Katten och universum.( Ur romanen om Rembrandt.)

                                                  "Om lejon hade kunnat tala, så hade
vi inte förstått vad de sa." ( L. Wittgenstein.)

          I köket i en liten etta på nedre botten på Adelaidegatan i ett morgonkulet Kortedala i norra Göteborg gick en liten deltidsstrippa omkring och donade bland allt stök, som erbjuds i ett hem, som härbärgerar en ensam mamma med femårig son. Eva Constantia Smith kokade gröt medan hon kollade sina kontakter på facebook. Ungen, som var en livlig krabat med stora svarta ögon, vid namn Theo Smith, satt och balanserade på en stol, mixtrande även han med en liten blå mobiltelefon av senaste modellen, men sökte den unga moderns blick, men denna vände i sin tur sitt trötta, grågula ansikte enbart mot den upplysta skärmen på sin silvriga och glittrande smartphone och hon glömde just nu alldeles bort den flitigt dräglande ungen, som ju ändå oftast föreföll klara sig alldeles utmärkt i världen och för övrigt hade sin egen mobiltelefon. Det hade bara fattats att den lilla katten, som sprang kring benen på dem, också hade haft en mobiltelefon att titt och tätt snegla i, för att man här skulle kunna åse en fullständig, modern dysfunktioni på kommunikationsplanet. Men katten förstod, ty katters förmåga att förstå är obegränsad, det visste redan de gamla egyptierna, och förmodligen redan pekingmänniskan, att världen nu drabbats av ett paradigmskifte, att det numera fanns en värld, dit katterna själva inte kommer, och att samspelet mellan människa och katt väsentligen hindrades av en ny gigantisk inadvertens.

       Således insåg katten, i en ny förtvivlan, som dittills katterna varit utestängda ifrån – eftersom den aldrig tidigare funnits - att hur mycket den än strök sin kropp mot benen på sina ägare och herrar, för att att göra dem till sina slavar, så fanns numera ingen som helst förutsättning för katter att äga det, som en fjärran osynlig och nära nog ouppnåelig makt nu tagit kommando över. Internetslaveriet hade drabbat husse och matte. Internet härskade nu över allt och alla. Internet var universums medelpunkt. Endast katten var, som alltid fri. Men definitivt berövad mycket av sin makt. Och således förslavad även den. Marginaliserad av en samling ettor och nollor.

               Eva Constantia, som ju nästan var bara barnet själv, hade rakt ljust hår, lugg, stora mörkblå, lite stirrande, lätt skelande, ögon, ett alldagligt, stramt utseende och en liten mun med en fräck amorbåge på vänster sida av munnen, som i sin helhet med sina delar retades med omgivningen. Hakan var nästan obefintlig. Hon såg alltid ut som om hon nyss gråtit, eller faktiskt ordlöst och innerligt grät. Hon hade absolut ingen humor. Men hon hade en ganska stor ömhet i förhållande till medmänniskor. Undantagandes sina föräldrar då. I det fallet var hon helt cementfast blockerad.

              Hon hade förmodligen ett livligt intellekt, men hon var alltid upptagen med att söka tröst i den metafysiska tanken om, att allt som skedde i nuet var bra, och att man egentligen inte behövde ändra på något. Om man ändrade på något så gjorde man det bara fåfängt, och kunde således göra förändringar lite på skoj.

     Hon var också upptagen av att se ett klipp på YouTube.

-         Mamma! sa ungen strävt.

-         Jaa, sa den unga modern frånvarande och vevade på skärmen. ”Allting är bra, mein Kind.”

Med detta svar menade hon ingenting. Det förstod barnet, som i besvikelse över detta, att modern sade saker som var blottade på mening, lade ifrån sig sin mobil och såg ner i golvet. Där satt i sin tur den grå katten plötsligt blick still och tittade sig omkring. Katter har en förmåga till den mest radikala plötslighet. Bredvid den låg en plastleksak. Katten funderade. Theo iakttog nu katten genom mobilkameran, eftersom Theo numera aldrig släppte sin mobil, och alltid hade ett gott öga till kameran, men utan att knäppa någon bild, och kattens koncentration tycktes, förstärkt genom telefonkamerans lins, kapabel att skapa de mest hisnande abstraktioner, baserade på vad den förnam av verkligheten.

       Så skulle det förmodligen vara möjligt, tänker vi, om än förvirrande för Theo, att rätt vad det var upptäcka, att djuret som barnet såg i sin kamera, hade börjat tala ett språk och förklarat universums uppkomst, och med sin tass ritat diverse formler i luften, som i ett nafs beskrev några enkla upprepbara försök, med vilka man på stubinen, här i köket, kunde skapa ett nytt universum, med nya hussar och mattar, nya kaffekoppar och mobiltelefoner, med mobiltelefoner med vilka man kunde komma i kontakt med mycket sällare världar än vad katten, i sin förtvivlan – ännu en förtvivlan, som nu kunnat uppstå som en sidoprodukt till formlerna för universums skapelse -  någonsin kunde skapa. Ty så skulle nu det universum se ut, som katten kunde skapa.

            Theo stirrade och stirrade på katten, och det dröjde nu inte länge förrän katten satt blick still och såg tillbaka på Theo in i mobilkamerans öga. Här knäppte nu Theo, med ett tryck, in en bild in i galleri på kameran, och så var nu kattens ytterligt fina blick förevigad, och den kunde sen postas på Instagram, så att alla såg, bland alla urgulliga kattbilder, blicken på en katt, som skulle ha kunnat skapa ett nytt universum, om nu någon hade kunnat följa dess anvisningar, om den hade gett några, om den hade haft språk.

    Kattens öde – för tillfället - var väl bland annat det, att den själv inte hade någon telefon som var lämpad för dess anatomi.

Älg

Feminismen är ju bra, styckevis.

Feminismen är ju bra, här och där, men det är ju inte så att män skall ha hand om barn. Kvinnor är bäst lämpade att ha hand om barn, ty de har fött dessa, och de har ett mjukare hull och luktar godare än män.
Detta är givetvis inte en konservativ åsikt. Det är en åsikt som är grundad i djup mänsklig kunskap. Diverse djur andra än människan har också den där eleganta uppdelningen att det förefaller modersdjuret som naturligt att ta hand om ungen. Ett djur som björnhonan bortser därför gärna från att hon inte får pensionspoäng på att lära sin unge att simma och hoppa häck, men gör alltså detta gärna, och kommer det nån annan kvinnlig björn och ber om att denna hona skall gå med i fi, så blir det faktiskt ett ramaskri.
Jag är själv annars vänsterpartist. Oftast.
Rent äckligt är det med vuxna karlar som bär sitt barn på bröstet. Dom barnen blir troligen sinnessjuka. Eller nåt ditåt.

Ur romanen om Rembrandt. Lester talar om pansarvagnsolyckan.

        KAPITEL 16 ( andra delen ).

 Lester började kratsa den lilla taburetten på benet, och sa sen:

-         Jag kommer ihåg hur det kändes när jag blev överkörd av den där pansarvagnen i lumpen. Hur larvfötterna pressade ner min bröstkorg i ett litet dike invid vägen, och hur blommorna vek sig, nästan in i munnen på mig. Blo´n rann ur öronen, och ett befäl skrek att man skulle stoppa vagnen. STOPPA VAGNEN! BACKA. Och så körde tanksen över mig igen, baklänges. Och ena benet hängde nästan löst. Och jag kände en väldig smärta i magen. Sen svimmade jag, medan jag hörde motorn i tanksen rusa så att det dånade högt över hela slätten.

-         ”Sen vaknade jag långsamt upp i en sjukhussal,” fortsatte Lester,” och där satt en flicka i rutig kavaj bredvid och läste en bok. När jag vaknade blev hon så förskräckt, att hon tappade boken i golvet. ”Han e vaken! Han e vaken!” ropa hon.  ”Vad läser du?” skulle jag fråga, men det blev inga ord. Jag hade en slang i munnen.

       Två läkare rusade in. Flickan försvann. Utan bok. Jag såg på läkarna, som båda gapade med munnarna. ”Herre gud.” sa den ena, en liten energisk typ med stora svarta glasögon.

      Under veckorna som kom, när jag låg som ett paket, ihopspikad och ihopsydd på otaliga ställen, så var jag komplett lugn. Världen tycktes för mig som en stilla plats, full av vänlighet och omsorg. Jag var inte rädd för något, inte missbelåten med vad som hade hänt, och jag väntade mig ingenting. Inte minsta spår av ångest fanns hos mig. Jag bara låg där och tittade smått överförtjust över allt som rörde sig. Vårdbiträden, en dörr, en takfläkt, en medpatient. Jag läste böcker, som Woodehouse.

     Problemen kom först när man sa åt mig att stiga upp.

     Det var ju inte det att det inte gick, och heller inte det, att jag trodde att jag skulle gå sönder i alla de fogar jag var ihopsatt i. Nej, men jag upptäckte att jag befann mig i en värld, där man åter ställde krav på mig, och en värld där jag ÅTERIGEN kunde bli överkörd av något, eller försatt i nån ännu värre situation, som att förhålla mig ansvarsfullt till någon annan människa, fundera ut vad som var det allra bästa att göra med mitt liv. Och vad skulle jag nu göra med detta, när jag förmodade, att det här med pansarregementet var ett passerat kapitel.

      Jo, det kom också upp både en sergeant och en löjtnant från regementet och tackade mig - oklart för vad - och hade med blommor, samt en check på några tusen kronor, och sa, att det var så starkt av mig att överleva. Det hade ingen trott, sa dom. Det hade sett så fruktansvärt illa ut. Ja, båda två sade sen, efter en liten stund, högröda i ansiktet ovan uniformskragarna, att det inte verkade, som om jag hade FÖRSTÅTT hur ILLA det varit med mig. Kunde jag inte förstå att jag borde varit DÖD? menade de. Jag sade då bara, att jag inte visste vad de ville att jag skulle göra. Skulle jag börja gråta, tänkte jag. Trots att jag inte alls kände för att gråta?

       Efter tre månader på sjukhus var jag hemma hos mina föräldrar, som inte alls ville ha mig hemma. Dom anklagade mig lite halvt för olyckan med larvfötterna, och de menade outtalat att jag varit på fel plats under fel tid. Och det var ju på sitt sätt onekligen sant.

      Nu drabbades jag av svindelanfall, av dubbelseende, av partiell blindhet, samt av fruktan för andra människor. Jag åt ibland inget. Jag vägrade gå ut. Och så vidare och så vidare. Och jag började då se mig om efter något bedövningsmedel mot att uppleva det jag upplevde. Det måste ju finnas någon hjälp! Min själ hade blivit överkörd än värre av livets pansarvagn, tänkte jag, än min kropp nånsin blivit, där ute på skjutfältet.

Jag fick inte ihop det.

Enda sättet att få ihop det var att be om tusen och åter tusen av sådana tabletter som fördummar en. Så tiggde jag sådana hos läkare efter läkare. ” Ja, men bara en kort tid då!” sa dom allihop, efter varann, och oberoende av varann.

  Och så gick det som det gick.

  Efter ett tag räckte det inte med lugnande. Jag tog alla tabletter som kunde på minsta sätt, eller på mesta möjliga, förändra mig, så att jag inte var den som var rädd längre. Och så blev jag en förstaklassens pundare. Och sen blev jag tillika en simpel tjuv.

    Så kan det gå.”

     I den lilla lägenhetens storarum satt de tre åhörarna intagande ganska neutrala, men ändå vaggande poser. Vaggande och vaggande, såsom vaggande är. Men stämningen var inte neutral. Tvärtom tycktes hela rummet vara som ett blödande sår, eller som en blomma som just öppnat sig för ett ljus, som är helt främmande, oväntat och ovälkommet.

       Poertz hade sedan sjunkit ihop. Evas ögon var tårade och Didrik strök oupphörligt, uppifrån och ned, med sin högra hand över sitt ansikte. Var och en var innesluten i sin förtvivlan, och ingen sträckte sig denna gång tröstande mot någon annan.

      Lester såg ner i golvet och gick sen och drack vatten. I lägenheten var det nu så tyst, att allt man hörde, var det stundvisa porlandet i värmeelementen, så typiskt för en mörk vinternatt.

Metoo väsentlig

Metoo, #metoo, är ju en vettig och väsentlig rörelse till sitt syfte, men till formen är den givetvis naiv och klumpig.

Bilder ii

Teigning