My website

http://www.kajgenell.com/

Idiot

Bara en fullständig idiot frågar vad hen får för skatten.

Immer Kafka alltså

         Men om man vill klargöra världen och söka undanröja mystifikationer, som ju i längden står i vägen för förståelse av världen, så kan man otvivelaktigt ge sig på begreppet ”kafkaesk” som ju – det håller alla med om - används lite slarvigt: man blir ju inte mycket klokare om man står inför en samhällsföreteelse, som av någon blir benämnd ”kafkaartad”, om inte denne någon med ”kafkaartad” menar mer än t.ex.  groteskt+oförklarligt. Vad jag skriver i denna skrift  är alltså mycket till för att lösa upp denna föreställning och föra sakernas tillstånd dithän att man kan få bort ordet ”kafkaartad” som synonym till något sådant förenklat och uppenbart felaktigt som ”grotesk+oförklarlig”, och få det till något mer substantiellt, och med en mer verksam, preciserad innebörd, med en klar genes. Då, om jag lyckas med detta, så har jag lyckats ”befria världen” ifrån en mystifikation och dessutom förhoppningsvis bringat ytterligare ”positiv” kunskap till världen. Kanske kan begreppet äntligen få en mer solid innebörd?

Alltid Kafka.

                    VID ETT UTREDANDE av Franz Kafka och, mer precist, kafkabegreppet är det svårt att inte med detsamma bli belägrad av tanken på motsättningar. Hos och kring denne författare, en av vår tids mest berömda och egenartade, tycks det finnas motsättningar i överflöd. Det är inte bara så att liv och verk tillsammans bildar en bestämmande motsättning. Det finns även motsättningar runt Kafka, det fanns en gång motsättningar i den livsmiljö han växte upp i, motsättningar i det liv han levde, och det finns analogt ett flertal dominanta, determinerande, unika motsättningar i hans banbrytande verk. Alltihop således kringgärdat  av och sprunget ur stora motsättningar, allt lever dessutom ACCENTUERAT av motsättningar.

                Kafka tog i sitt skrivande – som många författare gör - sitt liv, som det nu var, som utgångspunkt. Det yttre livet var dock bara material. Några liknelser eller allegorier handlade det inte om, menade han själv. Om man tar fasta på, att det då hos Kafka inte är fråga om liknelser, så måste man inse, att det inte går att rakt av ”översätta” något av hans verk till något annat. Liknelsen som form är skäligen enkel. Liksom allegorin. Nu var det hos Kafka, inspirerad av den romantiska traditionen, tvetydigheten, diskrepansen, det ekivoka [1], det svävande, som gav den spänning i själen, som bidrog till det tillstånd hos honom, ur vilket allt detta väl sovrade och extremt väl formulerade berättande flödade. Skrivet oftast ett svep. Och det tycks som om det var formen, och svävningen, mer än innehållet, som var det viktiga för Kafka. Han tycks ha levat med ett inre spänningsfält, i en motsättning, som faktiskt aldrig gav med sig. Han kanske också försökte med flit, i en slags estetisk perversitet, behålla detta spänningsfält, utöka denna kraft, söka sig nära ett estetiskt/psykosexuellt "retningsfält", en "retningslinje", en slags ”irritation”…för att behålla detta spänningsfält genom hela skapelseprocessen och ut i verket självt.  Utvecklingen av detta fält kan man följa, eller tro sig följa, genom att vi har flera manus i original, i handskrift, som Amerika[2], Processen och Slottet, i vilka vi kan se vad Kafka strukit och ersatt i sin text: vi har på detta vis möjlighet att kunna ”skugga honom” i hans estetiska tänkande. Man kan i studiet av spänningsfält jämföra hur en mycket tydlig form av ironi stegras, eller ändrar karaktär, hos en ironiker. Kafka var ju, som människa, vad man vanligen kallar just ironiker. Han var den slags ironiker, där ironin vuxit fram tillsammans med en solid skepsis, en skepsis som, vid sidan av den eminenta litterära talangen, kanske är hans mest framträdande drag. Han hade, som människa och som författare, ett stort mått psykisk energi – även om han själv ständigt klagade över motsatsen. Man förvånas över den absoluta frånvaron av slappa formuleringar i alla texter från hans hand, och avundas honom - utan vidare -  denna formuleringsförmåga. Det finns alltid en drivande kraft framåt i Kafkas texter, som hos varje god författare. Det är själva grundkvalitén hos honom. Han ägde från början den extremt gode författarens signum, detta som gör att verken blir ”page-turners”. Men han skulle – troligen av en historisk slump - komma att s.a.s. ”transcendera alltihop” i flera avseenden. Med ”alltihop” menar jag här: ”all samtida litteratur”.  

-----/forts följer/    

---

[1] Lat.: ”equi”= dubbel ,”voce”= ”röst”

[2]     ( Den försvunne )

Bilder

Separatism och etnifiering. Varför?

Jag tror att människor just nu - i följderna av internettet och globaliseringen - accentuerar den Andre som Annan för att de klart insett att den Andre är Samma och att detta skrämmer dem. Så är detta en tillfällig reaktion innan vi alla under tvång inser att vi på ett någorlunda rationellt sätt samsas om allting.