Greve Vaktels äventyr. Kapitel 14.

Kapitel 14.

I hängmattan.

      Ungefär klockan sju öppnades stugdörren.
Det var Evangeline. Iklädd en vit tunn klänning och med kaffebricka med sig.
- Hur har natten varit, Mr. Brown?
     Jag stirrade på henne. Så suckade jag. Och sucken var så djup att jag tror att jag kunnat fylla seglen på en fullriggare till den grad att den med råge skulle bara med en tagit sig två distansminuter. Följaktligen kunde ingen annan slutsats dragas annat än att jag var djupt förälskad. Så hade då en av mina fastrars hetaste önskningar kommit att uppfyllas: "Om du blott blir kär, så ordnar sig allt! Och kom ihåg, omvänt, - om du inte blir kär, så ordnar sig ingenting! "
     Jag betraktade föremålet för min dyrkan från topp till tå. Hon föreföll mig så stor, för stor för det lilla huset, för ön, för mig också. Men det spelade ingen roll. Jag fick väl känna mig liten då, liten och lycklig.
    Vem är ej i grund och botten liten inför ödet och lyckans växlingar?
     När vi satt vi det skrangliga kaffebordet och vinden svepte omkring oss och i hennes hår, så sade jag:
- Filosofi är faktiskt strunt. All filosofi är strunt.
- Jaså.
- Ja, men nödvändigt strunt.
- Jaha. sa Evangeline, som om hon inte alls hörde på. Det tyckte jag inte om. Att min älskade inte alls lyssnade på mig. Då sa hon:
- Vet du överhuvudtaget något alls om filosofi ?
- Nja…., sa jag överrumplad. ( Nu rodnade jag.) "Något har man väl lärt sig i Leningrad….."
    Nu lutade hon sig närmre mig och sade med låg röst:
- Prata inte nu. Bara VAR till! Existera!
     Något chockad satt jag där med kaffet. Gammalt smakade det. För starkt var det. Hon hade inget riktigt kaffe, bara surrogat, och kunde inte laga det, och hon hade inte vett att inte servera dåligt kaffe. Men skit idet! Och jag skulle vara tyst.

     Jag reste mig för att söka efter ödlan, som varit betydligt vänligare.
     Men Evangeline drog ner mig på stolen. Så frågade hon:
- Vart leder tunneln?
- Jaha, sa jag. "Så nu passar det att prata?"
- Vart leder tunneln????
- Till kastellön, till Euer, helt nära Auer, varifrån man lätt kommer till Prexezla !
     Hennes ögon var nu fästa någonstans fjärran invid horisontlinjen. Hon sade långsamt. långsamt:
- Jahaaaaa…..
Jag tog mod till mig och sa:
- Du är så vacker!
- Jahaaaa…. ( Hon var kvar vid förra ämnet.)
- Jag vill kyssa dig ?!
- Inte nu. Sen!...
    Evangeline reste sig och vandrade av och an längs husfasaden. (c:a 9 meter ).
- Tror du att du kan krypa tillbaka till den där ön och sen komma med båt istället?
      Jag kan faktiskt, trots att jag försöker, inte minnas när jag grät sist, när jag hade gråtit sist innan jag nu brast ut i en flod av tårar, kastande mig på marken , bultande Moder Jord med mina nävar.
- Djävlar, djävlar, djä…dj…ävlar! Ska….hall då allting ta….ha…..gas ifrån mig? Skall jag aldrig få ro och ly….hy ….cka …..
     Evangeline gick in i huset och jag hörde låsvredet smälla till två gånger.
- Jag DRÄNKER mig! Ropade jag mot huset.
- Ja men gör det…, hördes Evangelines sorglösa stämma.
- Kanske Chen kommer med en båt? Han satte en i sjön i alla fall. Sa jag halvhögt.
     Inget hördes. Plötsligt kom det dock musik från ett fönster på vinden. En vevgrammofon hade satt igång. En polonäs av Chopin.
     Det var - av allt att döma - just så här livet var. Just så här. På pricken.
     Jag gick och lade mig i hängmattan som var uppspänd mellan två dvärgtallar. Den lilla ödlan med simhud mellan tårna, Nicklas, höll jag i mina händer och sade till denna:
     - Just så här är livet. Mitt i det vill man bara dö!
    Sen låg jag där och såg molnen flyga förbi österut och alla tankar tog de med sig. Det var som om jag hade förlorat allt hopp. Min stora, stora skatt, mitt hopp, det flög där uppe, bort, bort…. Bort……
    Ödlan slickade de salta tårarna från mina kinder och jag smekte den och sade:
- Så, så, katten hänger i garnet…… Byssan lull, koka kittele…en full…. Det kommer tre fartyg på vååååågen…..
    Det gjorde det nu inte. Inte en enda båt.
    Ingenting hände. Det var fullständigt meningslöst, utom möjligen polonäsen då. Den tog dock slut och avlöstes av den bekanta Humlans flykt.( Ett orkesterstycke.)
    Att det skulle ta ett sådant slut - på en holme i Stilla Havet? Kärleken ville inte riktigt släppa. Jag sneglade mot huset. Kärleken.
    Kärleken.
Jag var dessutom hungrig.
Men nu skulle jag svälta ihjäl. Det var ett nobelt sätt att dö på.
- Nu svälter vi! Sa jag till Nicklas, som nickade dubbeltydigt.
    Då kom Evangeline ut igen.
- Jaja. Vi kommer väl aldrig härifrån då.
     Hon satte sig på marken och tände en cigarett som tycktes vara gjord av några lokala löv och brann med tät svart rök.
- Men du kan väl inte begära att jag skall krypa hela vägen tillbaka.
- Jag gjorde ju det. Just.
- Jojo.
- Vet du vad du är?
( Det var en av de frågor jag hatade mest. Denna fråga, som kvinnor kastade ur sig, när de fått vad de ville ha, eller när de inte fått det….)
- Nej.
- En ganska ynklig man.
      Jag vred mig i hängmattan, som nästan låg på marken. Nu skulle det bli förhör och utskällning. Jag skulle inte kunna svälta mig i fred ens. Här var lika bra att hoppa i. Eller gå och slå ihjäl den undersköna.
- Jag vet det.
- Du är inte mycket till karl du!
- Nä.
- Kan du inte gå och meta i alla fall?
- Jojo.
    Jag reste mig, hämtade ett spö som stod vidväggen och gick till stranden och ut på en klippavsats och kastade i krok och sänke. Nu började jag förstå Starotsken. Mer och mer började jag inse, att den gamle vitskäggige prelaten hade haft rätt. Jag funderade även på vad Markis de Sade hade gjort i detta läge.
     Då, plötsligt, dök det upp ett segel vid horisonten i söder. Va? En skonert! En liten skonert?
- Det kommer en båt! skrek jag uppåt Evangelines.
- Den passerar. sade hon på sitt släpiga vis, och blåste ut ett moln illaluktande svart rök.
    Jag kastade spöet på klipporna och tog av mig byxorna och ställde mig att vinka med dem i handen. Och båten närmade sig, långsamt.
      Nu bad jag till Jungfru Maria och skrek högt:
- HJÄÄÄÄÄÄLP!
- Då kände jag ett par läppar nära min kind, och hörde Evangelines röst:
- Vet du vem jag är?
- Nä. Sa jag, utan att kunna tänka.
- Lustan! Jag är lustan, och du är galen! Hela ön är lustan. Havet finns inte. Båten finns inte. Det finns ingen fisk. Det finns bara jag!
     Då for det som en yrsel i mig och jag befann mig åter i kastellet, liggande på soffan.
Så man kan drömma! Av lusta……
     Gråast slickade mig i ansiktet. Det var det jag trott var Evangelines kyss.
- Fördömt! sa jag, lycklig över att allt syntes verkligt.

Greve Vaktels äventyr.

Kapitel 13.

Ödlan.

     Vid tvåtiden på natten vaknade jag liggande på gräset utanför Evangelines hus. Uppenbart var att jag ätit fisken, blivit trött och därefter somnat. Några filtar hade blivit lagda över mig. Och nu var jag alltså vaken.
     Det var en blåsvart himmel därovan.
     Ett litet ljud vid sidan av mig varskodde mig om att jag kanske inte var ensam i natten. Nej, det var en liten ödla vaken också. I månskenet - ty månen sken - såg jag att den var grön med taggar på. Kanske att den var 12 cm lång. Om man inte räknar svansen, som var lika lång. Och taggarna var inte precis små, dom heller. Det var alltså ett djur att räkna med. Och märkligt var att den, då och då, liksom nickade. Det måtte vara opraktiskt för en ödla, som ju skall hålla sig stilla och smälta in i eventuellt gräs och sådant, men här hade tydligen evolutionen spelat ett spratt. Ty den nickade ungefär två gånger i minuten.
     - Hörru Nicklas! sa jag, - som trots allt jag varit med om inte hade förlorat mitt goda humör; kanske var det genetiskt, - min var lär ha varit en glad filur ( "vixit dum vixit lactus") - och jag såg hur ödlan med glädje mötte min blick.
    - Du Nicklas, här e jag nu och jag måste säga att jag är förundrad över hur lätt jag känner mig i själen. Som om jag fått en helt annan syn på min uppväxt i Prexezla. Tänk bara dessa helger, jular och semestrar, då hela släkten var samman och åt och spelade kort. Ja, när jag tänker på det, så var det som om man alltid med största iver samlades i Prexezla varje ledig dag, just för att bara spela något himla kortspel. Ty inte talade man om något. Kanske att barnen hade vuxit och så, men kortspelet var väl just det som alla väntade på, och när det väl spelades, då log man, tittade sina kort och iakttog en nöjd ( eller missnöjd ) tystnad.
     Den lilla ödlan nickade. Jag tog tag i en av dess fötter och såg och kände att den hade simhud mellan tårna. Så den var förmodligen på väg över haven, den lilla, tänkte jag och släppte foten, vilket ödlan tycktes mäkta glad över, ty den vek taggarna bakåt och gäspade.
    - Ja, alltså, vad var det nu för liv man hade i Prexezla? Vad var det, kortspel och kyrkobesök, och ingen var religiös heller, (utom tant Olga )…. Och vad var det för meningslöst att söka varna mig för att lämna något meningslöst, som den gamla storstarotsken hade gjort, - "Akta dig, du kommer att dö av ensamhet! Du kommer att få vara sjuk ensam. Du kommer att ligga död i en skräphög när den tiden kommer …." Jamen, för tusen helsike, hellre det, än att sitta o spela kort med Fastrar och mina idiotiska kusiner, som ju alla så lätt räknade ut var korten satt. "Ah, Olga har hjärter två!"
       Ödlan nickade.
       - Istället har jag nu träffat en kvinna, gulgrå i hyn och med sävligt sätt.
       Här sneglade jag mot det lilla huset, som låg intill. Nedsläckt och med dörren låst. Lite rök singlade ur den långa skorstenen upp mot natthimlen och skingrades i brisen under månen.
     - Och än märkligare är väl att jag nu, när jag sitter här, liksom tycker att jag alltid suttit och talat med dig, min lilla ödla, och att det är det naturligaste i världen och det bästa också. Att jag känner mig nöjd, ung och vacker, fast aningen smutsig efter allt detta krypande. Men, att jag känner det som om att jag bara levt rätlinjigt och att det var detta som var "meningen", att jag skulle träffa just dig, och att du skulle vara just ett sådant missfoster att du dessutom nickade stup i kvarten….. (Ödlan nickade inte.)

     Efter denna utläggning reste jag mig och gick fram till huset. Jag såg på dörrskylten, som var av blank mässing, att här bodde "Evangeline Olsen". Så praktiskt att veta att just i detta av alla en husen bodde E.O.! skrattade jag tyst och grep försiktigt i handtaget. Men det var alltså låst.
     Hon vet att värja sig, tänkte jag och återvände till ödlan.
     Denna satt och åt lite kvarglömd stekt fisk.
     - Ät du! sa jag.
     Sen satt jag bara där och njöt, hela natten igenom och kände hur livet kom åter i alla mina lemmar, och hur den friska havsluften fick mig att tänka de mest vidunderliga tankar och komma ihåg de mest konstiga saker, mest från tidiga år. Ja, jag var som barn på nytt. ( Den lille kinesen - Chen - hade jag alldeles glömt, hjärtlöst nog. Pramalan och de andra också. Även - till och med - lilla Greta! ) Ödlan sov - med ett av sina ben under sin kropp.

Missuppfattningen. ( Kapitel 1.)

Missuppfattningen.

Kapitel 1.

         För inte så länge sen gav jag ut en bok. Denna behandlade ett mycket udda ämne inom den estetiska filosofin och upplevelseläran och den har inte fått någon som helst uppmärksamhet, och kanske har ingen människa alls lyckats förstå vad jag i detta arbete menade och avsåg.

        Nu har dock inte detta kommit mig att tro att min omgivning består av dumskallar. Nej, slutsatsen jag helt enkelt har dragit är den, att jag i den där skriften – som jag nu förstår att jag arbetade med alldeles på tok för länge – sysslat med att till stor grad elaborera en vanföreställning, vilket i och för sig inte är ovanligt, men att min vanföreställning nog var av det ovanligaste slag.

        Och detta i sin tur har nu bragt mig till den övertygelsen att jag just på grund av detta måste skriva en bok till, givetvis inte i samma ämne som förut, men en bok som övergripande är avsedd att utreda vanföreställningens natur, dess teori och praktik.

       Givetvis är detta en gigantisk uppgift, dels då livet som helhet praktiskt taget BESTÅR av föreställningar och dess avvikelser, dels då då den förutsätter en intim kännedom om bl.a. alldeles normala föreställningars natur, teori och praktik. Och frågan om föreställningar, om syntetiserande av sinnesdata i större upplevelseentiteter, har sysselsatt filosofer från Aristoteles och fram igenom historien via Schopenhauers mäktiga verk om Världen som vilja och föreställning ända till Husserls fenomenologi, så kraftigt kritiserad av Adorno, utan att man kan säga, att man alls tillnärmelsevis blivit klar över vad en föreställning är. Hur mycket svårare då att klura ut vad en vanföreställning är, inte minst för att vanföreställningar nog får förutsättas vara mer krångliga än föreställningar och dessutom nog - rent logiskt - bör överstiga föreställningar mångdubbelt i antal. Det är min förmodan att världen består av ett oändligt antal vanföreställningar vid sidan om så kallade korrekta föreställningar, vad nu dessa är, samt att få människor är i stånd i många fall att se skillnaden, som givetvis i flertalet fall alltså inte ens existerar. ( Vi tänker här på Kafkas ord: ”Att rätt förstå en sak och att missförstå samma sak utesluter inte varandra helt.”)
        Var och en kan dock vara ense med mig om att det är sunt att tala om vanföreställningar och ställa dem mot föreställningar. Hela vår civilisation är uppbyggd på att vi erkänner att det finns en skillnad här.

        Schopenhauers verk leder oss i rätt riktning, ty vi kan vara säkra på just det, att vår vilja i stor utsträckning bestämmer våra föreställningar. Våra föreställningar är beroende på vad vi vill, och vad vi önskar. Vi kan nog säga att vad vi önskar uppfatta, det uppfattar vi likaså, utom i de fall där omvändningen gäller: det vi fruktar mest, det ser vi.

     Kort sagt kan vi iaktta ett starkt samband mellan begär och föreställning.

           ---------------------------------------------------------

       Detta är det första. Om vi alltså åter tänker på min bok, denna bok som föranlett dessa funderingar, och denna bok som jag alltså misstänker i stor grad är uppbyggd på en vanföreställning, så skulle alltså det förhållande, att den just gör det, bero på att den är grundad i ett begär hos mig, som har fått min syn att koncentreras på aspekter hos mitt studieobjekt som knappast varit relevanta för andra än de som haft samma ganska udda begär som jag, om ens det.

       Men låt oss anta att det just finns ett sådant samband, ett intimt samband mellan den förevarande bokens innehåll och ett dominerande begär hos mig, och att den implicita koncentrationen på detta samband har gjort boken mindre universell i betydelse, så kan den ju ändå – förutsatt att den är ett grundligt och konsekvent och solitt arbete i sig – vara av stort värde utifrån just den premiss jag här tagit upp.

            ------------------------------------------------------------

       Generellt uppstår de flesta vanföreställningar av brist på dialog. Man ser mer vanföreställningar hos ensamma människor, eller i grupper där människor, i analogi med detta, inte talar med varann. Så är jag till exempel övertygad om att människorna i det hyreshus jag bor i har mer vanföreställningar om varandra än i grannhuset, som är en bostadsrätt, just emedan man i bostadsrätten varit tvungna att umgås, samarbeta och finna ut saker om varann.

     Detta är det andra.

      Så kan forskning och tolkningar som berör konst- och kulturobjekt bli sällsynt aparta om sådant arbete utförs av en person som inte har kontakt med andra. Man kan säga att den person som i ensamhet sätter sig med ett konstverk och utför en enskild omfattande och personlig analys av detta konstverk utsätter – medvetet eller omedvetet - både sig själv och konstverket för ett experiment, vilket drabbar både hen själv och konstverket. Men sådana saker behöver ju inte alls vara av ondo, inte om nu alla är insatta i vad det är frågan om. Tvärtom kan detta i längden vidga varseblivningens gränser samt vår kunskap om människa och konstobjekt. Man kan här tänka på hur inom romankonsten en sådan som den store Dostojevskij utsatte sig själv för sådana experiment, där denne kunde avtvinga sig och världen oanade dimensioner, just genom att Dostojevskij ( i Brott och straff, Idioten, Spelaren och Anteckningar från ett  källarhål ) aldrig var rädd för att utforska vanföreställningar, men att denne ( liksom även Gogol, den skämtsamme ) tvärtom var ihärdigt nyfiken på dem, och förmodligen ansåg att just vanföreställningarna var centrala i varje människohjärta.

       Detta är det tredje.

       ----------------------------------------------------------------

     Så har vi nu, redan här, framlagt tre hypoteser, som alla syns rimliga föreställningar, och som berör vanföreställningen.

    forts>>>>>>>

   

       

   

Greve Vaktels äventyr. Kap 12.

Kapitel 12.

Evangeline.

    Inte var det med stora förhoppningar jag nu bländad famlade mig ut från tunneln, då ljuset plötsligt skymdes av en gestalt och det dröjde inte länge förrän jag såg att det var en kvinna, den vackraste som jorden skapat. Hon log och tog min ena hand och ledde mig till ett litet hus. Undertiden observerade jag dels att ön var mindre än jag trott, ungefär som en holme, samt att kvinnan faktiskt var löjligt naken.
     Väl i huset tog hon på sig en liten svart elegant klänning och presenterade sig som Evangeline Prado. Det var ju lustigt tänkte jag och frågade efter ett glas vatten. Och brunn fanns naturligtvis, så Evangeline ut med spann och hivade upp klart kallt vatten. Jag tog en slurk och hällde sen resten över mig. En del av dammet som täckte mig från topp till tå försvann, och Evangeline sade med perfekt Londonaccent: "Men ni är ju stilig!"
      Jag skrattade gott åt detta skämt och sneglade på henne. Hon hade ett brett ansikte. Ja, hon förtjänar faktiskt en beskrivning ( något som Petronella definitivt inte gjorde. En människa som förenade endast två egenskaper, att vara elak och att vara ointressant förtjänar ingen yttre beskrivning…..) . Evangelines ansikte var brett, hennes hy hade en gulaktig ton, som av en lätt hepatit, och hennes stora ögon var brett satta och alldeles blanksvarta, så att man inte kunde skilja pupillen från irisen. Läpparna var fylliga och röda och lätt särade. Hon log. Hennes hår var ljusbeige. Hennes längd 180 cm vid pass. (Jag är 186 ). Hon hade ett lojt sätt, men utstrålade vänlighet och liksom en fråga: "Vad kan jag hjälpa till med." Vinden rufsade i hennes hår och den gulbleka hyn tycktes något matt och uppfordrade till en smekning som "det är nog inte så farligt!", ty hon såg ju lite sjuk ut, fast hon nog inte var det. När hon talade och skrattade såg jag att hennes hörntänder var ovanligt stora, ungefär som dem Gråast hade haft, men jag blev inte rädd precis.
- Jaha. sa jag, "Vad heter denna ön då?"
- Ja, inte vet jag! hon skrattade till.
- Vad är det.
- Ni har inga byxor!
- Jag tog tag i en sjal som låg på ett litet vitt skrangligt bord vid hennes lilla stenhus och skylde mig med den.
- Så där då!
- Ja, tack!
- Är ni ensam här?
- Jo.
- Jaha.
- Hur kom ni hit då?
- Åh, det är en lång historia.
- Då tar vi den senare. Finns det någon båt? Är det långt till Kina? Är det möjligen så att ni känner till en kines , som säger sig heta Chen ?
- Nej. Nej. Nja.
- Jaha. Ni tycks ha ordning i skallen.
Hon log
- Får jag fråga vad ni heter?
- Peter Brown. Ljög jag. "Och ni?"
- Evangeline Prado, sa jag ju……
- Javisst. Det är detta med byxorna. Dom måtte ha åkt av när jag kröp.
- Jaha.
- Säg , har vi setts förr?
- Det tror jag inte.
Här avstannade samtalet.
     Jag blev sorgsen, och plötsligt hade jag en egendomlig känsla av att detta här var verkligt och att mitt tidigare liv varit präglat av tidigare generationers värderingar, hopp och minnen. Som om mina föräldrar och släktingar hade präntat in i mig att deras liv var viktigare och riktigare än mitt, men att jag nu äntligen hade skakat av mig denna uppfattning och bestämt mig (eller vad det var ) för att detta var det viktiga. Det var som om hennes gulbleka hy intalade mig att det var hennes hy som var nuet och älskansvärd.
- Å, vad jag är förvirrad, sa jag och satte mig ner på marken, som var täckt av torrt gräs. Här sprang inte en enda höna.
- Åh, vill ni ha mer vatten?
- Nä, men en korv….
- Korvar har jag inte, men lite stekt fisk….
- Utmärkt! Vad är det för sort?
Hon såg på mig och det spelade i hennes ögon och jag såg hur brösten darrade.
- Spelar det verkligen nån roll?
- Nä, inte alls.
- Nä då så. Sa hon och gungade iväg efter fisken.
Jag hade nu allt sjå i världen med att behålla känslan av det viktiga i det jag gjorde. Sålunda tänkte jag efter och ropade snabbt:
- Och en whisky!!!!!
Hon vände sig om och stod så , betraktande en smutsig man i sjal med halvlångt skägg och håret stripigt och blött.
- På denna ön finns inte en droppe, Peter Brown!
( Jag visste att hon genomskådat min lögn. Det hörs ibland när man hittar på namn åt sig….)

Greve Vaktels äventyr. Kapitel 11.

Kapitel 11.

Tunnelliv.

 

    När jag blivit van att krypa, så trivdes jag ganska bra med det. Det var ganska varmt, men luften i tunneln tycktes i alla fall vara syrerik ty jag kröp ju.
     Rätt vad det var passerade jag en liten dörr av trä. Kanske alltså gjord av Chen i något anfall av storhetsvansinne eller så. Ty på dörren fanns en skylt: " Navet kring vilket vi snurrar." Det hördes bakom dörren även ett litet gnissel, så det tycktes ju stämma det hela. Nu hade jag varken tid eller lust att bese navet och dörren var dessutom låst, ty jag kände i alla fall på vredet.
     Så fortsatte jag. Vid matställena åt jag franskbröd och apelsiner, - ibland en grön equinoxbulle - något som fick min mage att ha det lite jobbigt. Jag räknade omsorgsfullt dagarna och jämförde med siffror ( 32, .....,18, o.s.v.) på väggarna.
    En vacker dag ( med tunnellivsmått mätt ) såg jag ett ljus i tunneln. Och jag hastade uppåt.
    Där trädde jag så ut, - men till vad? En mycket, mycket liten ö tonade fram mitt i det bländande ljuset. Som jag knappt kunde se av allt ljus, så trodde jag att jag hade fel. Men nej då. Chen hade tydligen kommit från en annan ö. Därav hans förtvivlan! Och själv började jag så smått att misstänka att mina äventyr inte var av någon vanlig sort. Men jag ville inte beklaga mig …..