Greve Vaktels äventyr. Kap 21.

Kapitel 21.

Avfärd.

     Följande dag laddade jag en kanon. Som signal till Pramalan att något var galet. Så gick jag ner till Port Salut med ett litet handbagage, åtföljd av de tre gråa bestarna. Omkring en timme efter kanonskottet kom Pramalan också mycket riktigt seglande med den lilla snipan. Även Elim var med. Jag måtte ha skrämt upp dem ordentligt.
     Redan innan de anlöpt ropade Pramalan:
- Vad har hänt???
- Inget. Överdrev jag." Jag vill lämna ön."
     De två från Auer steg iland och vi satt en stund på en bänk i hamnen och diskuterade saken. Så steg vi ombord. Vargarna också, ty jag ville ogärna att de skulle svälta på Theirs. Hönsen var betydligt fler på Auer.
      Det blev naturligtvis kalabalik på Auer. Petronella skakade av ilska ( barmen hotade spränga klänningen.)när jag berättade om saken vid en liten improviserad lunch.
- Men ungen då!!!!!
    Greta -Lisa satt och såg på mig och åt spagetti med händerna. Hon hade lärt sig prata:
- Ja, ungen då!!! ekade barnet och blicken uttryckte det slags förakt som bara kan vara inplanterat, icke sprunget ur en äkta upplevelse.
       Jag undvek barnets blick.
      Vi beslöt dock att Pramalan och jag skulle följa med Jenisej - som skulle betalas i guld - till Vladivostok påföljande onsdag.
      Så skedde också, och stående i aktern på Jenisejs gamla fiskebåt kunde jag länge den onsdagseftermiddagen stå och betrakta de tre vargarna, som tätt intill varann på en högt belägen klippavsats stod och såg efter den lilla båten och mig tills mörkret gjorde det omöjligt. Och jag fällde en tår, viss om att aldrig mer få se de tre underbara djuren.
Pramalan - eller Pram, som jag nu sade - och jag bodde i lastrummet. Vi diskuterade där länge vårt resmål och beslutade oss ganska snabbt för Paris via den transibiriska järnvägen. Jenisej skulle skaffa pass. Den gick med på att försöka ordna den detaljen mot ytterligare ett par gram. Och vi hade en påse guld var, Pram och jag. Så skulle vi också låta Jenisej köpa oss två kostymer, så att vi kunde stiga iland som något så när respektabla personer.( Vi var närmast klädda i trasor.)
Efter sex timmar var vi i Vladivostok och somnade i lastrummet medan Jenisej gick iland och hem till sin fru.
      Dagen därpå återvände fiskaren med kostymerna och två biljetter till Paris och pass för Jean-George G. Vactel och Pram P. Pramalan.

      När vi ytterligare en dag senare - på fredagen alltså - steg upp på expresståget var vi stiligt klädda i kritstrecksrandiga kostymer ,vita skjortor och mörkblå slipsar. Vem som helst kunde nog tro att vi var affärsmän eller ingenjörer som ville ta det lugnt hem till Europa.
    Så satte sig tåget med en knyck i rullning och färden, den långa, långa, mot Paris tog sin början.
     Jag var själv ytterligt förvånad - och det vill inte säga lite - över vad som hände och sade till Pram:
- Så underligt...
     Vi talade auerska - en slags rotvälska som påminde om tyska. En medpassagerare sade på ryska:
- Förlåt??
- Asch, sade jag på dennes språk, "det var ingenting."

Ebba skickas fram.

Ebba Bush Thor har skickats fram för att göra bort sig av Alliansen och meddela att man inte inväntar KU-granskning. Och det går hon på.

Idioternas talesman.

Idioternas talesman, Jimmie Å., menar alltså att Peter Hultkvist skall avgå, eftersom man i alla lägen i livet bör förutsätta att ingen meddelar sig ordentligt med andra och att man därför själv måste ständigt upprepa för alla andra det man råka få reda på.

Alliansen en katastrof.

Att tvinga regeringen Löfvén att avgå är en katastrof. Alliansen har ingen kompetens.

TV4.

TV4 är något man ser på när man måste. aldrig annars. Och måstet är...fotboll. För övrigt kan dom lägga ner kanalen. Skitkanal.

Greve Vaktel. ( En roman.) Kap. 20.

Kapitel 20.

Ensamhet och ett val.

        Helt överskattad är - ni kommer att protestera - dialogen. Särskilt när det är frågan om att fatta beslut. Beslut fattas i ensamhet, utan råd från någon. Man kan ha hur mycket dialog som helst. Till sist är man ensam i valet. Och kvalet.

        Vi tror i allmänhet på det fria valet.
        Vad tror vi egentligen att vi väljer fritt? Vad skulle ett val vara om icke fritt? Jag satt följande morgon med en kopp te´ och grunnade över detta. Jag tänkte helt enkelt att hur mycket man än rådgjorde med sina vänner och med sakkunniga så var själva valet ett komplett mysterium. För: hur skulle jag veta om det bästa nu vore att stanna på Kastellön och där skriva en bok ( till exempel ) eller att lämna Kastellön för att åka till Kina eller någon annanstans?
        Det är väl inte utan att ni känner till problematiken…..
Jag hade ju utmärkta rådgivare i Pramalan och vargarna, men ändå kunde jag absolut inte fatta själva beslutet. Hur skulle det gå till att göra det? Jag försökte minnas allt jag lärt mig om beslutets filosofi ifrån mina studier i St.Petersburg. Men det jag nu mindes var inte till mycket hjälp. Som alltid var jag tvungen att göra arbetet själv.
       Att lämna Kastellön var ju möjligt, med hjälp av Pramalan.
       Nå. Beslutet måste jag fatta själv. Och genom ett resonemang med mig själv.
Nu är det - egendomligt nog - så. att när man resonerar med sig själv, så resonerar man oftast inte alls med sig själv, utan med någon annan person som stått en nära, eller varit någon auktoritet. Det är - enligt Hegel - t.o.m. så, att man aldrig tänker något utan att ha en "adressat" i, omedveten, åtanke.

        Detta påverkar givetvis varje beslut. Om nu denna teori är sann. ( Jag är svag för Hegel, ty Hegel var en god människokännare. Mitt i all vansinnig dialektik..) Och enda sättet att bli kvitt denna avvikelse ifrån ett strikt personligt fritt valresonemang är ju att göra sig av med alla bindningar till personer som man då kan tänkas ha som diskussionspartners.
       Man måste alltså göra sig ensam.
----
      Jag har alltid tränat på detta. Och nu trodde jag mig i stånd att verkligen föra en dialog med just mig själv och inte med någon annan.( Nån förälder, vän , foren lärare eller starotsk.)
     Och så grep jag mig an - i förtröstan på att det verkligen bara var mig själv jag talade med - problemet.
     "Skulle ja lämna ön ?"
      I det att jag nu inte var helt van vid att förlita mig …. Alltså: Jag ville ha en uppmärksam åhörare ändå! En som absolut inte sa något. Men som hörde. Så att jag formulerade mig inför mig själv lika väl som jag skulle ha formulerat mig inför den mest kritiske åhörare. Som bekant blir ett musikstycke bäst om man sjunger medan man komponerar, liksom en bok blir allra bäst om man pratar medan man skriver den, som om man riktigt övertygade papperet om att det var detta som skulle stå på det, och sålunda formulerade sig med säkerhet och utan tvekan.
         Jag kallade med en vissling på vargarna, och snart satt de där ikring mig vid solstolen utanför det röda kastellet och såg på mig. Och de satte sig snart på baken och tungorna hängde ut och deras ögon var fästade vid mina. Jag betraktade Grå, Gråare och Gråast och såg hur det brann eldar i deras egenartade vargögon. I sex gula ögon brann det. Och jag började sålunda tala om för mig själv hur problemet nu såg ut.
"Skulle jag lämna ön?"
       Jag yttrade dessa ord:
- Skall jag lämna ön , eller skall jag det inte ?
      Det fanns utan tvivel något kristallklart över frågeställningen. Och det kristallklara har en lockelse, medge det!
       Jag har överhuvudtaget träffat mycket få människor som har gett intrycket av att vara kristallklara i tanken. Men det har ofta berott på att situationerna har varit sådana att de inte inbjudit till kristaller i just tankegången. Allra oftast har jag varit i sammanhang där man nöjt sig med en ad hoc inställning: "Vi gör så här så länge."        Vissa människor har en sådan inställning hela livet.
- Vissa människor ha en ad hoc inställning hela livet. sa jag högt. "Även gäller detta vargar!" tillade jag.
       De tre djuren lyssnade och lade då och då odjuriskt huvudet på sned, liksom för att bekräfta att de förstod, åtminstone så här långt. ( Jag tänkte att om jag nu talat på samma sätt med Gud, så skulle denne icke ha lagt huvudet på sned så där. Denne lär ju förstå allt, till och med på förhand. Alltså skulle han knappast lyssna alls. Han skulle ju veta. Men allt sånt är teologi och absolut icke den korsning av filosofi och psykologi jag själv sysslade med.)
- Men det gives tillfällen i det mänskliga livet då vissa människor inte nöjer sig med en sådan inställning. Ett sådant tillfälle är detta och en sådan människa är jag!
( Jag kände nu hur ensam jag var. Och det var ju en förutsättning för valet, men ack så smärtsamt!)
- Att stanna på en ö, det är att välja ensamhet. Det må vara i enlighet med en integritetens filosofi att stanna i ensamhet, som Simon Styliten, att sitta uppe på en pelare livet igenom och vara en fri ande, en integer, alltså "hel" , och fri. Men till vilken nytta. Hur fritt jag än tänkte och hur riktigt det än blev och hur kristallklar min tanke så småningom flödade, så - vad var egentligen värdet med det? Förutom den extraordinära njutningen ( som ingen anade och avundades). Man borde inte umgås! Så låter eremitens fältrop.

      Här såg nu vargarna på varann.
Jag insåg också att min inledning ingalunda var kristallklar.
      Det fattades något, och för mig, som studerat kristallografi något föreföll resonemanget något kristallskelettartat, och något kristalläpple fanns helt enkelt ännu icke. Kanske borde jag börja på nytt.
Men vargarna hade nu tröttnat och gått på jakt efter höns.

-------------
       Så var jag nu alldeles ensam, utan minsta beslut.
Jag hade inte beslutat nåt alls.
      Jag började fundera på om jag skulle kasta tärning om saken. Jämnt så gav jag mig av och ojämnt så stannade jag.
      Denna obehagliga tanke sköt jag bort. Tänk om nu tärningarna tvingade mig att STANNA!
      I och med denna känslostorm var ju beslutet klart. Jag skulle lämna ön, utan att först ha resonerat igenom saken. Och för att klara mig skulle jag be Pramalan följa med och vi skulle bege oss till Europa!( En katastrof för gänget på Auer, förstås! )
     Jag studsade upp från solstolen och började dansa av glädje.
Beslutet var fattat utan romber och romboider. Så fåniga människor är. Dom vet svaret innan. Men, som jag sade - inledningsvis - , alldeles själva. Utan att fråga någon.

Överbefolkning.

Få människor begriper att det är överbefolkning som är problemet. Ty inom kapitalismen är det ingen som tjänar på det.