Mannen som inte kunde göra fel.

            Mannen som inte kunde göra fel.

                             PROLOG.

        Skeppsbåten tog sig in i lagunen med ett skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några meter och föll omkull.
       Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.

       Hunden, Bew, eg. Bewildered, sprang nu också upp ur den lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden cirklade den runt, såg uppåt på fullmånen och somnade, även hon, lagd i ring bredvid sin husse.

         Orsaken till denna landstigning var att motor-kryssaren Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män, exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1944. En man hade överlevt och med skeppsjollen, som likaså den klarat explosionen, hade matrosen Tom Wilkies från Hull, med hund, räddat sig till en liten ö i närheten.

         När Tom så småningom vaknade till och, yr och matt av trötthet, sett sig om på den lilla stranden, undrade han om något av skeppet var synligt, och om det fanns andra öar i närheten. Han kramade om hunden och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var yr av hetta och brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Tom såg sig om efter en möjlig sänka i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid horisonten ett bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han kunde, ner till jollen, hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som fanns. De virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen i sanden, på den lilla öns strand. Röken efter dessa singlade, smal och ljusgrå, upp mot den glödande ekvatoriella solen.

        Efter detta släckta hopp om omedelbar räddning, och efter att ha sett fartyget stäva vidare, gick Tom ut på en liten udde på den ganska gröna ön och försökte, vänd emot dess mitt, uppskatta dess storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets samt med ett litet vulkaniskt berg i mitten.

         Han studerade nu kisande de branta gröna sluttningarna till detta smått rykande berg, för att försöka gissa sig till var en bäck skulle kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda omaka nykomlingarna tog sig sedan inåt ön över svart småsten och gråvit sand samt genom vasst gräs och snart nog hade de funnit en bäck, där de lade sig ner och sörplade i sig friskt vatten. De utbytte en blick av förnöjsamhet och samförstånd. Detta var ingen ö man just nu ville vara alldeles ensam på. Tom sneglade ut mot havet igen. Av Claw, motorkryssaren, syntes inte ett spår. Vinden ökade något och Tom och Bew sökte sig in mot en liten skog. Det dröjde inte länge förrän Tom slog sig ner på en sten och tyst började gråta. Denna gråt, som förmodligen var en reaktion på kamraternas – den övriga besättningens - öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.

         Det visade sig att hunden nu, för första gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en papegoja, en stor mycket modig fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat ner från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.

         Tom började skratta och så småningom började han nu söka efter diverse grenar och annat för att bygga sig en hydda i skogsbrynet.

                                                  

    I. Möte i Palembang.

            Ni känner till typen, den där frimodiga människan, som samtidigt är helt oåtkomlig. Kombinationen är märklig, men den existerar. Också jag har alltså träffat henne i form av en man, en helikopterpilot.

           Nu försöker jag inte här, i det ni kommer att läsa, att framställa några bevis för några existerande samband mellan å ena sidan olika egenskaper gällande människor som inte kan göra fel, och just det att de inte kan göra det. Jag söker inga samband. Således, i min neutralitet i förhållande till detta så känner jag mig nästan obekvämt fri. Hur som helst, en sådan frånvaro av aspirationer på föregiven vetenskaplighet är närapå idealisk för mitt syfte, det ädla, det att berätta en historia. Ja, man kan väl säga att det finns ingenting som heller är så fritt och så idealiskt för en människa, som just det, att sitta i lugn och ro och berätta en historia. Man kan säga att närapå allt i livet är präglat av ofullkomlighet och besvikelser utom just själva denna syssla. Det är också därför som just berättelsen står så högt i vår kultur, liksom i nästan alla kulturer, och det är ju så att många människor nästan har den uppfattningen att berättelsen är det finaste, är självaste själen i kulturen och livet, och en liten del av världens befolkning dessutom sträcka sig så långt i sin bedömning av berättelsen som sådan, att den nära nog anser berättelsen var så nära livets mening man kan komma. För en människa.

         Jag träffade helikopterpiloten, Sven Pettersson, en dag för tjugo år sen på Sumatra när jag mönstrade av ett gammalt rostigt torrlastfartyg vid namn Deerhound i Palembang med den uttalade motiveringen att jag var tvungen att driva ut onda andar från mitt inre och det skulle jag göra under ett par veckors föregiven semester på den vackra ön. Jag ljög alltså. I själva verket var hela resan till Sumatra mycket noga planlagd, och mitt avmönstrande i Palembang, som för hela besättningen, från kapten till skeppsgosse föreföll rena vansinnet, var ett steg i ett projekt och ett äventyr som hade sin upprinnelse i erhållandet av en skattkarta.

      II. Farbror Valentins död.

           Det som hade hänt året innan var nämligen det, att en farbror till mig, den gamle Valentin de Olsson, hade hastigt dött, och det hade slumpat sig så att jag var ensam vid hans sida när detta skedde.

          Farbror Valentins liv hade varit fullt av äventyr och han hade sannerligen i fulla drag njutit av livet, något jag själv aldrig varit i minsta avseende kapabel till. Nej jag hade, trots att jag varit runt i hela världen, aldrig ens varit i närheten av ett äventyr, men endast dragit runt på de allra tråkigaste barer och träffat de mest föraktliga människor, i de mest generande situationer av desperat förtvivlan. Farbror Valentins liv däremot var inriktat på att njuta av de begåvades och de vackras närvaro, och han hade själv varit en stor vacker man med ett stort vackert, kraftig hår och ett gigantiskt, bländande leende.

          En gång, sade han på sin dödsbädd, hade han varit i Hull och därvid råkat en mycket vacker kvinna, som liknade Lana Turner, och ur hennes hand, medan han lagade hennes tänder – ty farbror Valentin var skicklig på det mesta – som betalning erhållit en skattkarta, som lämnats till henne av en sjöman som påstod att han överlevt den dramatiska sänkningen av skeppet Claw i Bandahavet, eller nära detta hav, 1944, då de medförde guld från Sveriges Riksbank, men alltså blivit skändligen torpederade av en tysk, som sen rammats av en britt och sjunkit strax intill. Farbror Valentin sade, i det han hostade upp massor av grönt slem, och inte alls log något charmigt leende, att han hade tejpat kartan under sängen och att jag, om jag sträckte min hand in under sängen lätt kunde finna kartan där, maskerad med ett porträtt av Gustav III, men jag fick inte ta kartan förrän han hade dött, sa han. Han berättade sen en liten historia, under smärtor, om en Tom Wilkies som hade överlevt sänkingen, och som bott i många år på en liten ö strax intill smällen och sen efterlämnat den karta som han lyckats komma över genom att laga Lanas tänder. Hur hon hade fått tag i kartan det visste han inte, men filmstjärnor får ju många egendomliga beundrare och märkliga erbjudanden, och kartan ingick förmodligen i ett sådant sammanhang. Lana själv hade ansett att kartan var en bluff, men farbror Valentin visste bättre, som ju han var en bildad karl och långt ifrån skådespelare, trots sin eklatanta skönhet.

      Efter en dödskamp, full av anklagelser mot djävulen, dog emellertid farbror Valentin plötsligt, slutande sitt nu bleka ansikte, och jag sträckte med detsamma in handen under sängen och fann så den lilla teckningen, väl ungefär ett A4 stor, föreställande Gustav III till häst, där ett kryss på dennes hand förkunnade att där låg en skatt. Latituder och Longituder var angivna i teckningens nederkant, och jag smög in kartan under min skjorta och begav mig i störtlopp nerför Luntantugatan, där min farbror bott, och kom sedan hem, där jag med ens slog upp Google maps, och halva natten satt jag sedan försjunken i studier av Bandahavet, som var ett hav som visserligen var ytterligt oroligt, men som faktiskt inte tillhörde de allra djupaste på jordklotet. Sedan mönstrade jag på en skorv i Lysekil, som skulle till Bandahavet, och väl där, I Palembang, mönstrade jag alltså av, och resten är, som man säger historia.

                             III. Föraning.

         Väl i den indonesiska metropolen förundrades jag över det vackra landet, som man alltid gör, samt gav mig sedan iväg ifrån folkmassorna – i detta land bor en kvarts miljard människor - till ett fiskeläge söder om staden, för att få tag i en mindre båt att söka vraket med. Den lilla byn hette Auer. Där höll man just i hamnen på att lasta av en helikopter ifrån en slup, som kommit dit ifrån Malaysia, och den som ägde helikoptern var en svensk sjöman, visade det sig, en medelålders man, vid namn Pettersson. Sven Pettersson. Helikoptern skulle han ha för att utföra kartfotograferingar med på Sumatra med omnejd. Sumatra är en vacker ö, men något rökig, och namnet är Sanskrit och betyder ”landet av guld”.

      Pettersson och jag började samtala. Jag fick förtroende för honom, eftersom han var så frimodig samt spred en stor trygghet omkring sig, samt hade helikopter.

      Så beslöt jag mig för att berätta allt om guldet, ty det var guld det var frågan om, och om platsen där Claw hade sjunkit med sin gyllene last, och om hur Wilkies hade levt ett halvt liv på en liten atoll i närheten, men aldrig fått upp guldet, men endast lyckats passera sin karta till en fiskare som hade sett honom dra sin sista suck utanför hyddan någon gång kring 1994.

    Och kartan är här, menade jag, tog fram den och daskade den med avigsidan av min lediga hand.

        Pettersson granskade Gustav II och alla streck och siffror som fanns invävda i teckningen kring kungen och sade att den företedde äkthetens alla kännemärken och att det nog skulle bli en lätt sak att hämta guldet.

-         Lätt gjort, sa Pettersson självsäkert, som om det gällde att köpa en tårtbit.

       På den tiden fanns det på 42ndra gatan i Palembang en svensk vid namn Kvist. Det var till denne vi vände oss för att få tag i en liten men god fiskebåt eller annat litet fartyg, som vi kunde nå den plats med, platsen som var utmärkt på vår karta.

            Redan samma dag satt så Petterson och jag hemma hos Kvist och drack ett inhemskt kaffe, som smakade illa men det drev i alla fall bort svavellukten ur näsborrarna. Ty det var så att öns vulkaner inte kunde hålla sig lugna en sekund. De kände tydligen på sig att det var guldjakt på gång, ty det skakade i marken och överallt i husen kom det små rökstrimlor, eller pelare, och hur man än försökte täta golv och väggar, så kom denna rök att blanda sig i allt. Utom just detta kaffe, som tycktes stå emot det mesta.

      Kvist undrade vad vi skulle på sjön att göra. Vi sa inte ett ord om guldet till honom. Bara efter en timme blev vi osams, och så bröt Pettersson och jag taffeln och återvände utan båt till Palembangs horkvarter, där vi bodde.

-         Kvist är inte att lite på, sa Pettersson.

     Under allt detta hade jag en besynnerlig föraning.

             IV.  Vi hyr en fiskebåt.

         Man kunde knappast söka guldet från helikopter, menade Petersson, även om denna flygfarkost kunde bli till stor hjälp i det stora hela. Definitivt behövde vi en fiskebåt, sade han, vilket jag ju också innan hade förklarat för honom att jag också själv menade.

         Vi gick och satte oss på ett café med utsikt över havet.

        Båda var vi givetvis upptända av guldets eld, en eld som är olik nästan varje annan i världen. Pettersson var mer sansad än jag. Min kropp var mycket orolig och jag formligen kastade mig av och an i stolen medan vi planlagde vår expedition.  Emellertid så bad Pettersson att jag skulle lugna ner mig, och då gjorde jag det.

-         De bästa är ju att vara lugn, sade han.

         Fiskebåten vi hyrde dagen därpå var en egendomlig farkost. Den såg ut som ett liggande fyrtorn. Till yttermera visso så mötte vi, när vi hade hyrt den, för 1000 gröna sedlar, just Kvist, som hade tagit sig en promenad ner till området, för att lufta hunden, som han sa. Någon hund såg vi inte till.

-         Det är bäst att vi håller oss undan Kvist, sa Pettersson.

     Till hjälp att segla båten och att hitta i Bandahavet och kringliggande vatten, och för all den kunskap som bara ett långvarigt seglande i de aktuella vattnen ger, hyrde vi för en liten slant en gubbe som hette Bill Boston. Denne var liten som en spindelapa, och likande på pricken en sån. Sedan åkte vi in till en skeppshandel och lite andra affärer i Palembangs centrum, ty jag ville ha en del dykutrustning, och allt jag köpte behövde nu godkännande av Pettersson, visade det sig.

     När vi var klara med inköp av radar och dykutrustning samt två gummiflottar, kartor, extra mat och dryck, kameror, o.s.v., så återvände vi med taxi till Bill, som höll på att städa i båten samt kontrollera motorn. Så kom vi sen iväg, sent på kvällen och stävade ut och nedför den flod vid vilken Palembang ligger samt ut på stora havet och vidare österut, mot Bandahavet. Helikoptern hade vi på släp på en liten pråm efter oss, överdragen av en väl påsurrad gul presenning.

        V. Sökning på Bandahavet.

           Nu var jag redan topp tunnar rasande på Pettersson. Denne bestämde allting, och han tycktes dessutom retsamt allvetande. Expeditionen hade redan förlorat hela sitt nöje för mig. Jag kände mig som en kuli, anställd av Pettersson för att hala upp några miljoner ur havet till denne. Ty vi hade bestämt att dela lika!

>>>>> forts följer

Hockeylag fastnade i isen.

Under spel fastnade ett helt huckeylag i isen igår p.g.a. kylan. Man koppas kunna hugga loss dem till våren.

Taltrasten. En thriller. ( Kap. 1-4.)

Taltrasten

                  

       © Kaj Bernhard Genell 2018

    

Kap 1. Thirnbull och Sankers.

-         Nä, den är oanvänd, sa Koppelt.

        Den han talade till, en ung poliskvinna, stod alldeles bredvid, i en liten jacka, av sommarmodell avsedd för poliser i solsken. Vintern hade emellertid kommit till staden redan i november året dessförinnan. Det var februari nu, och man borde ha vinterjacka på sig. Fast det var knappast tjänstefel att inte ha någon sådan på. Hon tyckte väl att det var varmt nog. Hennes kollega, Bengan Koppelt, hade undersökt en pistol, en Colt, och nu lade han tillbaka den på bordet.

-          Nä, här finns ingenting, som kan förklara något, sa kvinnan, som hette konstapel Brick, utan större övertygelse, och svepte med blicken över bordsskivan där det stått en laptop.

-          Inte ett spår. Den är inte använd. Den luktar inte, fortsatte Koppelt, som nu lyfte upp pistolen igen med två fingrar, granskade den och la den i en plastpåse, som han halat upp ur bröstfickan

-         Men varför alls sitta och leka med en pistol? undrade Brick.

-         Egendomligt.

          En viss Kapten från pansartrupperna, en Egon Sankers kropp låg hur som helst ute i trappan, delvis fast mellan räckena i källarvåningen, eller strax över denna, medan professor Thirnbull, som var en mörk, smal man med begynnande flint i fyrtioårsåldern, alltså fanns här inne med kriminalarna vid skrivbordet, med hakan fortfarande på bordet, knäna på mattan, med ett jack i tinningen varur blodet fortfarande stilla rann. Kriminalarna trodde att även denne man var död.

            En ung flicka, en Alluria Veladière, en student, som hade ringt polisen, stod i sin tur inne i Thirnbulls lägenhet, insvept i sitt tunna nattlinne, med en morgonrock över, en rock som hade en mellanstor pinfärsk blodfläck på sidan. Hon invid ett litet sideboard, på vilken en gigantisk filmkamera stod och rullade på ett stativ. Kameran gick alltså, i detta nu, i det väl upplysta rummet, och fångade således de båda polisernas agerande framme vid Thirnbulls skrivbord, från vilket laptopen och bordslampan hängde intrasslade i en väv av elsladdar, som ett praktexempel på hur man kan strunta i elsäkerheten i hemmet, kanske med katastrofalt resultat. Taklampan lyste alltså, och det gjorde nu bordslampan då inte. Somliga av Thirnbulls böcker låg nedramlade i en röra intill dennes stol.

          Thirnbull, klädd i vanlig kavaj och grå byxor, hade måhända fått en elchock samtidigt som han såg på sin pistol – medan han alltså tydligen filmade sig själv i egen hög person – och i samma stund rivit ner lampa och dator, samt fått ett slag av metallskärmen på lampan, i själva fallet mot golvet, och sen på något sätt, halvt upprätt, inklämd mellan bord och stol, hejdats i fallet och alltså fastnat i en egendomlig pose. Denna pose han nu då intog.

          Kapten Sanker, som varit en blond kraftig karl, låg i en ännu mer egendomlig ställning ute i trapphuset, och denne – om man kan säga denne - hängde i själva verket upp och ner, och huvudet var avslitet, och kaptenen tycks ha fallit två, tre våningar, från Thirnbulls våning kanske alltså, för att sen fastna med huvudet mellan de två riglar som höll de gråvitprickiga helgjutna betongtrappelementen samman i trappan, svängt runt vertikalt och sen förlorat huvudet, eller kroppen, och man får förmoda att döden varit en chockartad sådan, även om döden ofta förmodligen är just det. Den kommer ofta helt oväntad. Kroppen låg alltså under huvudet. En halv våning.

            Men de båda polismännen gick fortfarande runt i den trånga lägenheten, som var belamrad med bokhyllor och böcker från golv till tak, och konstapel Brick suckade, lade handen mot sin kind och på lite mer läppstift och muttrade svagt. Hon svor tyst, tittade mot Bengt Koppelts spända ansikte och svor igen, för att sedan lakoniskt med ett litet tryck på en röd knapp stänga av den rullande filmkameran, där man sedan förmodligen skulle kunna få se en rafflande sekvens, nämligen den där när Thirnbull faktiskt föll av sin med hjul försedda stol och, i fallet ifrån denna, drog med sig lampa och laptop, omgärdad av alla sladdarna till dessa.

-         Kan det alls finnas något samband mellan denne här och kaptenen, undrade Brick.

-          Mellan två fallolyckor? skrattade Koppelt torrt. Det är uteslutet. Fånig tanke. Men visst är den samtidigt bestickande.

-         Inte olyckorna!

        Alluria torkade, stammande ohörbart lite grann, blodet av sin hand, som hon skadat i det dumma försöket att få loss en stor spik ifrån en dörrkarm just innan polisen kom. Hon pekade mot Thirnbull, men det brydde sig ingen om.

-          Kände de varann? undrade plötsligt den kvinnliga konstapeln, en Leila Brick, som nu stod och pillade på den avstängda kameran.

      Samtidigt anlände nu doktor Blank, och med ett hallucinatoriskt grin trängde sig denne nu förbi Brick och in i lägenheten, som uppenbarligen var Thirnbulls, och alltså även förbi Alluria, som själv sömngångaraktigt rörde sig därinne, torkande sig i ansiktet med sin blodiga pekande hand, som darrade.

-          Äntligen, sade Koppelt till Blank. Äntligen en förnuftig människa! Jag blir galen!

        Plötsligt, och under tiden, rasade nu Thirnbull ner ifrån sin hängande pose vid bordet och ner på golvet, med ett väldigt brak. Hans hand slog ut, och ur hans kavajficka föll en pillerburk, ur vilken ett dussin små vita tabletter av farligt utseende föll och så rullade i en meter eller så på den tjocka mattan, skenbart i olika riktningar.

          Blank, som bar stålbågade glasögon, hejdade sig vid denna syn. Så gick han fram till Thirnbull och tog tag i dennes huvud, som nu låg nära bordets ben, i ena änden mot Thirnbull till, och formligen strök sakta över det, medan han iakttog hur blodet alltfort rann ur ett litet sår i tinningen.

-         Är han alls död? undrade Koppelt halvhögt, som kanske var chockad.

           Blank monterade nu Thirnbull, så att denne så småningom låg utsträckt på mattan, som var mörkblå, och efter att ha puffat och tryckt på honom i en minut, så vaknade Thirnbull till, tog sig åt tinningen och sa:

-         Herre gud. Vad har hänt?

            Doktorn lade då bandage på såret samt ringde efter en ambulans på sin mobil, som bar ett gult skal. Sedan gick han ut i trappan för att se till kapten Sanker, där man dock inte kunde hoppas på samma goda utfall. Denne stackare skulle, med huvudet på en våning och kroppen på en annan, åtskilda genom säkert en meter samt ett väldigt sår, eller mer exakt två, inte någonsin yttra några ord om sin skapare mer. Han skulle aldrig säga ett enda ord alls mer.

        Blank klättrade nu vigt som en apa omkring i trapphuset, och under tiden tog Koppelt med sin mobilkamera kort av kaptenens huvud, där det inte – åtminstone inte längre - fanns spår av något högre tänkande. Pansarkaptenens unga ansikte var nu skäligen tomt. Ögonen stirrade vidöppna.

       Leila Brick hade varit ute i polisbilen för att hämta mer polisavspärrningstejp och kom in i huset igen, spänstig och vacker, och lämnade banden vid kaptenen. Sen upp till Thirnbulls våning för att främst se till Alluria. Denna hade satt sig i en blommig fåtölj och var utom sig av oro, ty hon skulle skriva en tentamen dagen därpå och kände sig ur form, på grund av allt som hänt, särskilt dödsfallet i trappan, som det tycktes. När kriminalteknikerna anlände i sina vita overaller, åkte så Koppelt och Brick tillbaka till kontoret, medan Blank försvann till sjukhuset med Thirnbull, som nu tystnat och med stirrande blick och bandagerat huvud koncentrerade sig på att överleva. Inte för att han hade pratat de andra döva, men i alla fall tyst nu, som en mussla.

       Alluria kunde själv plåstra om sig. Hon hade ju, såvitt man begrep, inget med saken att göra i övrigt, heller. Hon hade ju bara ringt polisen när hon hörde oväsendet i trapphuset, sade man. En sömnig granne, som även var en bekant till henne, fru Lectura, hjälpte henne med tofflorna och in till hennes, Allurias alltså, där de satte på kaffe samt såg till den lilla taltrasten som satt och sneglade i sin bur.

-          Det vill mycket till, sa Koppelt, att krångla sig emellan de båda räckena för att kunna falla tre våningar här. Hur kan man alls falla utan att fastna med en gång, redan på våning två. Kanske om man verkligen vill så kan man möjligen falla ända ner. Jag förstår inte detta.

-          Nä, kanske bara om man inte var vid medvetande kan man falla ända ner, sa den kvinnliga polisen.

-         Och om nån siktade med kroppen. Här är typ 40 centimeter brett. Och offret, eller den döde, är ju en stor karl.

    Snön föll stilla över Tynnered och alla de trista bostadslängorna, där nu döden så blodigt slagit till under natten.

  Kap.2. Koppelt och Brick.

      På förmiddagen dagen efter satte sig nu Koppelt och Brick för en genomgång av situationen med kommissarie Porter. Hela den spaningsgrupp, som var redo för denna typ av fall, fanns med. På diverse stolar och vid diverse bord, satt alltså även Regelhielm, Hallongran, Wester och Böök. Samt Vilhelm Olsson.

Ljuset föll skarpt in från Skånegatan. En ensam fiskmås tränade jakt utanför fönstret.

-         Jo, hade Koppelt sagt, det är så här:

-          Vi fick ett samtal till vår bil om att nån ringt från en lägenhet i Tynnered, norra, och sagt att en man fallit i en trappa. Vi, Brick och jag, åkte dit och möttes utanför av inringaren, en ung student, en flicka. Alluria. Nånting. Ja, hon stod och frös. Vi gick in i trapphuset och en halvtrappa ner ifrån ingången där så låg då delar av en ung man, en kapten Sankers från pansarregementet och hängde där.

-          Vilken tid? undrade Porter, som stod med morgonkaffet i handen.

-          Klockan var väl så där ett. Ja, - här såg han på en sida i sin laptop, som stod framför honom -: ett och fem.

-          Fem över ett?

-          Ja, och huvudet låg strax bredvid. De måste ha varit ett förfärligt fall. Han hade nog en väldig fart, så det borde ha varit ifrån en av de övre våningarna. Så därför gick vi upp och kollade, och såg då att en dörr var öppen, till en som hette Thirnbull på tredje, och alltså översta våningen. Dom e inte högre husen där just. Så knackade vi, men inget svar, och så gick vi in och där såg vi då en gubbe, en man som stod på knä vid sitt skrivbord och blödde. En professor Thirnbull. Han tyckts ha varit online, filmat sig själv men något gick snett.

-          Var han naken?

-          Nänä, inget sånt. Han var klädd i en snygg kostym och hade slips. Och så hade han en pistol framför sig. Ljuset var tänt i taket.

-          Konstigt, sa Porter.

-          Ja, sa konstapel Brick, men det där med Thirnbull var nog en olycka. Båda två grejerna kan ha varit olyckor. Båda kan ha varit brott.

-          Har ni frågat Thirnbull?

-          Nä inte än. Skall åka till sjukhuset nu strax å tala med honom, sa Koppelt och strök sig om sin lilla svarta mustasch.

-          Det reder nog upp sig. Vad som är konstigt är nu att han samtidigt satt vid laptopen och filmade sig, medan han hade dörren öppen!? sa Porter och stirrade i golvet framför sig.

-          Vi får höra, sa Koppelt.

-          Han kanske är en youtuber, sa Brick. En youtuber kan filma allt möjligt konstigt.

-          Du, Leila – Porter såg på Brick – får ta reda på allting om pansarkillen. Allting! Hela livshistorien.

-          Å, herre gud. sa Leila. Jaja, jag vet. Jag har ju betalt för det hära.

-          Och så får du tala med obducenten om fallet i trappan, sa Porter.

-          Ett fall är väl ett fall? sa Brick.

        Porter stirrade som om han inte förstod. Sen förstod han.

-          Dödsorsak! Och kolla om Thirnbull verkligen är en youtuber? sa Porter.

-          Okey.

-          Ja skjuten var han inte, sa Koppelt, för pistolen var inte använd. Ingen av dem var skjuten, tillade han.

-           

          Kap. 3. Alluria.

         Allurias hår föll vackert över hennes axlar. Hon satt tidigt på morgonen, ordningsamt vid sitt skrivbord och skummade återigen igenom de böcker hon skulle tentera på samma dag. Hon var blyg och ordningsam, men nu verkade hon även förströdd på et sätt som hennes husflugor aldrig hade upplevt förut. Hon reste sig, gick till kylskåpet, tillbaka, satt en stund, reste sig, gick åter till kylen, åt ett kallt ägg, tillbaka, o.s.v..

        Till slut gav hon upp och satt och såg på tv, zappade och såg på vad som helst. Det blev mest reklam. Bettingsite efter bettingsite. Det var egentligen inte måttligt så mycket Sveriges alla casinospelare bidrog till tv. Begrep dessa alls hur mycket av den reklam, som de alla hade hatat om de hade sett på tv, som de betalade? Nu såg de inte på tv, eftersom de alla var skuldsatta, och nu försökte tjäna igen de pengar de spelat bort, antingen på nya spel, eller genom nätkriminalitet.

   Hon suckade. Sen ställde hon sig nära dörren och lyssnade. Hon tycktes alltså vänta på någon, tänkte flugkungen, som satt i lampan. Förste flugkungspoeten, som satt bredvid menade att hon såg på något sätt skuldmedveten ut också. En tredje fluga, som bara flög förbi, meddelade genom en doftsignal, att tjejen var rädd. Som för att bevisa sin tes flög denne sen och satte sig på flickans näsa. Flickan ryckte till alldeles väldeliga, och så var saken bevisad.

    För en polis, som fröken Brick, så hade det varit intressant att se lyssnerskan. Ty den vackra lilla Brick hade nog tänkt att Alluria kanske väntade på att herr Thirnbull skullekomma tillbaka. Kanske, hade nog Brick tänkt, skulle Alluria heller inte bli särskilt förvånad om Thirnbull ringde på.

    Men det är klart. Flugorna hade inte det överflöd av information som lilla Brick satt på. Men hon satt ännu så länge på mindre än hon behövde.

        Taltrasten satt tyst i sin bur och lekte stilla med några förtorkade majskornsstjälkar.

  Alluria tog fram sin mobiltelefon, och slog ett nummer, ett av dem hon hade i telefonboken.

         Kap.4. Professorn.

         Oscar Thirnbull blev professor i filosofi helt ung, vid 33 års ålder. Nu var han tio år äldre, och hade inte gjort någon karriär utöver att ha blivit professor i kontinental filosofi.

        Med ”kontinental filosofi” avses ju, normalt, ungefär den filosofi som producerades i Mellaneuropa under 1900-talet. Det är således en märklig term.

        Thirnbull var nu på väg hem från sjukhuset med spårvagn med ett stort bandage om huvudet. Någon större skada var det inte fråga om, det menade AT-läkarna. Thirnbull kom hem vid 10-tiden. Dörren hade låst av kriminalarna, och de hade förstås inte berövat honom några ägodelar, - det hade varit olagligt. Om de ansåg att hans lägenhet var en brottsplats, så fick de förklara detta för en åklagare, för att få tillgång till den. Vad Thirnbull visste, så hade en man hittats död i trapphuset. Thirnbull kände inte mannen. Men visst hade han mött honom.

     Mannen hade ju sökt upp honom.

  Men nu steg alltså Thirnbull, omplåstrad och dan, in genom sin ytterdörr efter att ha låst upp. Han hängde av sig sin vinterrock, en lång, svart kappa som onekligen såg överklassig och lite advokatlik ut. Han tog också av sig luvan, som en underläkare lånat eller gett honom för att han inte skulle bli blöt på hemvägen. En snäll läkare, tänkte Thirnbull och tog försiktigt ovanpå sitt bandage med mittfingrarnas fingerblommor för att se att alltstod rätt till och att det inte var alldeles för ömt vid platsen för såret.

        Han gick ut i köket, som var rymligt och välstädat, för att ta sig lite vatten.

       Sedan gick han in i sitt stora arbetsrum, som ju samtidigt var stora rummet och tv-rum för att städa upp efter olyckan.

        Böcker och dator låg fortfarande på golvet eller hängde i sina sladdar intill skrivbordsstolen. Laptopen hade stängt av sig själv. Lampan var det enda som poliserna hade rört vid bordet. Den var åter uppställd i ett av hörnen på detta. Under viss möda, och efter att ha tagit av sig sin mörka kavaj ( slipsen hade försvunnit någonstans ) så möfade sig nu den gänglige mörkhårige mannen att åter bringa ordning på bordet genom att placera laptopen där den skulle, samt att försöka dra sladdarna i en något mer förnuftig sträckning mot bortre kanten på bordet och se till att lampsladden åtföljde denna diskret ner mot väggurtaget, som nu, efter händelsen igår, hängde lite lös. Förmodligen hade rycken av sladdarna i denna varit lite mycket för den. Thirnbull brydde sig inte om att se närmare på kontakten för att se hur trasigt det hela var. En viss irritation fanns i hans rörelser.

    Han tyglade denna genom att yttra:

-          Papapaaa, papapaaa, padam, padam.

       När så bordet var i ordning och lampan på detta var tänd igen, så gick Thirnbull till kameran som stod på sitt stativ på bordet i hörnet. Han öppnade ett fack, såg att sd-kortet, som var kamerans enda minne, satt kvar, plockade ut det med vana naglar och tog det till datorn där han satte in det i ett för sådana kort avsedd plats, samt satte sig vid laptopen och efter en liten stund hade han transporterat det filmmaterial som tycktes finnas på kortet till datorns hårddisk, partition C:..

         Innan han öppnade filerna lutade han sig tillbaka mot stolens ryggstöd och suckade. Så reste han sig och gick till fönstersidan av rummet, som låg snett bakom platsen vid datorn och fällde ner persiennerna, som varit helt uppdragna mot den innergård de vette mot. Det var en förskräcklig insyn här.

       Sen tog han med iver itu med att granska filmerna hans kamera tagit.

       Huset var lyhört, liksom alla likande hus i Tynnered. Man hörde grannar, särskilt genom badrummen och dess väggar och ventiler. Ja, man kunde i badrummet t.ex. höra grannen snyta sig, nästan två lägenheter bort.

fort följer

No name

Måns Hirschfeldt och begreppet dönick.

Måns H. använde idag begreppet "dönick" om Mr. Madeleine, O´Neil. Vad har nu denne man gjort eftersom han i Kulturradion skall föräras detta epitet? Jag tycker att det vittnar om en fullständig nihilism att kalla ngn människa, som vad jag vet inget ont gjort, för dönick. Jag anser att det vore mycket bättre, om Måns använde begreppet om sig själv, i alla sammanhang, först, om det är ett oskyldigt begrepp. Jag gör det inte.

Ninni

The face