Det enda vi har är varandra.
Boken Hovmannen av Castigilone är ett stort blåsvart "Ack och Ve!" över det att leva i världen, uttryckt genom en skildring av en mängd samtal om "dygd i eländet". Boken är jämväl en kärleksförklaring till flera personer, medlevande, eller, "meddöda". Alla personer i boken lider av att de, trots sin utmärkta begåvning och trots sin förmåga att njuta av det som slumpen gett dem möjlighet att njuta ett stycke lyx i ett pestsmittat rike, alligenom inser det futtiga i sin existens och sin stora eviga hopplöshet. I fonden finnes endast intighet. Mot intigheten står då endast denna kärlek till ...varann, en blek uppflammande hetsig blind kärlek, i väntan på en invasion av nästa furste. Att boken i grunden inte är något annat än en stoiskt buren sorg, beskriven, är ställt utom varje tvivel.
Den har inget politiskt uppsåt. Den uppmanar inte till att underordna sig eller göra revolt. Den rör sig bortom försök till förändring, i den luttrade resignationen hos en man, som för länge sedan insett, att det "perfekta" är en illusion i denna och i alla andra världar. Budskapet är ett sådant som Voltaires ( denne förespråkade ju en upplyst despoti ) i Candide: "Man måste odla sin trädgård", liksom det är i Johnson´s Prins Rasselas, men i Hovmannen fullständigt utan groteskeri och utan att slita i de bojor som tycks fjättra Castiglione och oss alla.
"Sanningen har inget tonfall." skriver Ludvig Wittgenstein nånstans. Så är det i Hovmannen. Castiglione har faktiskt inte tillstymmelse till tonfall, till distans. Allt berättas med rakhet, med just distanslöshet. Naivt. I motsats till Machiavelli finns det i Hovmannen ingen tendens att förringa någon aspekt av någonting som framställs i hela den vidlyftiga boken. Det finns ingen ironi i Hovmannen, icke ens någon till självberöm förklädd självironi. Här finns inget självmedvetande. Man kan här i kontrast tänka på den (då, 1500) illa sedda Gudomliga komedin, La Divina Comedia (1321) av Dante Alighieri.
Det är en helt annan bok, - ett annat skrivsätt, men även den är i grunden resignation och skriven av en landsflyktig, en som förvisats från ... Florens.
Det egenartade med den italienska renässansen är det, att vad som "pånyttföds" är insikten som de gamla stoikerna hade om intigheten och bländverket,- ja de är alltihop såsom en sorgsen Cicero, som åter talar. ( De oratore var en förebildlig bok för Castiglione. Liksom De ira. ). Och man ropar i renässansens Italien - i de högre ståndsskikten: intet nytt under solen. "Ack, vi är alla som barn!".
Men hur kan då detta alls ropas, t.ex. av Castiglione, om han icke brukar distansering ? Man kan på detta svara, att det är det, som han underlåter att berätta, som med full kraft utropar denna stora klagan över intigheten. ( Om Aristoteles och Platon är det inte frågan här. jfr. bok IV. i LC.).
Hovmannen predikar estetik. Det är icke det, som står i boken, som är budskapet, men det som inte står där. Hovmannen är en klassiker, därför att den äger ett så enormt mått av frånvaro, att man får leta länge, i andra klassiker, för att finna de, som - på andra sätt - har uppmålat en värld med liknande kvalitet av luftighet. Vad som skiljer Hovmannen från andra klassiker med ett sådant mått av frånvaro, är ju det mått av närvaro av den hopplösa kärleken, i vilken man kan nå igenkänning. Så är boken alltigenom tragisk, om man ser den estetiskt. Ser man den etiskt, så är den nihilistisk. Man kan härigenom tro, att en bok som är nihilistisk inte skulle kunna vara till tröst för någon. Det tycks vara tvenne motstridande egenskaper. Men om Hovmannen kan mycket väl sägas, att den mitt i nihilismen är en tröstande bok, i det att den hävdar, implicit, att det enda vi har är vår gemensamma dialog, vårt klängande vid varann, i en värld blottad på vad som allmänt kallas "mening".
Den, som inte tycker om denna slags tröst, och som ändå tror att människan på något outgrundligt sätt kan skapa sig en värld, där åtminstone NÅGOT är perfekt ( solitt, tåligt och på vilket man kan grunda en tillförsikt ), dessa människor har genom alla tider hatat , och kommer alltid att hata denna egendomliga bok.
Det visste med all säkerhet Castiglione, men han hade modet att skriva den för oss andra. Det var ett av hans livsverk ( det andra var diplomatin ) och han satte hela sin personlighet som avtryck i den. Det, som utmärker den inställning, som Castiglione i allt detta visar, är avsaknaden av - eller låt oss rent av säga: friheten från... dumhet. Den egensinnige Egon Friedell - i anden föregångare till Spengler - menar i sin Kulturhistoria att renässansen var tanketom, ofilosofisk och ren självbespegling. Måhända är det självbespeglingen utan insikt men bara med existens som kommer vår tid att välja Castiglione. Castiglione beskriver/framställer en obeveklig självbespegling utan att använda minsta distans. Något av en självmotsägelse. Man kan inte trycka sig intill spegeln under betraktandet av sig själv. Ingen läser givetvis Castiglione idag. Jag retas med er. Jag är en del av den spegel som just ni - ärade läsare - trycker er så hårt emot.
