön var alltså mestadels svart. En vulkanö, svart som sot under solen. Runtom låg en bit av Stilla Havet, grönt. Några kondorer seglade lojt i vinden. I fjärran syntes den amerikanska patrullbåten, då och då avlossande en liten kanon, förmodligen mot kondorerna. Allt var som nytt och mer likt en fantastisk dröm. Eller, som Elim sa, i det han gående motade bort några förvirrade höns från vägen:
     ”Ni måste förstå, Herr Greve, … att denna ö är sjuk!”
     Ja, jag kände mig , för första gången i mitt liv faktiskt, behövd, en slumrande förmåga …… "Trääpple", tänkte jag och slängde muskedundret – alltså geväret - i ett visset hagtornsbuskage. Jag gillade - då som nu, inte skjutvapen.

Greve Vaktel Kapitel 2.

Kapitel 2.

     Om Prexezla och något om varför jag blev förvisad därifrån.

        Staden, den mycket lilla staden, som jag lämnat, Prexezla, låg dåförtiden i en liten av berg dold vik på kusten, söder om X, med utsikt över en vik av Oceanen. Omgiven av berg som det lilla samhället var, och eftersom befolkningen talade ett eget, svårförståeligt språk, samt hade en egen religion, och var argsint, så fick den mestadels vara i fred.

        Jag själv föddes in i det ledande skiktet, och var greve.  Tidigt märkte man min enastående klokhet och uppfinningsrikedom. Nu var dessa egenskaper inget som gjorde mig anpasslig. Och anpasslighet var just vad staden premierade, mycket genom sin devota dyrkan av gudinnan Oleifanta.

       Varje helgdag lade sig befolkningen på torget inför monolitstatyn, alla utom jag, som inte hade abstraktionsförmåga nog att begripa vikten av denna framåtrörelse under gudinnans bistra öga. Detta vållade i början inte mer ett överseende småleende, men som jag fortsatte med min vägran genom tonåren, så växte efterhand en hätskhet fram. Hela familjen drabbades. Min syster Gorgola slog mig med den heliga skriften och min farfar tog, 99 år gammal, livet av sig genom att stava sig igenom denna baklänges, det ädlaste sättet att lämna denna värld, enligt ortodoxa oleifantianer.

       Slutligen, när jag nu blivit 23 år, vårt samhälles magiska ålder, så tog stadens råd beslutet att befria mig från medborgarskapet, samt förklara mig biltog. Jag kysste min syster, den fromma, till avsked, lät sy in några diamanter en decimeter under huden samt tog till flykten undan en rasande folkmassa, som slängde uttjänta granater.

”Ve! Ve! ”, ropade de medan prästerna vred sina bönekvarnar.

        Jag kunde inte få med mig en enda bok, inte ens en tidning, ingen dator, ingenting.  Men var jag glad att jag ändå fått en god utbildning och hade mitt goda huvud! Starotsken bad mig trots allt stanna och visade mig i detta ärende ett lönnrum i en krypta under stora katedralen, men jag kunde och ville alls inte ta denna ynnest i åtnjutande, men menade att jag lika gärna, eller rentav hellre, kunde söka lyckan ute i världen, och ägna mig åt et liv som fri författare.

        Jag begav mig alltså i väg till kusten och spanade i höstdunklet efter S/s Tina. I staden, har jag sport, anordnade man en jättelik fest.

        Detta är min enkla förhistoria.

Om Makten, om Vetandets gränser och en Samtidighets triumf.

  Om Makten, om Vetandets gränser och en Samtidighets triumf. Franz Kafkas novellfragment Vid byggandet av den kinesiska muren ( 1917 ).

       Vi har insprängt i denna novell ett fragment, Det kejserliga budskapet, som publicerades 1917 i en tidskrift, och i detta fragment finns en liten berättelse om en kinesisk kejsare som vid sin död sänder ett bud med en budbärare till en avlägsen medborgare i det väldiga landet, som är så stort att inte ens himlen räcker för att täcka det. Nu är landet så oöverskådligt - ett vanligt grepp/motiv hos FK - att budet inte ens kommer halvvägs med det budskap, ett budskap som kejsaren bedömde vara av stor vikt. Vi ser att denna berättelse är en omvändning av Inför lagen, eftersom det i den kinesiska berättelsen finns en herre, oändligt mäktig, men inte mäktig nog att framföra sitt budskap. Kejsarens makt räcker inte till inför omständigheterna. Omständigheterna är att han har makt nog att få den avlägsnaste medborgare att oändligt vänta på ett budskap. Förgäves drömmer denne presumtive mottagare - egendomligt nog - vid sitt fönster om att få ett budskap från sin kejsare. Detta är det märkliga i berättelsen och denna märklighet är i viss grad lik Pascals berömda paradox om Gud som inte har möjlighet att bygga en mur som är så hög att han inte själv kan klättra över den..

       I den inramande berättelsen om muren är det – mitt i ett stilvirtuoseri - själva maktanalysen som är väsentlig, också där, liksom i Inför lagen.

    

          Här ”finns” ingen död Gud. Folken i det väldiga riket längtar efter sin kejsare, men de vet inget om honom, inte vem av dem som lever, vilken dynasti de lever i …. Kejsaren må finnas eller ej, budskap komma fram eller inte … Avståndet är så enormt att det faktiskt inte spelar någon roll om Kejsaren finns. ( Hösten innan – 1916 – hade Österrike-Ungerns Kejsare Franz Josef dött.). Strukturerna finns, och längtan hos mannen av folket. Längtan är här en psykisk storhet som bär upp dels själva riket, dels halva berättelsen, liksom att den rädsla är stor för nordfolken, rädslan som bygger hela kinesiska muren, medan nordfolken i själva verket aldrig har hotat det väldiga riket, och enbart förvånade ser på hur hela den väldiga muren byggs, och den byggs så intrikat och mångförslaget, att man kan tro, att meningen med muren bara delvis är att skydda. Den har andra syften men också mening i sig själv. Det antydes att dess egentliga mening – av en spekulant – skulle vara att vara en verklig ny grund till ett Babels torn. Månne det? Man misstänker att berättelsen även handlar om författande. Om Kafkas eget. Dess tema är givetvis även som ofta hos Kafka: om makt.

       Berättarglädjen är i denna berättelse av ett helt enastående slag. Kafka är aldrig bättre än när han får oscillera över betydelserna som i denna älskligt fabulerande prosa.

Drawing

Greve Georg Vaktels äventyr . En roman. Kapitel 1.

Huru jag plötsligt blev slottsherre.

 Starotsken försökte faktiskt hejda mig, - denne hedersman - , men betydelsefulla människor i Prexezla, inklusive delar av min familj, hade beslutat sig för att jag måste lämna staden, för alltid. Inom kort hade jag fått tag i en mindre båt - benämnd S/s Tina , en skorv i rödrostig järnplåt - som kunnat föra mig till en öde ö utanför kusten. Jag steg iland och möttes av ett gigantiskt oväder med åska. Väl inne i ett obebott hus slog jag mig till ro, men hörde rätt vad det var några vargar utanför. Jag tog för sannolikt att jag och vargarna var de enda levande däggdjuren på ön. Mitt i åskvädret ställde jag mig den lustiga frågan om jag skulle öppna dörren för vargarna! Det var rakt emot vad jag trodde var mitt eget Själv som jag öppnade. Vargarna smög då - hör och häpna - försiktigt in och lade sig kring den öppna spisen och slöt ögonen. Efter att ha givit dem och mig själv soppa, som jag tillredde på smådjur som jag fann, så sov vi alla fyra hela natten, för att dagen efter anträda en lång, en längre resa. ( Jag vet att detta låter otroligt, men det är ingenting mot vad som kommer … )


 Vi gick då genom en underjordisk tunnel vars öppning jag hittat av en slump till en annan, en lite större ö, där det då för tiden fanns ett palats, fyllt av figurer i terrakotta samt försett med två tjänare, Elim och Pramalan, av uråldrigt släkte tycktes det, de var unga, och syntes halvt orientaler, som förde oss - mig och mina vargar - in i ett bekvämt rum på andra våningen med utsikt över ett hav överflutet med blå uppbrutna isflak. Väl inredda här började vargarna och jag ett liv långt ifrån Prexezla - där starotsken och min gamla släkt ( rester av den ) fortfarande bodde - för att utforska och skapa oss ett nytt liv. Jag satte mig vid ett stort skrivbord i mörkt trä och tog en penna och ett papper från en hög som låg där i halvdunklet och började skriva ner mina minnen från Prexezla, allting om dessa stora släkter i dessa kalla länder, farbröder med kindskägg och mostrar, lesbiska med jättebröst, som kom på besök hos oss på Prata 71, allt medan jag , ännu liten, bakom tjocka glasögon, förundrat sög in alla intryck och sparade dem i maggropens själ, vilket för mig alltid varit den väsentliga ------------------------
 Jag hade skickat ut Elim på jakt efter höns åt vargarna och gett båda mina tjänare order om att flytta upp biblioteket ifrån magasinen samt upprätta en telefonlinje till Europa när jag plötsligt hörde en röst utanför dörren till mitt halvupplysta rum, in i vilket en månstråle just kastade sitt sken. Det visade sig nu att det var en lokal berömdhet jag skulle få möta, den prostituerade Petronella, en elegant yppig dam i grå dräkt, vars händer var som liljeblad. Hon slog sig ner i en soffa, anvisad av mig och jag tog fram en flaska portvin ur ett skåp, som inte använts på länge, ty gångjärnen gnisslade förskräckligt , och efter några inledande fraser på det lokala språket, som jag av en slump lärt mig som 10-åring, började nu Petronella lägga fram sin sak. Denna var på intet vis enkelt. Jag såg också i hennes ögon detta tvivel, som jag alltför väl lärt känna i Prexezla som ett tecken på att allt nästan var förlorat, :
- Gör mig lycklig, herre! Vid detta tilltal var jag ju tvungen att ta mig en längre funderare. Vem var jag , och vem var hon ? Väl medveten om skillnaden i klädsel. Mina egna kläder var närmast luffarkostym medan hennes var haute couture. Och vem trodde hon att jag var? Härskare över detta slott? Och vem var hon då i relation till denne presumtive härskare, som hon så ampert kallade: "herre"? Jag ville på intet vis utnyttja min situation utan sade helt enkelt. - Jag kan på inget vis tänka mig hur jag skulle kunna göra Er lycklig. Petronella log ett bländvitt leende och jag betraktade hennes utsökta sinnliga brasilianskt-asiatiska drag. Och - viss om min oförmåga sade jag ändå:                                   - Stanna här och se …. om du trivs!? Petronella log gåtfullt.
           - Min familj då? -
           - De är alla välkomna. Vi har - förmodligen ett överflöd här. Av allt. Det är vad jag tror…. Kalla mig …. Greve Vaktel ! ( Det var djärvt sagt, men hon reagerade inte märkbart. ) Jag ringde via en klocksträng på min ledige tjänare, Pramalan, och bad denne göra i ordning en extra middag till Petronella och hennes familj. ( Fadern och modern var visst döende och hennes syster visst dödstum. ) Pramalan lovade att steka upp några höns. Efter detta mellanspel satte jag mig åter vid skrivbordet och skruvade upp ljuset på fotogenlampan, grep penna och skrev: "Mina tankar går till den lilla charybdiska kvinna som läste sagor för mig som liten." Nu hördes ett bankande på dörren och Elim kom förskräckt - utan tillåtelse - in med en livs levande papegoja. På dessa breddgrader. Vi tog den gröna fågeln och bäddade ner den i en kartong med bomull och matade den med fikon, som vi hittad i det lilla ålderdomliga köket, där den enda belysningen var just månskenet. Papegojan såg på oss med kärleksfulla ögon och jag undrade i det ögonblicket mycket över reptiler och dinosauriers själsliv. Elim log och jag bjöd honom in till ett glas portvin, även han. När vi satt så som jämlikar - efter att ha möt ett naturens under - så dristade sig Elim, efter en viss vånda, att fråga: - " Kommer ni att stanna länge här?" Det tyckte jag var en svår fråga. Men jag sade - "En man som rymt , trots varningar; en man som besegrat svårigheter större än vad någon annan mänsklig varelse någonsin har gjort, vad skulle han svara på en sådan fråga, som ju i det perspektivet är trivial, annat än: "Jag har ingen aning!"" Elim log. Han såg - på sitt sätt - ner i golvet och sade sen. - " Så säger ni , från ert land, när ni vet att ni kommer att stanna för evigt…." Jag stirrade förundrad på portvinsglaset som nu - av någon absurd anledning - antog enorma proportioner.
 - Se till att vargarna har det bra! Och låt nu ingen störa mig, för det är nu sent på dagen. Och kalla mig för Greve Vaktel ! Elim reste sig, leende som alltid, borstade av några dammkorn från sin närapå lysande gröna dräkt och gled ut ur rummet som nu hade en behaglig temperatur kring 20 grader Celsius. Jag gick till den låga bädden över vilken ett simpelt tryck förklarade:" Ingen lever för evigt." Så lade jag mig till rätta för att sova - med Petronellas blott alltför vackra ansikte på näthinnan - den första dagen på denna nya märkliga ö, långt , behagligt långtifrån Prexezla. Men jag bedrog mig, ty dörren flög upp, ja så hastigt att den genast slog igen av rekylen. Men ändå hade Elim slunkit in och nu böjde han sig flämtande över mig och sade upprört med en stor oro i det annars så lugn ansiktet ( som kröntes av en kal hjässa ):
- Nu har trupp landstigit!
 - Trupp!
 - Ja, via patrullbåt! Jag rusade upp, omedveten om min nakenhet och Elim höll fram byxorna åt mig. Tillsammans var vi snart ute på balkongen, som hade ett bröstvärn med små tinnar på. Himlen var mörk men överdragen av ljusbeiga skyar, som aldrig förekom i mina forna hemtrakter. Ljudet från det närbelägna havet hördes som ett jämt brus. Några röster trängde dock igenom…
 - This way, it must be this way!!!! Pramalan hade - klokt nog - utan vidare släppt in dem på slottsområdet och jag sände ner Elim för att sända in truppen I den stora salen på botten våningen. Jag såg mig om i de övre rummen efter några bättre kläder, letade i skåp och skrymslen. Jag fann en rund svart hatt som jag pressade ner nästan över öronen, tog ner en sabel från väggen och gick så ner för att möta de engelsktalande. Det visade sig vara fem amerikaner. En av dem, som hade fler stjärnor i mössan än andra steg fram och tog mig i hand. Han förklarade med omsorg att de var ute efter en viss Herr Belfrage. Elim , som förstod engelska, sade till mig att det var slottets förutvarande herre, som just förra månaden givit sig av. Jag meddelade officeren detta. Han såg tvivlande ut på ett lustigt vis. - He has left? But who are you? Jag förklarade inte detta utan ljög. - Jag är ägaren. - Jaha, ni är chef för I.V.O.R.A ? skrattade han med sina blixtrande vita tänder glatt fientligt synliga. - Inte chef, jag är ägare till slottet. - Men det är I.V.O.R.A s slott. Påstod den unge mannen med texasdialekt. - Jojo. Jag vet. Jag blev utsedd igår till permanent upprustare här. Nu suckade amerikanen och tog fram en mobiltelefon. - Jag måste kontrollera. - Sen åker ni, sade jag och visade sabeln. Den telefonerande mannen sneglade under samtalet på det antika vapnet som jag höll lite fram mot honom. I mitt stilla sinne tänkte jag hur jag betvingat de tre grå ulvarna med blotta viljestyrkan. - Jaha, sade den unge insatschefen slutligen. Om inte Belfrage är här så drar vi! De gjorde så utan att genomsöka slottet. När de gått skrattade Pramalan för första gången
. - Så är dom alltid, jänkarna! Bara buss på….
- Är dom det? Frågade jag med en viss tillrättavisning varpå Pramalan blev sitt "vanliga" buttra jag igen, plutade med de breda läpparna och sa:
 - De faller mig inte i smaken. Elim kom till min hjälp.
- Vad vet vi?
 - Ja, vad vet ni? Sa jag och började gå mot trappan till övervåningen. I ett hörn vid trappan låg vargarna och halvsov, flämtande, mätta av höns. Medan detta pågick hade Petronella hållit sig i sin svit i ett av slottets tre röda torn med sin familj. Hon dök nu upp. Klockan var två på natten den första dagen. Hon hade med sig den gåtfulla Elena, den dövstumma, som var förfärligt påpaltad, antingen för att dölja sin magerhet eller för att hon helt enkelt frös.
 - Elena har huvudvärk. Har du en tablett? - Hur vet du att hon har huvudvärk? Hon kan ju inte prata!
- Hon kan peka! Svarade Petronella argt medan hon iakttog mina bara blåa anklar som syntes för att jag inte haft tid att sätta på mig strumpor. Alltid detta trakasseri angående klädsel just från hennes sida!
 - Jag har inga tabletter. Inte en enda! Fråga Elim eller den andre!
 - Det har jag redan. Jag har bott här i tre år och här finns inte minsta tillstymmelse till medicin.
- Du kunde ju varit här när amerikanarna var här. Varför gömmer du dig?
 - Jaja. Skall det vara på det viset, så får det duga med portvin! - Nå, det var ju sjutton, sa jag och körde ut henne ur rummet. Hon tog med portvinet.
 - Djävla fnask!!! skrek jag efter henne. Varför jag då såg Elena snabbt vända sig om, det hade jag ingen säker aning om. Hon visade då och då upp ett röt äpple hon gömt i kappan. Så var det. Jag misstänkte att hon hörde. Folk ljög tydligen här. Och här var fullt av höns. Jag gick nu och lade mig för andra gången den första dan. Vinden ven utanför det enkelglasade fönstret. Det syntes bli ett ganska besvärligt grevskap. Men så hade ju också starotsken i det trygga gamla Prexezla försökt hejda mig….. Snart sov jag. Nere i hallen sov även vargarna tätt intill varann, kanske av en dunkel rädsla för något för dem inte helt obekant. ---------------------------

Att fly.

Att stanna kvar är också ett sätt att fly från livet.

Och att fly är ett sätt att stanna kvar, hos det, som flyr för livet.

Den gamla trädgården - Omslagsfoto: jag själv som indian 1948.

Jag som indian, färdandes på en bräda som ligger på gräsmattan. Utanför staketet är ängen. Med kon Bläsa.