Ing-Marie Wieselgren och börskursernas ontologiska status.

Ing-Marie Wieselgren har disputerat i psykiatri. Hon är van vid vanföreställningar.Nu skulle hon ta sig an en till. Efter vad det förespeglades.
Nu påstod hon i radion idag, i P1, att det där med Börsen - det det just nu är lite ner -  handlade ju inte om verkligheten, inte om verkliga saker, eftersom det handlade bara i stort sett om förväntningar. Hon ansåg att man borde syssla med Verkliga saker. ( Psykisk hälsa handlar också i mycket om förväntningar, det kan jag försäkra Ing- Marie.) Man borde syssla med verkliga saker, menade alltså nu Wieselgren. Verkliga saker, som att städa, och räcka varann en hjälpande hand. Nu undrar ju bara jag då hur Wieselgren hade tänkt sig ett mer verkligt börsvärde på aktier. ---- Vore det måhända ett ständigt fast värde?  Borde inte bolag värderas alls? Värderar man inte allting efter hur prognosen ser ut? Och efter vad man tror skall hända sen? Värderar inte IMW själv, när hon sysslar med människor, diverse insatser i relation till vad man kan få ut av insatsen. Inte ger man en människa, som inte har någon chans att överleva, en intensivkur under koma? Och sätter man inte in forskningsinsatser på hälso och sjukvårdområden med hänsyn till behov och prognoser gällande tillgängliga metoder.
Så Wieselgren kanske inte skall vara så säker på, att Börsen nu inte avspeglar någon verklighet. Den är kanske t.o.m. själva hjärtat i ett kapitalistiskt system. Det kapitalistiska systemet är verkligt. Det är inte ett bra system. Men det fungerar på det sätt det gör. Och tills det är avskaffat, så får man nog säga, att det tillhör de allra mest verkliga, och de mest betydelsefulla entiteterna, som styr våra liv.
Tänk så egenartad variant av bildning man kan gå omkring med som Medicine Doktor! Anställd vid SKL och allt. Och så man oblygt kan gå ut i radion och förevisa den!
Jag fattar inte vad hon egentligen avsåg med inlägget. Skapa lugn i börskrisen? I så fall var inlägget något av en praktsjälvmotsägelse, en motsägelse inte bara in adjecto.

Inför barnbegränsning!

Världsvid barnbegränsning NU för miljöns skull! Högst ett barn per skaft!

UN, vakna! 

( Detta inlägg borde man posta varje d-a dag.)

 

DELA!

All kunskap ÄR inte bra.

Dt är givetvis nonsens att hävda, som konservativa människor ofta gör, att all kunskap är bra kunskap.Eftersom människans resurser är ändliga , och tiden i vissa fall är knapp, då saklägen i världen faktiskt förändras, så finns det en massa forskning som är skitforskning, och som endast kan ses som övertäckande i sin meningslöshet all nödvändig och bra forskning. Det är därför det är förvånande att man kan alls stödja viss forskning som uppenbart hindrar åtgärder att vidtas för att rädda världens fortlevnad.
Upplysningen är inte en idé som skall diskuteras, den är en generell praktik som i sig har ett handlingsetos, om att man måste rädda vad som räddas kan.
Så måste demokratiska parlament enas om att viss forskning med fördel kan läggas åt sidan. Man bör varje år skapa en lista över kalkonforskning. Enom till straff, androm till varnagel.

Bråttomperspektivet måste in i forskningen. Det finns ingenting som hindrar att man kombinerar försiktighetsprincipen och bråttomperspektivet. Tvärtom.


Det enklaste är att låta bli att prioritera. Att alltfort hävda det "naturliga", att all kunskap är bra. Men det är inget "naturligt", inget normat  med den lilla tidsfrist vi har. Jorden förändras.

Det är i själva verket idag farligare att låta bli att prioritera. Men man vågar sig inte på det.


Men lätt är det inte. Om vi inte diskuterar brådska, så är det snart för sent för allt.

Om Rembrandt van Rijn, ur en kommande roman.

 TVÅ AVSNITT UR ROMAN, BEHANDLANDE REMBRANDT. ( Kaj B. Genell, 2018.)

            ”Rembrandt var i så måtto så enastående elastisk i sin konstnärspersonlighet, att han rörde sig med sin linje i ett spann mellan att vara helt strikt kraftfull, å ena sidan, och att vara skissartat översiktlig och lös och känsligt sökande, å den andra. Och det allra mesta som Rembrandt har ritat och målat är i själva verket just resultatet av och förkroppsligandet av en vandring mellan dessa två ytterligheter. Det är denna lustfyllda vandring mellan energi- och perceptions- och reflexionsnivåer, som gör Rembrandt så behaglig, och gör honom till en så varm och mänsklig artist, till en så vänlig själ. Det är heller inte fel att betrakta Rembrandt som en artist, som, genom sina olika sätt att angripa verkligheten, så att säga ironiskt alltid belyste det ena sättet med det andra, och som en konstnär som, genom denna leende och godmodigt åt det gudomliga sneglande ambivalens, tog sig för att ge oss en dubbelbeskrivning av både sin egen värld och sin egen person, i ett, och av vårt egen likaså. Som om han därmed, på ett oemotsägligt sätt förklarade att allting egentligen var ganska gott. Vanligen är det bara vilsamt för det mänskliga ögat och intellektet att betrakta verk som har ett överflöd av energi inom sig, och främst talar genom just det, och i sin av energi överflödande linje. Men Rembrandt gjorde det geniala, idet att han då och då, och ganska ofta, backade ifrån att lägga ut hela sin energi för att i stället ibland, ja ganska ofta till och med, ge prov på en meditativ, melankolisk linje. Det var i själva verket ett suveränt grepp. Helt enkelt för att det vittnade om en så erfaren syn på sanning. Det gav också prov på en insikt om konsten att förlåta, som den relativt fattige Rembrandt lärt sig av sitt eget liv.”

------------------------------------------------------

"-         Rembrandt var enastående bland annat i sin prestigelöshet. sa Poertz. Istället för att måla en yta, så bjöd han, genom att variera energin, och genom att ofta presentera rätt så klumpiga lösningar på deltagandet i det rumsliga och det köttsliga, in oss alla åskådare i den mystiska gemenskapen. Ja, jämfört med alla samtida, så förfaller just Rembrandt vara den ende som inte dekorerar en yta, men som ger oss ett universum av värme att bo i. Minsta lilla teckning är ett sådant litet ömsint hem. 

-         Också vår  [ stulna ] tavla?

-         Inte minst den.

-         Skall jag hämta den? undrade Lester.

-         Ja. När vi nu ändå, för en kort minut, äger en Rembrandt, så är det ju synd att den skall vara på vinden.

          Sagt och gjort. De gick nu båda upp till vindsvåningen, låste upp och in till vindsförråd nr.16 och öppnade hänglåset och cykellåset som hängde över dörrens låsparti såväl som regeln i själva förrådet med en vajer. De hämtade ur sängen den lilla duken, väl ungefär metern bred. Så vandrade de åter ner till Lesters apartment och satte sen upp duken på väggen med nålar och slog sig så ner i vars en väldigt mjuk fåtölj och beundrade, under det de strök sig över det lilla hår de ännu hade kvar på skulten, den gamla artefakten.

-         Med Rembrandt är det så, sa Poertz, att han är tilldragande genom sitt sätt, liksom Velasquez är tilldragande med sin ängslighet, liksom Goya är tilldragande med sin ilska, liksom Picasso är tilldragande genom sin kompletta likgiltighet, liksom …..

-         Man måste ha medkänsla. sa Lester liksom i förbifarten, och sträckte sig i detta nu efter en mustaschsax. Lester hade liksom Poertz mustasch, men Lesters var smal och välklippt, och skulle ha godkänts av vilken Mulla som helst. Det skulle inte Poertz´ ha gjort, som den å det syndigaste i testar hängde ner över munnen, särskilt då på vänster sida, där den alltid var belamrad med diverse äggrester och sådant från frukost och lunch.

        Poertz reste sig tankfullt ur fåtöljen och approcherade konstverket där det, buktigt som det var, utan sin ram, tryckte upp sig, uppnålat, mot väggen med en viss förfäran i blicken, eftersom man ju aldrig kunde förutse Poertz nästa steg.

        Både Poertz och Axelsson var ju personer som hade en slags klyfta inom sig. De agerade med största noggrannhet och moral inom vissa områden, de områden som stod dem närmast ifråga om andlig renhet och det estetiska, medan man i åtskilliga ärenden fann den båda lika vårdslösa med all den egna egendomen och all andras. Det var som om dessa båda funnit varandra i en slags hänsynlös önskan om det inres sanning och i komplett förakt för allting som var ytligt, fåfängt och präglat av karriärism, konsumism och av den kultur som blott tjänade att dölja sneda maktstrukturer i samhället, varav den struktur de hatade mest var penningens oförfärade makt.

    De var båda förvånade över slöseriet med naturens resurser, och de propagerade för Upplysning och för ett allmänt användande av den hånade försiktighetsprincipen. De hatade den rovkapitalism som, enligt deras uppfattning, aldrig upphört att råda. Om någon påstod att det där med lassaiz faire väl i alla fall var något som hörde artonhundratalet till, så kunde både Poertz och Lester plocka fram siffror ur huvudet på hur mycket livsfarliga utsläpp alla industrier i världen producerade per minut, samt i vilken rasande fart korallreven längs världens kuster evaporerade och snart skulle efterträdas av en osande svavelstinkande soppa, vari syrehalten var noll, och då kunde vi snart se oss om efter att hellre bo på månen, vilket å andra sidan inte var något realistiskt val.

    Alltnog: framför den förskräckta Rembrandten stod nu Poertz och granskade.

-         Tjockt med färg, som vanligt. sa Amschel, medan han med vänster pekfinger strök över den skrovliga ytan på den gamla oljemålningen.

-         Se nu här, fortsatte han, hur denna målning är ett ypperligt exempel på allting som är så underbart med Rembrandt just.

-         Hur han med att vrida upp figuren mot åskådaren inbjuder denne. Det är preliminariet. Sen åstadkommer han nu alltid en liten klumpighet någonstans, där vi får en ingång till, där målningen så att säga visar på det ofullkomliga i en helt oblygt, småleende gest. Så visas nu dessa två egenskaper i det ljus, det berömda ljuset, som tränger ut ifrån tavlan, och där man förgäves i det avbildade scenariot letar en ljuskälla. Att en sån inte finns det medför att man upplever det som om någon står bakom en och över huvudet på en inför ljuset, varpå man därmed så att säga föses av en osynlig hand mot den lilla duken. Det fumliga är det största hos Rembrandt. Ju äldre han blev desto mer begrep han hur han med det fumliga och hela fumlighetens estetik kunde åvägabringa ett lugn hos åskådaren, ett lugn och en sanning som så vida överträffade allt annat i samtiden, att han blev refuserad. Man kunde från beställarnas sida inte tillåta att man själv blev avklädd intill nakenhet av det man såg på. Man ville ha en yta med färg och form där allt skötte sig och betedde sig lugnt och stabilt, inte ryckte och slet i en. Ack nej.

-            Ja så är det med Rembrandt.

-         Ja, det är så att man kan gråta. sa Lester.

-         Vaddå gråta? sa Poertz, som svängde runt och betrakta Lester som nu satt och förskönade sin mustasch framför en fickspegel med saxen nästan inne bland alla tänderna.

-         Jo, lidandet.

-         Rembrandt led väl inte. fnös Poertz."

( ur den kommande romanen, Att stjäla en Rembrandt, av Kaj Bernhard Genell.)

China

I am urging China not do anything that might harm the relationship between Sweden and China.

Den monstruösa rättsidén om vederläggningen. Hämnaren.

               Något man borde tänka särskilt på är begreppet ”vedergällning”. Detta begrepp förefaller metafysiskt. Varur härrör det?  Vem skulle straffa lika för lika? I de tidiga samhällena, med polyteistiska och monoteistiska religioner, hade dessa uppfunnit detta med, att någon gud skulle ta på sig något som ingen annan tog på sig. Men i vanliga fall så straffar synden sig själv. Den som begår ett brott, säg: stjäl en bil, kommer till slut så plågas av sitt samvete, för det orätta som personen tillfogat en annan person, att nu agenten i fråga, den "onde", av sig själv blir svårt sjuk av dåligt samvete och slutligen kreperar. Så är nu vedergällningstanken egentligen den, att samhället här träder in, och FÖRSÄKRAR alla om, att om samvetet fallerar, så skall en yttre instans se till, att den onde agenten, skurken, rånaren, mördaren, bedragaren, slagskämpen får sona sitt brott med ett staff. Vedergällningen är det arbiträra subjektiva,- hämnaren - som klär ut sig som det externaliserade generaliserade samvetet. Ett formligt monster som är utstofferat till Rättvisa. Och detta är då det metafysiska i detta. Om inte den enskilde skötte sitt interna straffarbete, så fick det allmänna träda in. Men om nu inte det allmänna heller sköter sig, och inte religionsprästen sköter sig, om samhället är primitivt, eller inte alls finns, då får en vem som helst - i vedergällningens namn - med svärd skipa rätt. Och ersätta individen med den rätt, som det enskilda psyket "rättmätigt" - d.ä.: funktionellt praktiskt - kräver av sig självt, i samvetsapparaten, men där alltså det psykopatiska psyket nu alltid fallerar.

Idévärlden. Upplysning Bråttom.

Lena Anderson tog hem spelet i SVTs Idévärlden i debatten om den s.k. motupplysningen. Opponent man hade inget att komma med. Förnuftet är i LAs tappning givetvis ett. Skulle hon förespråkat att vi skulle använda oss av flera förnuft? Opponent kvinna gjorde bort sig med tanken om patriarkatet var den stora onda fienden. LA påpekade givetvis att termen borde granskas, liksom föreställningen att just något sådan som ett patriarkat var enarådande i makthänseende.
Sammanfattningsvis glömde man bort, att människor inte är intresserade av att lyssna till den som har bästa argumentet ( till vad man här kallade: meriten). Människor, mest de som upplever att de blivit förvägrade den, är intresserade av att ha makt. Vårt välgrundade intresse och stöd för LAs version av upplysningen borde givetvis inrikta sig på att skaffa upplysningen så mycket makt att man med den kan förmå människor att lyssna på argumenten. Innan det är för sent. Ty det är lite bråttom.
Vad som krävs är alltså helt vist Upplysning. Men även tricket att få folk att inse det.