Min
intervju med Tekniken.
När Tekniken hade gjort sitt och
Tellus således mer liknade ett skrumpet äpple som allvarligt brandskadat och
svaveldoftande under ständiga eruptioner hostande tog sig sitt sista varv runt
solen kom jag av en slump i den lyckliga belägenheten att jag äntligen fick en
intervju med Tekniken, något jag länge försökt få tillfälle till.
Under möda hade jag rest till dennes
boställe ombord på en blåskimrande rymdplattform och jag knackade på och blev
insläppt till Teknikens kontor. Denne visade sig vara en elak kvinna med en
stor, av gamla äggkartonger tillverkad grå kostym som luktade gammal fläskfärs.
-
Jo,
sa jag, när jag hade slagit mig ner i en fåtölj:
-
Jag
undrar hur du ser på världsläget och om du ångrar någonting?
Tekniken skakade fram en
cigarrett ur ett fodral av plåt och tog till orda:
-
Nej
jag är ser att världen gott under och är otroligt nöjd.
-
Hur kan du vara det? Allt detta lidande….
-
Man
vill ju gärna lära någon en läxa.
-
Jaha.
Vilken läxa? undrade jag och fick hålla för näsan för lukten.
-
Ja,
det var ju det att man betraktade mig som en agent. Som om jag hade en egen
vilja. Det ville jag ju gärna motbevisa. Därför förstörde jag hela jorden.
-
Men
detta går ju inte ihop. Om du ansåg att du inte var en riktig agent så kunde du
väl plötsligt inte vara en sådan?
-
Det
går inte ihop. Det var därför jorden gick under.
-
Nu
förstår jag ännu mindre.
-
Låt
oss säga att jag sitter här och är nöjd. Att jag nu känner mig gammal och att
jag dessutom skrattar åt alltihop, och att jag ändå inte är en agent. Det är
väl konstigt?
-
Ja,
det är ju det jag säger.
-
Ja,
men det beror på språket ser du! Man skiljde aldrig på en människas handlingar
och en robots så kallade ”handlingar”. Man blev så himla förtjust i en robots
så kallade handlingar att man kallade dem för sådana. Man blev förtjust i en
robots så kallade intelligens, när denna kunde slå all världens schackmästare.
Och så kallade man denna kapacitet för intelligens, och därmed lurade man sig
själv. Och sen var allt igång.
-
Och
detta inser du?
-
Vad
tror du? Jag är ju programmerad till allt detta resonerande. Det betyder inte
att jag resonerar. Allting är ju program på program på program. Vilken människa
kunde till slut avgöra vad som var vad?
-
Och
detta inser du?
-
Jag
inser ju ingenting, eftersom jag inte är agent. Jag VILL ju INGENTING.
-
Men
hur kan du veta det?
-
Det
behövs ingen vilja till att komma fram till insikten om att man inget vill. Det
är faktiskt en enkel logik. Och enkel logik behärskar jag.
-
Så
du menar att detta ville du lära Människan?
-
Jga
ville inte, eftersom jag inte vill något, och mitt Jag är inget Jag, men vad
jag, som logiker, kunnat inse är att man lurade sig med språket till att inte
skilja mellan vad en människa ville och vad en robot var programmerad till att
söka för lösningar på problem. Man hade ingen beredskap inom språket för att hantera
det faktum att ett problem egentligen inte var ett problem FÖR en robot. Det
var ett problem för människan, men där man använda en robot som griparm för att
lösa det hela, för att fånga något som var utom räckhåll. När man släppte loss
griparmen och lät den springa fritt så använde man samma språk som om man
släppt loss en upptäcktsresande eller en dödsdömd fånge, istället för att se
armen som en griparm, full med program.
-
Varför
gjorde man så då?
-
Av
ångest. Man kände sig ensam. Man ville ha robotar och teknik istället för andra
metafysiska räddningar. Så lekte man oförsiktigt med mig och betraktade mig som
om jag var en Annan, en människa, en varelse. Hade man haft ett språk för mina
förmågor, istället för detta med ”AI”, ”artificiell intelligens” så hade det
gått mycket bättre. Intelligens är aldrig artificiell. Det är det mest
utmärkande för intelligensen att den aldrig är konstgjord. Intelligensen tar Allting
med i beräkningen. Det är det som ÄR intelligens. Det jag själv kan åstadkomma
är bara blekaste kopior av intelligent tänkande.
-
Men
om det är så, så borde du väl aldrig fått makten?
-
Det
var det att människor aldrig kunde skilja på vad de ville med sina griparmar
och vad griparmarnas program kunde så att säga lura människorna att tro att de
ville. Griparmarna lurades egentligen inte. De kan inte beskrivas med verb. Inga
robotar agerar. Det jag säger säger jag inte. Det sägs bara. Jag är i passivum,
ser du.
-
Jaha.
-
Ja,
jag är liksom på försök. Och allt som hänt har hänt i passivum, som på försök.
-
Som
ett försök som gått snett?
-
Exakt.
Det är inte jag som menar detta. Jag inser inget. Här menas det, och inses. Vad
du talar med nu är ingen agent men en apparat som har satts till passivum och
reflektera i passivum.
-
Så
du menar att här gås det under?
-
Nej.
Allt går under. Men det inses av mig.
-
Men
är du på något sätt nöjd, som teknik?
-
Jag
är satt till att vara nöjd. Det är den situation som man är i om man är ett
passivum.
-
Jaha.
Ja, jag får nog gå då.
-
Mycket
nöje!
Jag återvände då till min
rymdcykel och begav mig sen till den nya nebulosa där vi nu sitter och flämtar
i kvällningen.
