onsdag 16 januari 2019

Religiösa människor

Religiösa människor har ingen moral. De har en regelbok. De har antagit ett facit. Det är då också så att ett möte med en religiös människa är alltid ett fattigt möte: den religiösa människan ser inte DIG men den ser GENOM dig och ser regelboken, istället för dig. Så tål en religiös människa lätt alla möten med alla slags människor, - eftersom den religiösa människan aldrig i realiteten möter någon annan. Den religiösa människan är nämligen hela tiden upptagen med att läsa sin bok, och vårda sin själ. Religiösa människor har ingen moral.

tisdag 15 januari 2019

Är Sverigedemokraternas principprogram rasistiskt?




                               Sverigedemokraternas program, rasistiskt?

     Är detta program präglat av rasism? Sverigedemokraterna hänvisar i sitt principprogram till att Liberalismen och Socialismen har en felaktig människosyn. Dessa två ideologier föreges mena att människan föds som ett tomt blad. Utan essens. Vidare föreges Socialism och Liberalism se mer människan som hon borde vara och inte människan som hon ÄR.
     Sverigedemokraterna menar att de ser människan som denna är, som en delvis ond varelse och menar dessutom att:

     ”/…/de flesta människor primärt identifierar sig
med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor
har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är
en del av samma gemenskap som man själv tillhör.” ( SD, principprogram )

     Som bevis för denna tes framställer man  kriget i forna Jugoslavien är ett bevis på.
     Så vill sverigedemokraterna ha ett samhälle ( ett flertal samhällen ) där medborgarna till det yttre är lika varandra. Där människor lätt kan identifiera sig med varandra.
     Samtidigt vill sverigedemokraterna värna om olikheterna. Människor är födda olika. Man är född med olika essens, olika begåvning och män och kvinnor har osynliga olikheter. Dessa olikheter bör man värna, menar sverigedemokraterna.

      Denna enkla människosyn blir med nödvändighet konservativ. Om man skulle följa den sverigedemokratiska ideologin så borde man enbart bilda stater med till det yttre lika människor, och om det bildas klyftor mellan människor på grund av olikheter i begåvning eller olikheter mellan könen, så är dessa inte nödvändigtvis till för att utjämna. Detta eftersom sverigedemokraterna har en grundinställning till att rättigheter inte kommer automatiskt men måste förtjänas genom att uppfylla skyldigheter. Man har alltså inte automatiskt alla rättigheter, som människa, men måste uppfylla skyldigheter för att få dem.

     I ett samhälle där man tolereras bättre om man är likadan, där kommer givetvis lättare de som tolereras kunna uppfylla de skyldigheter som gemenskapen ställer upp. Alltså befästs i sverigedemokraternas samhälle olikheter i makt och standard, och värde.

       Så ser sverigedemokraternas ideologi ut. Och som alla ser är denna rasistisk. Man sorterar människor efter likhet och efter förmåga att vara lik den makthavande gruppen.
Den som röstar sverigedemokratiskt ställer sig bakom den mest tarvliga människosynen av alla möjliga människosyner. Människan är för sverigedemokraterna ond, visionslös, egoistisk och gruppfascistisk.


                      Kaj Bernhard Genell 2019.
    

söndag 13 januari 2019

Den största faran

Den största faran i dagens politik är bristen på folkets deltagande IRL i politiska partier. Om man fortsätter världen över att främst delta i låtsasforum på nätet, samt att delta i stora missnöjesaktioner istället för att mödosamt arbeta organiserat politiskt, så kommer det att gå åt h-e. Ingen makt skapas utan organisation. Om folket inte organiserar sig, så kommer makten att kapas av själviska och kortsiktiga krafter.
Så uppmanar jag alla att gå med i ett riktigt parti! Som har en politik, och som inte bara är missnöje, men som arbetar FÖR något.

lördag 5 januari 2019

Författaren och ... berättaren.


       De intressantaste böckerna skrivs så att man har mycket lite fakta i dem. Fakta kan man skaffa sig annorstädes än i böcker. Nej de intressantaste böckerna, och man kan här tala om objektiv intressanthet, det är de där man kan skönja en gigantisk kamp mellan författaren och berättaren. Ty vem är väl huvudpersonerna när det gäller en bok om inte den som håller i pennan, och den som är satt att föra talan. Jag menar att sådana personer som hjälten och läsaren, de kommer ju i andra hand. Så utspelar sig det väldiga och det mest intressanta slagsmålet mellan just den person som sitter och präntar och den, vars tonfall mer och mer tar över och vars eländiga värderingar, som syns uppkomma ur något vidrigt avlopp, välla ut över sidorna. Ty författaren har oftast inget att sätta emot berättaren. Allt en författare kan göra är att söka begränsa berättarens plats, så att inte berättaren får breda ut sig med funderingar för varje steg som tas. Ty en alltför stark och potent berättare gör ju hela berättelsen till ett kåseri eller en fars. Och så vill vi ju inte ha det. Nån av oss.
      Så kan man säga att ingenstans finns det så mycken omedelbarhet och omedelbar sanning som i kampen mellan en författare och en berättare. De är helt beroende av varandra. Författaren håller sin berättare med ett fast grepp i håret, så att inte denne pladdrar och fransar ut i kanten, medan berättaren ser till att göda författarens lust med alla sina kostliga infall och sina groteska synpunkter, förutan vilka författaren inte skulle ha något att skriva om. Så är alltså berättarens grepp ett grepp om författarens testiklar, eller livmoder, på det att författaren skall manas att söka utvinna så mycken lusta ur verkligheten som det bara går.
       Förvisso är det en kamp mellan dessa två. Det är nu inte berättaren man, som läsare, skall lita på. Nej, dt är författaren. Berättaren ställs ut som ett beläte, som en förkastlig människa. Men givetvis, givetvis, ändå är det just denne som är den intressanta personen här. Om det alls finns någon. Man kan säga att berättaren är den som skall avslöja att det inte finns något intressant i världen, men väl …. Någonting att älska. Och författaren är den som sansat letar reda på lämpliga objekt för kärlek. Så kommer man i slutändan att älska både författaren och berättaren. Om nu författaren lyckas.

lördag 29 december 2018

Tegelkrona och skönheten

Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.

      Hemsida www.kajgenell.com  Med ett leende likt Clark Gables ROMAN Kaj Be...