”Ty det är inte tillåtet
att säga, att man vet en sak när man framställer den, men inte vet att man
framställer den. Redan Sokrates lärde att att veta är att kunna undervisa.”
( Léon Brunschvicg, i Le Connaissance
de soi.)
”Jag följde, så gott jag kunde, leden i hans
tankegångar, och då upptäckte jag överallt utvecklingen av hans stora
grundsats, att naturen har gjort människan lycklig och god och att samhället
har dragit ner henne och gjort henne eländig. Särskilt Emile, denna mycket
lästa, lite förstådda och lågt värderade bok, är inget annat än en avhandling
om det ursprungligt goda i människan, och visserligen med det syftet, att visa,
hur laster och misstag, som är främmande för hennes grundväsen tränger sig in
utifrån i henne och omärkligt omformar henne. I hans första skrifter är han mer
inriktad på att upptäcka bländverket bakom de vanföreställningar, som fyller
oss med en så dum beundran för vår upplysnings verktyg, och omvärdera den
förrädiska värdering, som för oss till överskattning av ödesdigra talanger och
till förakt för verklig duglighet.”
( J.-J. Rousseau om sig
själv i ”Jag”/Rousseau/ och ”han”/Jean-Jaques/…..ur ”Dialogues:Rousseau Juge de
Jean-Jaques,1772-1776.…” )
”Om filosofin vill jag blott säga, att jag
såg, hur den blivit odlad av de utmärktaste andar i alla tider, och att det
oaktat i den icke finns en enda sats, som man icke strider om och som till
följd här av är tvivelaktig och oviss./…./ Jag beslöt mig nu att likt en
människa, som vandrar ensam i mörkret, gå sålångsamt och använda så stor
försiktighet i allt, att om jag också komme blott föga framåt, jag dock åtminstone
aktade mig för att falla. Jag ville icke ens börja med att tillbaka visa någon
enda av de åsikter, som jag förut blivit delaktig av, men som icke ingivits mig
av förnuftet, - utan att först ha använt tillräckligt tid på att uppgöra planen
till det av mig eftertraktade verket: att söka den sanna metoden för att komma
tillkännedom om alla de ting, vilka min själ är mäktig att fatta.---”
( Réné Descartes, Discour de la methode. 1637.)
”Växterna ,sade han / den erewhonske f
ilosofen/, visar inga tecken på att vara intresserade av mänskliga
angeläenheter. Vi kommer aldrig att få en ros att förstå att fem gånger sju är
trettiofem, och det är ingen idé att tala med en ek om växlingar i aktiekurserna.
Följaktligen säger vi att eken och rosen är ointelligenta. Och när vi finner
att de inte förstår sig på våra angelägenheter, tar vi för givet att de inte
förstå sig på sina egna. Men vad kan en varelse som talar på det sättet veta om
intelligens? Vem visar mest tecken på intelligens ? Han eller rosen eller eken?
Och när vi kallar växterna dumma, däför att de inte förstår våra
angelägenheter, hur pass mycket förstår vi av deras ?”
( Samuel Butler, Erehwon, Landet
Ingenstans, (1872) s.235f. )
|
F |
ILOSOFI är något annat än Aha!
Filosofi är mer av Ponera och Kanske. Filosofin har att göra med kritisk reflexion,
skepsis, måttfullhet och anständighet. Filosofin har centralt att göra med
personlig sanning, vilken är ett val, skapad i intensiv reflexion. Men faktum
är att mycket filosofi tyvärr mysticerande också ägnar sig åt att söka undvika
personliga val. Bland alla dessa distinkt dåliga filosofier – och det finns mängder
av halvreligiösa, ynkliga, auktoritetstroende filosofier - finns Dialogfilosofin.
Denna påstår falskt att sanningen,
liksom genom ett trollslag, skapas i dialog med Andra. Man flyr alltså i denna
undan det faktum att sanningen är ett personligt, ensamt, beslut. Kierkegaard
skrev nånstans att en sak är viktig att veta om en människa, som man nyss lärt
känna, nämligen vad som gjort henne allvarlig ( om nu denna människa alls
uppnått något allvar ). Allvarlig blir man ensam. Om man blir det. En grupp är
aldrig allvarlig. Den är på sin höjd tyst. Och det är kring detta problem - ty
ett problem är det – detta med allvarligblivandet - som denna lilla bok i
kommer att kretsa. Istället för att vistas i påhittade teoretiska idyller, som
t.ex. dialogfilosofin gör, med allt sitt tjafs om radikala andra och absoluta
ensamma, den oändliga alteriteten
och det kvalificerade duet -
där blotta de adjektiviska bestämningarna avslöjar den pinsamma bristen i tanke
hos upphovsmännen - så bör vi undersöka vad vi faktiskt har, i reflexion och
konst, för att nå större insikt om oss själva och världen.
Det är tveksamt, om det är så,
att filosofin, den existentiella och den humanistiska filosofin, utvecklas.
Förmodligen är det istället så, att den dels fluktuerar i förhållande till
vilket värde den har i sin samtid, samt att den visserligen kan utvecklas i
sina tekniska aspekter, gällande till exempel tankeekonomi och resonemangssäkerhet,
men i övrigt är den egendomligt omedelbar.
Nu finns det ändå, som alla vet,
en kumulativitet i filosofin. Man bygger i denna i hög grad på äldre resonemang
inom både Västerländska och Österländska filosofier. Så får man tänka sig, att
det ändå finns en slags utveckling, och i och med detta så kan man alltså garantera
en viss klassisk … orättvisa. Orättvisan
ligger i det, att de som föds i ett senare århundrade på så sätt får en
filosofi som är, i några avseenden, mer utvecklad. Och vice versa. Man måste ju
emellertid tänka sig att filosofin utvecklas, annars vore den inte mer än en
tillfällig reflexion, och reflexion vore meningslös.
Men man kan ju samtidigt inte
tro att människor i forntidens Kina eller i antikens Athén inte hade minst lika
god hjälp av sin tid filosofi i det dagliga livet som vi har av den.
Som var och en inser, så är det
ofta inte det att filosofin är undermålig som är problemet. Mer handlar det om
att den inte syns, eller att man inte tar den och dess kusiner, konst, musik
och litteratur, på allvar.
Man brukar ju framhålla att
teknik och vetenskap ut-vecklas. Och det är ju ovedersägligen sant. Det är ju
till och med så – till allmän
förbluffelse
- att teknik och vetenskap knappt behöver några
särskilt
enastående människor, så till den grad är teknik och vetenskap i sin
framåtrörelse självgående, att man kan säga att det vill till ett mirakel om
inte upptäckter av det ena och andra slaget skall komma att göras. Teknik och
vetenskap utvecklas alltså, som dessa kan. Och man kan till stor del säga att
de finns till för att utvecklas, och att de alltså gör så av sig själva. I
rockskörten på teknikerna och vetenskaperna hänger dess utövare och försöker
hänga med så gott det går. All teknik och vetenskap samspelar intrikat – som alla vet - med de
samhälleliga förhållandena på så sätt, i samarbete, alltså utvecklas av sig
själv. Teknik och vetenskap är likt den människa, som sätter sig ned med papper
och penna och tycker sig liksom bara fylla i en skrift som presenteras av en
osynlig ande. Tekniken följer sina givna vägar och fyller blint i sina förbestämda
spår. Teknik och vetenskap har sina mekaniker, utifrån vilka de utvecklas. Man
rör sig där inom snäva ramar, då ju allting inom teknik och vetenkap rör sig
inom materia och universell logik. Teknik och vetenskap har inga mål utöver sin
egen utveckling. Teknik och vetenskap är alltså medvetslösa. De har varken
reflexion, omdöme, samvete eller vilja.
R. Oppenheimer skriver i sin La science et le bon sens, ( långt efter
atombomben ) att människan genom vetenskapen
nått fram till en förmåga att reflektera över gott och ont. Detta stämmer
givetvis inte alls. Det är tvärtom genom åtnjutandet av litteratur, filosofi
och konst, som en vidare reflexion över etik, moral och samvete kommer till. Liksom
varje analys av en Rembrandtmålning, eller en teckning av denne, ger vid handen,
så skapas heller ingen konst utan kärlek. Kärleken öppnar upp för insikten och skapelsen.
Utan att möta denna konst skapad i reflexion och kärlek, kommer människan
knappt till reflexion över sig själv och tillvaron. Det finns stunder när jag
tror, att det närmare bestämt är berättelserna
i romanens form, som är livets
mening. Där Hegel talar om Världsandens
insikt om sig själv i allt högre former, där talar jag om Romanen. Om detta, eller någonting liknande,
skall denna skrift – som jag kallar essäskrift, eftersom den just är ett
försök, ja ett potentierat försök - också handla.
Helt visst är alla texter i
böcker för långa, och det påpekas ofta. Även denna boks innehåll är för långt. Men
en bok behöver ju en viss längd, för att man som väsentlig författare skall
kunna invagga läsaren i en viss trygghet, ur vilken man skall kunna väcka hen.
Första reflexionen: Jag står inför det jag inte förstår . Med
reflexionen inför det jag inte förstår. Jag står – liksom alla andra människor
– alltid – på något sätt – med reflexion inför det jag inte förstår. Med reflexion
förstår jag dock inte en hopplös situation men både passion och tanke. Med
reflexion förstår jag också lust. Med
reflexionens lust förstår jag…: reflexion är något som förekommer i …. relation
och olikhet och mellanrum. Reflexion är ett förhållande. Där tom identitet icke
slagit igen dörren om sig själv, Reflexion är i det att den samtidigt är en metareflexion
som en frihetens aktivitet i rum, där inga gränser ännu har legitimitet….. Där
kan glädjen frodas ordentligt och oordentligt.. Lustfyllt, - sällan som någon …
plågsam rörelse och dans. Den är så att säga den ”glada retoriken”: den
försöker övertyga dig själv om att du ännu inte vet vad du genom denna ganska
enkla syssla kommer att snart få veta…. Just det, att det är fråga om retorik,
en inre retorik kanske man inte i första hand tänker på. Reflexionen har många
likheter med den akademiska retoriken, om man ser människan såsom en varelse
som har svårigheter med ärligheten mot sig själv, ty då blir det ju genast
fråga om en form av dualism, där retoriken genast kan springa in som en förmedlare.
Retorikens former kan,
enl. U. Eco, indelas i två: ”Sålunda avtecknar sig en dubbel användning och ett
dubbelt accepterande av retoriken: 1. Retoriken som generativ teknik, vilken är
en heuristisk retorik, som syftar till att övertyga genom diskussion. 2.
Retoriken som ett förråd av döda och redundanta former, vilket är en tröstande
retorik, som syftar till att bekräfta mottagrens åsikter genom att låtsas diskutera
dem, men som i själva verket upplöses i ett känslosvall.”
Denna retoriska
reflexion – över liv och vetenskap och tänkande - övertygar och tröstar och ger
kunskap på en och samma gång! Reflexionen är så lik en självgående maskin. En
lång lust, som lätt finner sina orter hos oss människor ( hos oss splittrade,
och hos oss systematiska ). Reflexion är - som ett landskap utan bortre
gränser. Utan att tänka på andra landskap. Och då har filosofin här lätt att
leva. I mellanrum, som mellan det jag gör, och det jag inte gör, finnes reflexionen.
– Reflexionen är ständig, - liknar en hand, uppehållande mig i en atmosfär (
Allt är ständigt, så länge det varar, - det må jag väl tillägga.) av en variationsrik
tankeverksamhet, en anda, som kanske blir till personlighet. En bearbetning av
observationen, - och samtidigt ett blickande inåt, och inåt åt alla håll, in i
varje skrymsle, hämtande varje liten reaktion därinifrån på vad som nu kan ha
retat mig….därute ifrån……; ett sammanlänkande, likaväl obundet av intresse ,
och idogt blockerande andra lustar och begär än reflexionens, men ändå kapabelt
till ett utnyttjande alla lustar och begär. Som en njutningsfylld andning, likt
romantikens bild av den intellektuella njutningen… - så är ju den reflexion,
som på detta sätt får en estetisk karaktär, ”det intresselösa”, ett begrepp
Hegel använde - mycket, mycket intresserat, estetiskt , som vi håller det ” i
och för sig ”, men det kan och bör….också växa till ett etiskt, - och det och
vi skapar ett bredare synfält.)
Att man reflekterar, och
att man reflekterar på att man reflekterar på ett sådant sätt, att man iakttar
sina reaktioner i och med, i det att, man tar varje reflexionssteg, - liksom
tecknaren, när han tecknar, efter ett eller ett par streck lyfter pennan och
ser vart detta eller dessa enskilda senaste streck fört honom, ser om det ”stämmer”,
och han lär av detta och lägger på minnet varifrån han kom, och vart de senaste
strecket tog honom, - så är det också med den som reflekterar. ( jfr. t.ex. M. Hedlunds
grubblerier angående vem det är som skriver. )
Nu kan ju tecknaren
ofta också grubbla över hur det kom sig att det eller det strecket gav den
eller den effekten – inte bara på papperet, utan djupt in i själen på honom -,
och det är som om tecknaren då gick djupt in i huvudet på sig själv och in i
sina ögon, blir fysiolog – samtidigt som tecknare - och betraktade enskilda
tappar och stavar och små små trådar ibland ganglieceller, - sådant som han
vagt har kunskap om, och de machband ,( den för alla bekanta, av alla erfarna
förstärkningen av tingens konturer via ett system i ögonbottnens konstruktion
), som faktiskt omöjliggör varje avbildande, (eftersom machband i ögonbotten
accentuerar gränser mellan ljust och mörkt ) - alltså, som om han bedrev
fysiologiska studier i anslutning till sin konst, sitt tecknande….
På samma sätt, kan
det ju hända att den som sysslar med analytisk reflexion, iakttar sin egen reflexion
över ett bekant fenomen, och reflexionen på det reflekterade. Han måste se om
det finns några tänkandets ”machband”, som omöjliggör det, som han tror att han
håller på med… Han måste då kanske i första steget tänka på om den första
reflexionen bringade någon ”ny” kunskap till honom. Kanske har han lagt samman
två och två, och åter fått …. fyra, - eller han har sett ett invecklat samband
mellan några märkvärdiga tal eller deras exponenter, och då ger han sig in i
att försöka ta reda på vad han använde i reflexionen, och vad det var för
känslor som åtföljde de verktyg som han då brukade, - om det var ett egenartat
grepp som fick honom att se sambandet, om känslan födde greppet, och om hur den
känsla kändes som åtföljde processen, om han kunde bilda sig en uppfattning om
hur detta ”sanningens ansikte” ( ty inom sig har man ett ”sakta ansikte” som
byggs av sanning ) såg ut, - ty i insiktens ögonblick var det som om det snabbt
svävade förbi…., och han kan jämföra känslan med andra liknande känslor som
åtföljt andra insikter, små och stora, ---- ty han är ju en sann reflekterare
----, och, om det nu är så lyckligt att han finner ut, att reflexionen inte
slutade med att två och två är fyra, eller att detta eller detta andra samband
gällde, eller att de känslor som födde reflexionen och de som åtföljde och de
som efterföljde var helt olika några andra han haft, men att han kom till en
djupt insikt om att hans liv, - det kan ju vara det han ägnar mest tid åt att
fundera över -, betydde just det eller det, liksom det borde ha den innebörden
för alla människor i ungefär samma läge som han befinner sig i, och att denna
insikt inte bara var olik men helt annorlunda, och mycket vackrare än de
insikter han haft om sitt liv någonsin tidigare, på ett sådant sätt, att reflexionen
nu hade placerat honom i ett land, ett land han aldrig besökt, men ett land
beläget mellan allt han besökt...., så att det nu fick en realitet det nästan
inte borde ha haft, en realitet som var stark nog att beröra honom, men en
realitet svår att benämna, och speciellt svårt var det, att benämna denna
realitet som en upptäckt, ty vem skulle, - i detta läget -, tro honom -: det
var reellt och det var icke reellt, - det var vackert och det var ett steg, ett
framsteg,- ett reflexionssteg - , som hade fört honom med ens långt in i ett
land, som han nästan inte kunde tänka sig ha besökt någonsin, - vare sig i drömmen,
i ett tidigare liv eller i vaket, reflekterande eller icke reflekterande
tillstånd- så bör han tänkta på hur det kom sig, hur reflexionen tedde sig, hur
dess karaktär var, som reflexion betraktad!. Han är som tecknaren, när denne
inte bara tecknat, - eller tecknat likt, men tecknat något, där han ville
befinna sig mitt uppe i, ibland dessa linjer… och som nu tecknaren snart
beslutat sig för att teckna på samma sätt, men från en annan sida, och beslutat
sig för att: detta tyckte han om!, mycket ! Så älskar reflekteraren sin reflexion
och sin reflexion över reflexionen i detta sitt reflexionsrike, där reflexionen
är, men icke är sådan, att den kan ses av envar , men för den, som har verktyg
att betrakta reflexion……. Med en reflexion som är baserad på erfarenhet, annat
än något redan bekant, - det som är beskrivet ovan är såsom man beter sig vid
hanterande av symboler som man redan erkänt! - förhåller det sig annorlunda. Vi
återkommer till detta. Ty vi har ännu inte kommit till en reflexion om vad som
är verkligt, vad som existerar eller varför …. Ontologiska och metafysiska
spörsmål, som ju alltid ligger under all annan reflexion och lurar….. Ty detta,
reflexionen, den fria, s.a.s. ”givna” reflexionen – som vi alla känner till – (
hur bra eller dåliga vi än är på att genomföra den….) är ju alltid en dubbelrörelse,
en duplicitet, en jämförelse, som ibland slutar i det, som jämföres, slutar
bland allt detta, som bildar ett speciellt ställe, där man obehindrat kan andas
och andas ut, där den stora Friheten härskar, på den intellektuella reflexionens
härliga ”elyseiska fält”…. Och det är här inte alls tal om en negativ frihet,
en frihet där man är fri ifrån där man lägger sitt hjärtas ben på ryggen, ty
man har här kunnat etablera en ny, en verklighet av ett speciellt slag i
frihet, - av en möjlighet som dök upp som ur ett Intet, som kunde här skapa en
viss nära-nog Realitas, som gav en lust och glädje in i hjärtats innersta
outforskade och okända tillhåll……. Reflexion får icke vara bara ett: så skulle
man kunna göra, utan måste i grunden vara en intellektuell handling: en
reflexion måste kunna klassificeras såsom ett steg i en tanke- och
personlighetsutveckling, där steget inte har någon ångerklausul inskriven. En reflexion
är en reflexion. Och jag erkänner den såsom en del i mitt liv. Alltså: Denna
nära - nog - Realitas är en väl så god Realitas. Nära-nog är vad man skulle
kunna säga : tätt intill. Detta är - när allt kommer omkring - själva grunden
för reflekterandet, - det som tycks vara ett ”lustreflekterande”: att
realitetsgraden i reflekterandet tycks högre än den realitetsgrad som man kan
finna hos ett förgängligt ting , en stol som rätt vad det är faller isär, en planet
som brinner upp… eller hos en människa, en Annan, som man ( i allmänhet ) inte
kan lita på, - trots allt vad alla dessa idealistiska teoretiker i den
Andre-filosofin säger - vars tankar man aldrig riktigt ( riktigt ) kommer underfund
med o.s.v….., alltså: att realiteten i reflexionen upplevs såsom reellare än
allt annat, ( och tryggare: man vet var man har den! HOS SIG SJÄLV! inte bara reflexionsmässigt, som antytt , -
utan även känslomässigt: den känsla som åtföljer reflexionen är mycket starkare
hos den , som som reflekterar ( på detta sätt ), än känslor inför annan s.k.
verklighet. Det är ,som bekant, inte alls ovanligt bland diktare och filosofer,
att dessa säger: ”Endast då – när jag skrev – levde jag!”. I infallet. Upplevelsen
av realitet är då intensiv. ( Och omvänt, - främlingskapet inför de påtagliga
tingen, eller inför vyn utanför fönstret….) - Så kan man t.ex. se Gunnar
Ekelöfs Herren Någonting Annat som en kuriös skuggbild av reflekteraren. Mer om
detta nedan ……. Man kan då se reflexion såsom något som enbart främlingar
sysslar med…… Men så enkelt är det ju inte. Och det är ju inte heller så enkelt
att alla främlingar lyckas med sin reflexion. Tvärtom, - de flesta av de
”lyckliga reflekterarna ” får se sig hamna i ett ganska förvirrat tillstånd, i
en rätt obegriplig realitas….. med tiden….Reflexion är en vansklig syssla. En
poetisk främling måste ha en väldig känsla för vad som inte är verkligt……..
------------------------------------
Kommentar till första reflexionen: Filosofi och reflexion är ett
kryssande: filosofen kryssar mellan extremer , men i full konsistens, i reflexionens
stora lust bland infallen, fantasins atomer: Filosofen måste kunna argumentera
mot de båda fundamentalistiska ytterligheter som framgår ur: 1. Ingenting
spelar någon roll. och 2. Allt spelar roll. Allt betyder något … och i ett huj
förklara att common sense ofta saknar… symboler. Helt huvudlöst. Sådana idéer,
i vad Husserl kallar ”livsvärlden”, vilket blivit ett begrepp, som finnes iden
dagliga reflexionen är för det mesta vaga som :” Något sådant vill jag .”,
Ointressanta är ideer ,vilka ger en komplett byggbeskrivning av en väldig
maskin. / Där har vi också filosofins svaghet: I stället för svar på en fråga
tillhandahåller filosofin en lite annorlunda föreläsning, bestående av frågor,
en mängd sådana, vars antal ökar exponentiellt…………..
Framför allt och över
allt annat så är reflexion utsträckning…. Intellektuell linje. All reflexion är
inte filosofi. - Filosofi är någonting underligt,… - något man blir förälskad
i, - vilket i sig är underligt -, såsom Sokrates i Gorgias påstår att han är förälskad i filosofin, och såsom Kant
påstår, att han drabbats av ödet att vara förälskad i metafysiken (……. i hans
nedgörande bok om Swedenborg ) … Och om nu än inte all reflexion kan
karaktäriseras som inkrökthet, som självkärlek, så…….? …..)
--------------------------------
II. Andra reflexionen.: Varje gång jag avviker från min reflexion
börjar jag en ny, men jag är fortfarande identisk med mig själv. Målet med
reflexionen är att jag skall besluta mig för att avvika ifrån den. Detta mål
måste jag ha in mente hela tiden, men det får aldrig störa den aktuella
reflexionen. På så sätt har jag alltid ett dubbelt mål med min reflexion. Att
fullfölja den, och att ( när som helst ) avvika från den. Detta är det ideala.
III. Tredje reflexionen.: Reflexionen är bara en samling negationer. En samling
negationer. I den sanna andan av bortstötandet av…..det tarvliga i all existens.
Jag skall förklara vad jag/ han menar: i en argumentering mot denna ”anda”…
Någon måste säga ifrån.--- Man måste då och då stanna upp, och man bör då och
då säga ett NEJ. - Det är absolut inte så, att det är negationen som är den
drivande kraften i världen. ”Dialektiken driver sig själv framåt genom
extremer, driver tankar med den allra yttersta konsekvens till den punkt där de
vänder sig mot sig själva, istället för att kvalitativt förändras.”, som Th.
Adorno en gång skrev, till mångas förfäran. En förvanskning av både G.W.F. Hegel
och Karl Marx, menade man . Men efter ”den drivande kraften”, så kommer negationen
som den avgjort nödvändiga korrigeringen utan vilken dumheten skulle segra
totalt. Negationen är en god tvåa. Det handlar alltid om att vara övertygande.
Men inte på det sätt man vanligen menar med detta. Vad skulle vara mer
övertygande än att övertyga? Jo, att i en övertygande fråga på ett övertygande
sätt fråga! Att fråga på ett övertygande sätt. Det är att i sanning övertyga.
Ty det lämnar övertygelsen över till den som svarar. Därmed kan man säga att
frågan är den övertygande negationen, medan varje direkt påstående, svar , i
den bra frågans närhet, blir såsom hängande i luften. Det gives knappast något
mer övertygande än en uppfattning, eller snarare en fråga, om den föregåtts av
ett nej. Man måste -så att säga - stoppa det väldiga flöde av omöjliga förutsägelser
som folk ideligen häver ur sig. Ty det är det allra svåraste, att få människor
att inse, att deras syn på sannolikhet inte är rimlig.(!) Man må stoppa den
stora övertygelsen för den övertygande frågans skull. Ty, till syvende og
sidst, vad är vi människor allra närmast: ett påstående eller en fråga? Ni vet
alla svaret. Påstå inget annat! På det hela taget finnes inget viktigt ämne,
som icke är viktigt just på grund av att det innehåller frågor. Det sätt man
kan avlocka ämnet dess frågor, är det övertygande. Det i längden mest
förrädiska och gemena, det är att på ett övertygande sätt söka undanhålla
människor deras högst berättigade frågor. – Och det är ju det man vanligen
råkar ut för som människa, - och det är det, som man brukar kalla för ett
övertygande resonemang: när ngn på ett naturligt och vinnande sätt får en grupp
människor, - en hel grupp oftast -, att tro, att det inte föreligger några
frågor; att alltihop bara förhåller sig på detta viset, och inget mer. Att det
är så det är! - Demagogi ( gr. demagogikos =”att leda folk”.)är att få folk att
se svar, ty det är så ovanligt med demagogi som får folk att se frågor omkring
sig, att ingen skulle kalla det demagogi, fast det mycket väl kunde förhålla
sig så. Men sådana tankar detta är! Nej och nej…… Den väsentliga reflexionen
uppkommer egentligen aldrig ur ett nej. Nejet är överskattat. Ingen diskussion
är fattigare än den som är uppbyggd antitetiskt. Nej, den diskussion är rik,
som bygger på nya överraskande infall, PÅ SIDAN AV nejet… Jag är ingen
anhängare av det … dialektiska…
Dialektik. ( gr. dialektike
techne, samtalskonst .), A.)
Ursprungligen - i antiken - diskussionsmetod att genom dialog - som hos Platons
Sokrates - nå en uppfattning om ngt. Något formaliserad av Aristoteles. B.)
Under medeltiden närmast betecknande logik; C.) Förändrad bet. hos Kant, - som
”skenets logik”. Uppgiften för den transcendentala dialektiken är, enl. Kant,
att avslöja illusioner som det mänskliga förnuftet har en tendens att trassla
in sig i. K. påvisar att det finns teser och antiteser som båda kan bevisas,
när förnuftet går utöver sina gränser för möjl. erfarenhet. Han avvisar
möjligheten av en försonande syntes. D.) Fichte talar istället för om d. om en
”syntetisk metod”. ; E.) Schelling tar upp triaden, hävdar att den svarar mot
en utveckling i naturen och i historien.; F.) Hegel. – inspirerad av Kant o. den triadiska
uppställning av kategorier som finns i Kritik der reinen Vernunft, och av
Fichte och Schelling, menar att de dialektiska förnuftsmotsättningarna kan upphävas
med en spekulativ dialektik. De synbara motsägelserna är endast Moment i ett
större sammanhang, vari de upphävs ( medieras ). Nödvändiga förnuftsstrukturer
( insikt i former som inte kan vara annorlunda, ) kallas av H. ”dialektisk
rörelse”, ”d.-sk. process” el. ”d.skt vardande”.;
Hur dessa processer framkommer, nämligen skäligen makaniskt,
kritiseras på 1840-talet av Kierkegaard m.fl. G.) Fr. Schleiermacher – den mod.
rel. filosofins grundare - går tillbaka till den antika dialog-dialektiken, -
och har på detta sätt påverkat den moderna dialogfilosofin, dialogteologin m.m. - vilken inte har med den tyska
idealismen att göra. - jfr. J. Elster, Forklaring og dialektikk.
D. i Fr. Engels tappning i Anti-Durung, (1894)
kap. XII o. XIII., - är förödande kritiserad – såsom i olika avseenden felaktig
, godtycklig, oklar ( och onödig ) av Karl Popper. ( se: Conjectures and refutations, s. 323ff .).
-----------------------------------------
Reflexion är att avvika. Reflexion är väl ytterst att aldrig,
aldrig någonsin komma tillbaka! Det är sann reflexion. Reflexion ut i det
oändliga, så att säga……. ( Jag kommer att tänka på den österländska spekulationens
ying och yang, där det i varje ying bor en liten yang, i varje yang finns ett
litet ying: i varje ja finns nog ett litet nej,; i varje nej ett litet ja, -
något som då, följaktligen varken helt kan förnekas eller bejakas……)…. Eller
hur förhåller det sig…..?
IV. Fjärde reflexionen: Som
ultimat grund låg för Soren Kierkegaard, - tror jag följande väl uttryckta
känsla: ”Djupt inom varje mänsklig varelse lever ändå alltid ångesten över
möjligheten att vara ensam i världen, glömd av Gud, förbisedd av miljoner och
åter miljoner i detta enorma hushåll. Man håller ångesten på avstånd genom att
träffa släkt och vänner, men ångesten är ändå där, och man vågar inte tänka sig
hur man skulle känna sig om allt detta togs ifrån en.” ( S.Kierkegaard,
PAP.VIII A 363.)
V. Femte reflexionen:
Det tycks rimligen som om den, som framställer yttranden om
reflexion också måste framställa någon teori om medvetande. Helst också om
Jaget. Ty reflexion försiggår i vad som brukar kallas ett medvetande, eller i
ett Jag, en människa ...eller i en tankeverksamhet. Och att nu detta bör redas
ut, - det är det som ställs som krav. Jag – som skriver detta - kan bara säga,
att jag inte äger mer än reflexioner kring begrepp som medvetande och tanke, -
ingen teori. Jag kommer att beröra sådana teorier, dock.( S. Kierkegaard brukar
närmast betecknas som kantian i kunskapsteoretiskt avseende. ) Reflexionen
föregår däremot inte medvetandet. Medvetandet är på något sätt primärt… har man
tänkt sig. ( ”Varseblivningen innehåller inget Ego.” i den polske filosofen L. Kolakowski,
i den tänkvärda Die Gegenwärtigkeit des Mythos, (1966, ( Warzsawa) 1972, s.23.)
Man brukar tänka sig Réné Descartes´ ( lat. Renatus Cartesius ), ( 1596-1650 ),
såsom den moderna västerländska tankens initiatör ( något, som dock ifrågasätts
av bl.a. Martin Heidegger , som rent idéhistoriskt i detta avseende håller på
Leibniz……), och hans två stora verk Discour… och Meditationes … hade ett enormt
inflytande, även om metoden var märklig (tvivlets metod) och han bedömdes av
Blaise Pascal – de två var bekanta med varandra, om än flyktigt - såsom
”osäker” ( incertain )……. De två huvuduppgifterna som ateisten Descartes lade
fram, för sig och världen, åtminstone som förevändning för sina skrifter, var
dessa: 1.) Att bevisa Guds existens . 2.) Att hävda att människan bestod av
kropp och själ. Den cartesianska dualismen, som skulle visa sig bestå i just
den termen , såsom en karaktäristik av västerländskt tänkande, i motsats till
bl.a. orientaliskt…. Descartes gudsbevis var inte alls nya, och hävdandet
angående dualismen har vi ändå haft med oss ( minst ) alltsedan Augustinus
(400-talet), som hävdade samma sak, och att det helt klart var så, att själen bestämde
över kroppen i allt. Föreställningen om medvetandet som ganska snävt, - ett
cogito (”jag tänker”) utan objekt, och som en ren ”tankeförmåga”, har alltid
varit kontroversiellt. ( Även om denna karaktäristik inte är helt sann, -
vilket påpekats bl.a. av Jaakko Hintikka :.Descartes tänker sig medvetandet som
något som tänker och känner, bl.a. kan känna smärta, kyla o.s.v…… ) Men: Cogitot,
- sett såsom (ett ”intuitivt”) bevis för människans existens, - vilket förekommer
likaså hos Aur. Augustinus som bevis för existens , och kopplat till en idé om
tredelning av själen , - Augustinus, som jämställer det med t.ex. ”ambulo” (lat.
”jag går” ), - vilket dock är något man kan inbilla sig att man gör …., en
fälla Descartes inte går i - , har med kraft – och på många sätt - tillbakavisats
bl.a. av Edm. Husserl, William James, och Leszek Kolakowski. Alltså: Descartes
Cogito har kritiserats av mängder av andra filosofer, och också ironiererats
träffsäkert av S. Kierkegaard ” Det vore för mycket begärt av en människa, att
hon skulle bevisa att hon inte existerade.”- ( ”Det var jo urimeligt at
forlange af et Menneske, at han ved sig selv skulde opdage, at han ikke var
til.” ( S.V.VI.s.25. ) ( S.K. om Descartes´ cogito )), men det finns de, som
påstår, att det inte var ett bevis som Descartes var ute efter. Cogitot är bara
en del i en teori om medvetandet, - en teori, som på något sätt hålles helig i
ursprungslandet, Frankrike, där man ständigt ”återvänder” till Descartes -, som
fullföljs i Descartes Meditationes. För Kierkegaard hade inte Descartes mer
betydelse än såsom ( lindrigt) motstånd. Det systematiska, certesianska
ständiga tvivlet, såsom rationalistisk konstruktion kunde Kierkegaard ställa
sig tivlande till ( ”Hur länge skall man då tvivla?” undrade S. Kierk. bland
annat. Det är ju en helt väsentlig fråga. ). Jfr. Hegels Phänomenologie des
Geistes , s.72. ang. skepticism, tvivel och förtvivlan. Jfr. också Kants
ironiska säkerhetsmaxim: ”Herre jag tror, hjälp min otro.!” ( Religionen inom det blotta förnuftets gränser
(1793 ), s.158.). Detta härrör från den något yngre Kant.
Det var ju so bekant
genom Kants båda förnuftskritiker samt genom uppföljaren, Hegels, fenomenologi,
Phänomenologie des Geistes, där religionsskepsisen är än mer tydlig, som alla
dessa prästsöner, (!) som formade romantikens filosofi kunde undfly religionens
terror och skapa en tankeriktning i vilken en gud inte längre hade någon plats.
I Romantiken är det Själen och Naturen som intar förstaplatsen. Och allt uppnås
i ett rus, en svävning. Romantikens estetik är en ”svävningsestetik”, där den
estetiska njutningen beskrivs nära nog sensuellt som en fågels flykt, en
oscillering eller en extas i sinnets värld. Lika mycket som man under
romantiken dyrkade konstobjektet, lika mycket dyrkade man den estetiska uppfattning
med vilken man betraktade konstobjektet, och så kom romantiken att självbespeglande
helt enkelt dyrka och njuta sig själv.
-------
VI. Sjätte reflexionen. : Om tvekan ( en art av tvivel ) och dess
följder. En berättelse: Möte med en
fluga. Angående Tvivlets natur kan var och en, - som vill från grunden själv
försöka skapa sig en uppfattning, om tvivlets natur, kanske främst tvekans ,
relatera den till tid, som vid en fängelsevistelse eller likn.som går åt att
bestämma sig vad man skall göra - vid möte med en fluga , iakttagande denna,
där den sitter på bordet framför en, - ett stycke ifrån smörgåsen. ( Sådana här
skildringar finns säkert redan i litteraturen, men jag känner faktiskt inte
till var!!!) Nu lyfter man kanske då sin hand för att, i denna stilla miljö
följa den mänskligt nära impulsen att slå ihjäl flugan. Flugan ser handen. Det
rycker i ett ben på den, där den står, - så jag vet att den är vaken. Den är
vänd åt smörgåsens håll. Min högra hand är lyft. Jag drabbas av en slags halv
skuldkänsla, som – i det att jag märker att den är ungefär halv – i sig tar upp
en del av min tid för reflexion ( Vågar man döda en fluga. I Indien…. o.s.v.).
När detta reflekterande slutar med ett ( helt omotiverat ) avfärdande av
flugans värde, börjar jag tänka på att flugan väntar på att jag skall slå till.
Den är som jag,( i alla fall), ty vi väntar ju liksom ut varandra. Flugan
tvekar angående om den skall hålla sig på helspänn inför denna livsfara, som
den är medveten om, eller om den skall flyga bort till en vägg och ta igen sig.
Jag tvekar angående ögonblicket för det direkta angreppet och likaså beträffande
sättet. Flugan vet inte om att jag har två taktiker som jag ömsom använder, den
ena den direkta ovanifrån-smällen brukar vara bättre än den andra taktiken ,
att svepa över flugan och gripa den med en snabb knytning av handen i flykten.
Men den vet,- tror jag -, att antingen kommer ett angrepp eller så kommer det
inte. Aut, aut. Antingen – eller. Något tredje gives icke. Så, trots att jag
nu inte tillmäter flugan något värde, så tycks denna ha en viss intellektuell
kapacitet som är ungefär på min egen nivå. Inget väsentligt skiljer oss åt.
Givetvis är jag överlägsen i det att jag känner till, att jag t.ex. kan gasa
ihjäl flugan med någon (- jag vet inte vilken- ) gas. Det vet inte flugan. Men
kunskapen om detta är ju i läget oväsentlig, när vi båda nu lurpassar på
varandra. Ty flugan vill åt smörgåsen, men samtidigt inte ödsla all sin kropps
energi på att hålla sig på spänn inför smörgåsens ägare. ( Det där med
ägarskapet misstänker jag för en stund , att flugan har en liten aning om.
Själv har jag en dimmig föreställning om att smörgåsen på något sätt tillhör
mig, men denna föreställning är inte absolut. Den utesluter t.ex. inte
solidaritet , och förundran över att jag har en smörgås.) Flugan tvekar och tvekar,(
eller väntar helt enkelt ), och jag tvekar och tvekar. Ju längre jag tvekar,
desto mer värde får flugan. Den har nu laddats med ett värde i mitt sinne, som
står i klar paritet med tjurens värde för tjurfäktaren. Flugan har s.a.s.
vuxit. ….. Ja, ni känner ju igen allt detta, förmodar jag. Flugan har nu kommit
till bortre gränsen för tvek(-vänt-)perioden: detta är snart ingen idé , -
Flugan: ”jag får aldrig komma nära smörgåsen” Och jag tänker plötsligt: Jag:
”Vad får jag ut av att vänta längre, Blir den trött, elller blir den aldrig
trött, då den inte tillåter sig att bli det, utan välavvägt beslutar sig att ta
en rondpaus och flyga till väggen nu strax. Jag kommer i tvivel över om det är
flugan som har den klarare självinsikten av oss båda. Jag misstänker att den
har det. Och nu tror jag dörför inte att det är jag som leker med flugan, utan
flugan som leker med mig, och tyst ler, när den anar att jag funderar över min
egen tvekan, medan den har tvekans mått i sin hand. Den har från början ställt
in sig på ett vänta en viss – biologisk – tid, för att sedan flyga till väggen.”
Rasande över det jag plötsligt uppfattar som flugans leende, en flugas leende, tappar jag kontrollen över mitt val – det går
helt förlorat i vreden – och jag drämmer till bordet, ser flugan flyga till
väggen och smörgåsen hoppa ner på golvet och lägga sig där – enl. denne Murphys
lag – upp-och-ner. Jag är i förtvivlan över att jag inte behärskar, härskar
över , konsten att tveka. Så – där kom förtvivlan i tvivlets spår. Flugan är
lugn. Det hela gick alldeles som beräknat , och den tvättar nu omsorgsfullt
sina ben, där den sitter på den solbelysta väggen, medan jag uppriven och
svettig betraktar golvet och undersidan av en smörgås. Det dröjer ända till
kvällen innan jag skall komma att försöka generalisera en teori om tvekan. Den
kan jag hålla på att mejsla ut hur länge som helst, men troligen kommmer min
tvekan inför att själv anse teorin som klar och motsägelsefri att avbrytas av
min frigivning ur fängelset, så att dennna teori aldrig kommer tidskriften Mind
tillhanda. Alla mina papper i ämnet lämnas till återvinning av fångvårdpersonalen.
( Flugan har glatt stannat i cellen och inväntar med spänning nästa partner,
offer eller vårdobjekt , eller hur den nu ser på saken……). Hur många liv har
icke flugor räddat! Om jag ändå insett omöjligheten, - som Kierkegaard gjorde
–denne hade ett starkt spårsinne när det gällde omöjligheter - , men jag hade
aldrig fastnat för den sidan hos Kierkegaard. Jag funderade mest på hans ensamhet
…… ”Det du är tveksam om, skall du inte göra.”
----------------------------------------------------------------
VII. Sjunde reflexionen. ”Fenomenologi” och medvetande.
En ny syn på
medvetandet, medvetande som en möjlighetsbetingelse i vars och ens medvetande,
framställdes av den s.k. fenomenologins grundare Edm. Husserl ( 1859-1938 ), -
efter ett försök till en grundläggande studie om aritmetik -, och som då – under
det märkliga fältropet: ”Tillbaka till tingen!” - skiljde på det förstmämnda
som det rena medvetandet ( såsom betingelsen, ) från det s.a.s. vanliga medvetandet.
Detta rena medvetande skulle vara det, som riktades mot det redan givna.
Husserl var trött på de varianter av kunskapsteori som erbjöds, å ena sidan
kantianismen, å den andra empirismen ( se: Jan Bengtson, Sammanflätningar, Husserls
och Merleau-Pontys fenomenologi , (1988), s.19 –30.).
Enl. Kolakowski (
polsk filosof med kristen grund ) lyckas inte Husserl alls med sitt projekt,
sin ”egologi” : ”Den utväg, som han / Husserl/ föreslog, är dock skenbar.
Husserl var nämligen av den uppfattningen, att vi är, eller skulle vara, i
stånd till att tränga fram till ett medvetande, som med hänsyn till sitt
innehåll inte vore annat än ideal transparens ( /genomskinlighet/ ), och att vi
skulle var i stånd till att beskriva detta innehåll, fitt från de vanor som är
låsta till det vanliga tänkandet, och vore det i det använda språkets
strukturform, och dessutom, att vi samtidigt skulle kunna ställa frågan om realiteten
(d.v.s. genesen ) för det objektiva området under den förutsättningen, att de
givna utgångslägena inte innehöll några slags förutsättningar. Båda dessa
förmågor (/ framträngandet till transparenta medvetandet o. beskrivandet av
innehållet i detta medv./) är dock imaginära. Den första för att, eftersom
varje godtyckligt fenomens väsen inte bara måste fattas på en förspråklignivå,
utan också på ett sådant sätt, att det skulle tillåta oss, att övertyga oss om,
att vårt verbala och begreppsliga bestånd inte hade utövat något inflytande på
dess utbildande; detta antagande förutsätter dock forskarens återvändande till
ett dibarns naivitet, ett inte bara osannolikt, utan också grundsatsmässigt
obestämbart återvändande, om det än var / praktiskt, realiserbart. Det andra
antagande är bara en undanflykt / kryphål / ; den transcendentala reduktionen
som skulle ursprungligen bara suspendera frågan om genesen eller källan till
det reducerade fenomenet ( världen i sig eller det empiriska egot ),
förhindrade faktiskt återtåget, ty det gives ingen förställbar väg, som för
ifrån det neutraliserade innehållets analys till en förnyande
deneutralising/…./.” ( Kolakowski, s.27 f. )
Den måttlöst äregirige Husserl talar om
”upplevelsehorisonter” och dessa horisonter är prefigurerade potentialiteter.
Dessa horisonter är dock inte absoluta utan kan genom fortskridande
varseblivning ses som helt öppna.( Cartesianska meditationer, s.60. ) Då faller
hela H.s resonemang eftersom vad hna eg. påstår är bara att allt är evig
orientering, evig början, och det är inte någon vetenskaplig eller ens
filosofisk teori av värde att påstå det. Hos Husserl försvinner ”den Andre” och
blir, enl. Theunissen t.ex., ” inordnad som konstitutivt objekt.”( jfr. Bengt
Kristensson Ugglas Paul Ricoeur; Kommunikation på bristningsgränsen
(1994)s.155.. Sartre - och Merleau-Ponty -, sökte senare modifiera Husserls
idéer. Jag kan eg. inte se att man kom någonstans alls med detta. Man kom inte
längre än vad den dem alla vida överlägsne Hegel – i Fichtes efterföljd - hade
gjort redan 1807. Det om detta.
--------------------------------------
Ludwig Wittgenstein:
”Men jag vet ändå från mig själv vad det vill säga att ”tala till sig själv”.
Och om jag berövades organen för det hörbara talet, så kunde jag ändå föra
monologer i mitt inre. Vet jag det bara från mig själv, då vet jag alltså bara
vad jag kallar ”tala till mig själv”, inte vad en annan kallar så.” ( i
Filosofiska undersökningar, (1945) s.129. §.347. )
Trots att man inte på
något meningsfullt sätt kan beskriva detta samtal med en själv – ty vem talar
med vem – så finns det ett sådant samtal, menar W..
Kan det då finnas
samtal som inte går att beskriva?
Är ett s.k. ”samtal
med en själv” ungefär samma som ”inre monolog”?
Marcel Proust har uttryckt de väsentliga
aspekterna så här: ”Jag vänder mig inåt mot min själ. Det är den som skall
finna sanningen. Men hur? En djup osäkerhet kommer över oss varje gång själen
känner sin egen otillräcklighet; då den samtidigt är sökaren och det mörka
landskap som skall genomsökas, där inga hjälpmedel står till förfogande. Söka?
Det räcker inte: skapa. Själen står inför något som ännu inte existerar och som
den ensam kan förverkliga och genomtränga med sitt ljus….” ( På spaning efter
den tid som flytt, I, s.48.) (”samtidigt sökaren och det mörka landskap som
skall genomsökas”.)
Kan någon hjälpa någon annan med deras monolog?
Om monologen är en dialog, så vet i alla fall inte jag om det. Inte
instinktivt. Hur kan man då påstå att en monolog är en dialog? Vad är den inre
monologen? För något. Om det finns en sådan.
Redan nu
frestas man att ge upp denna undersökning. Om nu monologen ses som skriven för
den enskilde själv: Är självreflexion – i nära betydelse till ”att samtala med
sig själv” - över huvudtaget alls möjlig? Vad innebär den? Något radikalt ? (
lat. Radix = rot. ) En délibération
intime - ”intim frigörelse” - för att tala med Chaim Prelaman? ( Se Prelamans Rhetorique (1989)). Jfr. t.ex.
J.-J. Rousseaus icke så välkända dialogprojekt Rousseau Juge de Jean-Jaques, 1772-1776. jfr. ovan. Är själv-insikt möjlig? Vi vill ju gärna tro
det. Tror vi det? Är självinsikt något annat än - en illusion? Är jag något
annat än ”den dröm min kropp drömmer”? ( cit. J.L. Borges .) Animula VAGULA
BLANDULA…..
Skulle jag
kunna svara på dessa frågor? Efter att ha konsulterat mig själv… Eller: för att
både radikalisera och specificera frågeställningen till en aningen mer konkret
fråga :kan man fatta ett beslut i ( inne i ) en dialog med sig själv; - göra
någon skillnad i en inre monolog, som har denna karaktär av samtal ? ( Vi kan
se detta som min fråga. ) Kan man byta riktning? ( Ändra i ”själen” ….) Kan en
människa förändra sig själv? ( Kan man i dessa diskussioner undvika att hamna i
paradoxer som t.ex. den att vi skulle, var och en, ha TVÅ Själv ? (!) ( Detta
blev nu Adornos kritik av Kierkegaard, som Kierkegaard framställer
jagdialektiken i Sygdommen til Döden, och på liknande sätt väljer även L.
Koskinen ( Tid och evighet hos S.K. )
att beskriva denna bok. ( Ett vidunder
tycks det, en varelse med ”två själv”! )
Kan man bli allvarlig, om man alltså inte
varit allvarlig förut? Den vikrtigaste frågan, när det gäller en människa är,
enligt S. Kierkegaard, den, om vad som gjort henne allvarlig. Och det är väl
bra tänkt. Jag och … jag själv. – ( Jfr. titeln på en bok av den franske filosofen
Philippe Lejeune, Je est un autre. (
…”Jag är en andre.” är en tolkning, eller: ”Jag är en annan.”…. ) Kan en
människa så ( till den grad ) veta vad hon gör, - vara så långt ifrån
navelskåderi - att hon föredrar att förändra ( eller – i sällsynta fall –
ytterligare befästa – att med sin vilja till ytterlighet anstränga sig i
befästande av sin inställning till vad hon gör? Kan en människa i samtal med
sig själv göra sig fri från en illusion, genom att beteckna den (sic!), och
icke bara vänta på att illusionen försvinner i en resignation? Ty vad vore en
reflexion, en monolog, en dialog med sig själv, om den inte syftade till att
KUNNA förändra något i världen eller sig själv?
(…. vi antar
att varje människa är väsentligen ensam ,och att inga så kallade ”högre makter”
finnes, eller, även om de finns, att de då icke blandar sig i. ). Och, i så
fall: Kan en annan människa, - t.ex. du eller jag, - se det utifrån, är det
iakttagbart, d.v.s.: går en sådan eventuell insikt att konstatera o. därmed
förmedla? ( Ty det jag för mig själv – på mitt sätt - kan konstatera, bör jag
rimligen kunna i någon grad, på något sätt – om än blott med tystnad - förmedla!)
Kan man besvara!!!! någon fråga här, utan att hamna i rena plattheter?
----------------
”Jag känner
inte mig själv.” (Nietzsche.)
”40 år gammal
och fortfarande idiot.” (Wittgenstein).
Filosofi och Självkännedom. Aporin (självmotsägelsen) i denna.
Detta är ett helt
kluster av ( för filosofer väldiga ) problem. De hör delvis samman och gränsar
allihop till , eller utgör de centrala mänskliga problemen .Och det är problem
,som man ställer sig själv ganska ofta, men sällan ger sig tid , eller för all
del: ser vitsen i att utföra i diskussionstermer. Det är problem, som vi nästan
alltid låter hänga som obesvarade frågor i luften omkring oss – och ofta låter
vi dessa frågeställningar istället glida över i frågor om personlig karaktär
och viljestyrka, förmåga att delvis sätta oss över frihetens problem; - ofta
gör vi genom att nihilera det det enda rätta, genom att gå direkt till aktiv
handling,: vi löser problemet genom att transcendera det i handling, förvandlar
en abstrakthet till något konkret: bryter staven över problemet. Men det finns
– inte bara för filosofer - ändå alltid kvar. Det är underliggande i många av
våra dagliga resonemang. I vårt sammanhang här – och i många andra, för många
andra människor - kanske det kan beskrivas som problemet ikring ,vad man skulle
kunna kalla självdetermination, den odiskutabla rätten att vara och värna ett
själv, ( jag talar inte om rätten att existera eller rätten att vara frisk,
mätt eller lycklig eller något sådant ) och att utveckla ett eget ”själv”, vad
nu detta ”själv” än är i mitt eget livs hela sammanhang. Det ligger – som
antytts, och som de flesta vet - något mycket, mycket problematiskt i
självkännedomens och självreflexionens natur, ja, - det ligger något
självmotsägande, en apori, i vissa uttryck som självkännedom brukar beskrivas
med, och som påpekats gång på gång av bl.a. olika filosofer ( från Platon och
Augustinus och framåt ) genom tiderna. -------------
Upptagandet av en sådan apori, självmotsägelse, för att försöka
upplösa densamma, kallas – något egendomligt kan man tycka - inom klassisk
filosofi, för ”aporetisk metod”, - populär under medeltiden – och benämningen
finns ingen anledning att då…. idag avskaffa. Vi har lika mycket aporier idag ,
som man hade då , i det dagliga tänkandet…. Ty att tänka på självreflexion, -
att formulera sig om den, - det är att utsätta språket för en enorm belastning,
och att med språkets hjälp utsätta sig själv för en form av mer eller mindre
grov misshandel. Språket ( eller vårt huvud ( caput ) , eller världen ) är inte
” byggt”, så att säga, för frågeställningar av den typen…
Låt oss – som exempel - börja med betrakta
utsagan; a.) ”Det finns ett jag (d.v.s. ”jag” )som har kunskap om Adele.” ”Det
finns ett jag, som har kunskap om Adele.” Detta är icke särskilt problematiskt,
om man inte tänker på sådant som att jaget, - vi antar ett ”jag” - förändras
och att Adele gör det, och att man kan ha olika syn på vad kunskap är. Vi tänker
oss alltså nu analogt: b.) ”Det finns ett jag som har kunskap om sig självt.”
Det första som, intuitivt slår oss, är att det är en väldig
skillnad på vad jag kan veta om Adele och om mig själv. Är ens formen för kunskap
här samma?
Vi formaliserar dessa frågor
på vanligt formallogiskt sätt: a.) ” Ex( xKa))”” resp. b.) ” Ex( xKx)”. Men
denne kunskap K måste också vara medveten för x. X måste ha kunskap om att x
har kunskap om x. Sålunda : Ex ( xKx ^ (xK( xK(Kx)).Men är det då så att ”Ex (
xKx )? (xK(xKx)” och Ex ( ?xKx ^ xK(Kx)) ty x har just kunskapen om sin
skunskap om x och inte om kunskap i allmänhet om x. Om x har kunskap om sig
själv så vet han det, alltså:Ex( xKx)? (x K(xKx)). Om vi ser på begreppet
”självkännedom”, innebär det då alltid att Ex( xK(xKx)) , - är det den korrekta
definitionen av ”självkännedom” ? Eller är det först tal om Ex( xKx) och sedan
– efter en faktisk tidrymd (t) av eftertanke tZ - enEx( xK(xKx)) , där förutsättningen
är först - xKx , sedan –xK(xKx) ,eller är det tvärtom att xK(xKx) är en
förutsättning för xKx , eftersom xKx är en icke-identisk storhet i förhållande
till x, så att det är omöjligt att skriva xKx,eftersom det är en tautologi ,
alltså: xKx ? xKx, ( vilket skulle innebära, fair enough: att x ? x , också
eftersom x = 8 , - medan xK(xKx),och vi alltså bara slutar i följande : x har
kunskap om en tautologi. Denna tautologi skulle vara tom på kunskap, men det
visar den sig i allmänhet inte vara. Ty: - Man har ofta följande känsla: Man är
aldrig helt ense med sig själv. Alltså: x ˜ x. ( Här kan det vara så att självkännedomen
bara är en olikhet i tidsrymd. Att kunskapen är lika med rymden av tanke i
”eftertanken”. Jaget = skillnaden mellan före t och efter t. ) Vi kan kalla en
människas kunskap om sig själv för c.) Ex( xK(x=x).) Transformerad till kunskap
blir detta en ny insikt, ett nytt påstående d.) Det finns alltså också ett jag
som inte har kunskap om sig självt. Alltså Ex (xK(x –Kx)), vilket vi likaså kan
kalla ett slags självmedvetande, ett negativt, - negativt självmedvetande - som
kan balanseras av ett positivt i enl. med Ex(xK(xKx)).
Man kan också säga , att den kunskapen jag har om mig själv är en
speciell kunskap, en kunskap nödvändigt ställd i relation till något såsom
kunskap – enl. ”jag lever icke i lufttomt rum” - innan den är ställd i relation
till mig själv. Sålunda: Ex(xKMx), där M står för ”metafysisk”, vilket jag
översätter med: ”Jag har metafysisk kunskap om mig själv.”, ty jag kan ju inte
ha en total kunskap om hela min varelse, men en kunskap utifrån en viss
synvinkel, - i detta fall den metafysiska, d.ä. en speciell metafysik, säg
Aristoteles´. ( Metafysiken skulle vara en slags arkimedisk punkt i detta
fall.) Innebär då detta: Ex( xKMxm) ?:”Jag har metafysisk kunskap om mitt metafysiska
själv”. Eller om vi talar om geometri: ” Ex(xKGxg)”:”Jag har geometrisk kunskap
om mitt geometriska själv.” Analogt med insättande av en term på en filosof,
t.ex. Thomas ab Aquino: Ex(xKTxt) : ” Jag har en thomistisk kunskap om mitt
thomistiska själv.” Vi kallar denna självkännedom för e.) Ex(xKAxa), ”Jag har
en aspektkunskap om mitt aspektsjälv.” – om vi då reducerar metafysik, geometri,
och thomistisk filosofi till något vi kallar ”aspekter” i detta sammanhang. (
Här behöver vi inte bry oss om andras uppfattning av metafysik, geometri och
thomism, - bara min egen. Vi kan ju då insätta temer som känns mer adekvata,
såsom ”västerländsk”, ”överklassig”, ”förkyld”, ”13-årig”, - men däremot aldrig
en term som betecknar min hela person, såsom ”Kaj Genellsk”.) Detta skulle då
innebära att självmedvetande eller självinsikt förutsätter en kunskap ( en mer
eller mindre solitt grundad kunskap ) om något annat än en själv , för att
kunna forma en aspekt i förhållande till vilken man ser på sig själv. Vi skulle
då behöva befatta oss med kunskapens allmänna villkor, och med alla filosofins
grundfrågor. Detta verkar i och för sig högst rimligt. Allt detta försöksvis
rimligt och även – det medges - ganska så ”skolastiskt”. Eftersom det, som
bekant , är skralt med kunskapen även om andra saker, så verkar det hela ganska
utsiktslöst……..
Nu kan man ju ifrågasätta om man skall behandla kunskapen om sig
själv på ett sådant sätt att man tolkar den reflexiva konstruktionen ” jag –
själv ”som om jaget och ”spegelbilden är analoga, eller identiska, - alltså:
man kan ifrågasätta konstruktionen, synen, xKx, och mena att den på följande
sätt borde helt skilja på jag och själv, sålunda : xKs, som på subjekt och
objekt. Man kan alltså för meningsskapandets skull hävda, att det, ibland inte
i den reflexiva konstruktionen är fråga om en identitet. I vissa
konstruktioner, som: ”Paete dödade sig själv.” är det ju fråga om identitet.
I en annan konstruktion:
”Jag lärde mig själv grekiska.” är det också identitet. Men i: ”Jag lärde känna
mig själv.” är det en slags kvalitativ olikhet. Jag menar att ”själv” här är en
illusorisk term, ett illusoriskt pronomen, ( såsom begreppet ”klass” i logiken
är en logisk illusion i förhållande till en medlem av klassen, åtminstone i den
grundläggande, s.k. ”första klassens predikatlogik”, enl. B. Russell. ), eller
- åtminstone - en mer problematisk term. Man varför just här? Vi kan också
tänka på de språkundersökningar som är gjorda av bl.a. oxfordfilosofin av J.L.
Austin ,och å ena sidan Hector-Neri Castaneda ( f.1924, fil. prof i Detroit. -
I hans uppsats ”´He´”: A study in the Logic of Selfconsciousness, 1966. Och Indicators
and Quasiindicators, (1967)) i American Philosophical Quarterly, IV,2, 1967.),
och andra, spec. här P.F. Strawson (f.1919.) och dennes bok Individuals,
(1959), där denne söker redan ut vissa sådana här utsagor. Strawson börjar med
att fastslå att det tycks finnas en enighet om att det finns utsagor som har psykologiska
attribut, vissa fält inom det mentala, som bara den egna personen kan känna
till och tala om. Strawson kallar dessa – en central klass av psykologiska
predikat - för ”P-predikat”.
Reflexiviteten. ( Språklig exkurs om denna. : Specialfall: Det
franska språke t. -:.beträffande Självet och siget.: ”soi” är ett reflexivt
pronomen. Tillägget ”même” i ”soi- même”,”moi -même” härstammar från lat.
”ipse”/ via ”mipse”/ ( via en rad andra övergångsformer, : man går från
1300_talets meisme”, till mesme, från lat. metipsimus, vilket härör från ett
suffix till superlativet ”metipse”, ur ( loc. class.) ”egomet ipse” = moi-meme,
från ”egomet” = ”moi” – här alltså ett ”ego” förstärkt med ”met” och ”ipse”= ”meême,
en personne”, om ni förstår…...)alltså ordet för sv.”samma”,”likadan”, men
också ”själv”,- ( Språkens olika sätt att behandla (!)reflexiviteten påverkar
ibland den spekulativa filosofin, där man har ovanan att icke börja med tingen,
sakerna, men med orden!( - Jfr. utsagan ”Det är dålig metod att börja med
orden.” Av filologen Ferdinand de Saussure .- ) Det existerar alltså med
grammattisk (språkligt geografisk) ”nödvändighet”( d.v.s. verklighet) en
skillnad mellan språkbruket hos G.W.F. Hegel ( såsom tysktalande)
och.J.-P.Sartre ( såsom fransktalande).- (” Siget”, - detta begrepp är okänt
för en svensk - ”le soi” är samtidigt ett begrepp som i Frankrike, som - i
vissa kretsar - tidvis betyder, eller numera: betydde ,”den intellektuella
traditionen”. – vilket säger något om den franska cartesiska filosofiska
traditionens fasta punkt. Samtidigt säger fransmannen i gemen ofta: ” Ce qui au
monde viellit le plus vite: la nouveauté.”- det som åldras snabbast är
nyheten….). När t.ex. P. Ricoeur skriver:” Sigets position är inte en given,
men en uppgift…”,så avses ju mer vad vi kallar ”Självet”. ( ”Självet” har ju i
sin tur i svenskan ingen stark ställning i språkbruket. Vi har alltså inte ”reflekterat
oss” så långt som en tysk de facto har…- denna problematik kan spåras bakåt
till - självaste (lat.: ” ipsissimus ”) - Hegel. Denne hävdade att ett träd
eller en blomma har ett sig (”sich”), men icke ett själv ( ”Selbst”), ty det
senare, det kan bara en människa ha ( att ha….. Självmedvetande ).) ( Den
andre: franskans ”autre” kommer från latinets ”alter”, som i populärlatinet
ersatte ”alius”; ”autrui” kommer ur ”altrui”, en äldre form av ”autre”, löpande
in i pers.pron. ”lui”(”han”), ( till ”alterlui” ), alltså ungefär: ”en annan
han”. Vi kan jämföra de båda nutida uttrycken, med något olika innebörd i
franskan, ”l´autre” och ”l´autrui”. Begr.”autrui” är ung. sv. ”granne”.)) (
Inom den franska kultursemiotiken utvecklades en särskild terminologi med
ursprung i reflexiviteten, delar av vars ”grundläggande grammatik” lyder: reflexivitet:
jämnårig med , irreflexivitet: far till,; symmetri: syskon till,; assymmetri:
far till,;transitivitet: förfader till; intransitivitet: far till. Dessaa
termer kan användas i de mest skilda sammanhang, och hade sin främsta
utbredning under den strukturalistiska erans hektiska spekulation, där den
strukturalistiska tanken också avslöjar sig i sin statiskhet, vilket – i
reaktion - fick den svårfångade seriella teorin att uppkomma, ur musikens
semiotik.. ) )
--------------------------------------------------------
Contre-partier.
En protest mot alla betraktelsesätt, alla försök till att nå
självinsikt och något som helst självmedvetande skulle ju inläggas av alla
behaviourister, - filosofer som utifrån en uppfattning om Auguste Comtes ideal
om den exakta kunskapen ( i Cour de philosophie positive , 6 bd. 1830-42. ), utgår
från att allt vi kan iakttaga betr. människan är beteenden, och förnekar introspektiv
kunskap om medvetandet.
Riktningen uppstod ur
den s.k. funktionalismen, en gren av den transatlantiska pragmatismen, där
William James - broder till den fine romanförf. Henry James - och till John
Dewey - vilka arbetade med den snillrike Charles Sanders Pierce - arbeten
spelade en särskilt viktig roll. Dessa grundade ju senare ”pragmatismen”. William
James´ The principles of Psychology
(1890) var närmast koncentrerad på att visa att beteenden och mentala processer
var möjliga att förändra. I det mentala hade man fortfarande insyn, - man kan
här nämna James inflytelserika bok The varieties
of relifious experience (1901-02), på sv. Den religiösa erfarenheten i dess
skilda former, (1923). - Funktionalismen uppstod mer explicit med John B. Watson
(1978-1958) - jfr dennes Behavoiurism
(1925).
En behavoiurist såsom den
klassiske B.F. Skinner uttalar följande:
”Utan det verbala kollektivets hjälp skulle
allt beteende var omedvetet. Medvetenheten är en social produkt. Det är inte
nog med att medvetenheten inte är något fält för den autonoma människan;
medvetenheten är helt utom räckhåll för den ensamme..” ( ur B.F. Skinner,
Bortom frihet och värdighet, (1973).
”Den [ medvetenheten ] är
inte heller inom räckhåll för någon människas exakta kunskap.”(ib.) Hos Skinner
finner man mycket lite av den öppenhet som
är så grundläggande för t.ex. Pierce.
S. Shoemaker, influerad av bl.a. J.L. Austin (1916-1960) och Ludwig
Wittgenstein ( i Philosophy today, no.3. (1970) ed. J.
Gill ,ss 72-90.):
”Filosofer som har reflekterat kring användningen
av första-personspronomen som subjekt har ofta varit böjda att säga sådana
saker som att man inte kan vara objekt för sig själv, att ens Själv inte är en
av de saker som man kan finna eller möta i världen. Den vanligaste slutsatsen
är naturligtvis att ens själv, vad man ”kallar Jag”, inte kan vara något av de
fysiska eller materiella tingen som man finner i världen. Men, vad alla vet som
är bekanta med Humes och Kants skrifter, bland andra , är det också vida
förnekat att överhuvudtaget något immateriellt erfarenhetsobjekt kan vara
objekt för tanke och erfarenhet. Dessa åsikter leder naturligt till den
slutsatsen att ”jag” inte refererar, att det inte finns något Själv, eller att
Självet på något sätt inte är ””i världen”.”(s.79.)
Shoemaker kommer så
småningom fram till att ”jag” är ett pseudosubjekt, analogt med ”det” i uttrycket
”det regnar”, ( - man tänker även på Fr. Nietzsches tanke om att ”det tänker”… Och
det framkommer på ett liknande sätt hos G. Groddeck i dennes brevroman, Das
Es.) - en rimlig slutsats, i det sammanhanget. Och efter detta så börjar det
bli intressant:
”Jag tror att de
största orsakerna till problem här är tendensen att tänka på medvetande
(/awareness/) som en slags perception (/perception/ ), d.v.s. Vi ser också, att
vi aldrig kan nå någon kunskap, om vi inte för något slags – mer eller mindre
lyckat - ( logiskt ) resonemang, reflekterar över vad vi förnimmer utom och
inom oss, - och vad gäller oss själva så skall då självkännedomen delvis uppnås
med en självreflexion, ett samtal med oss själv. Alltså ”xKx ? xSx ”
En nödvändig men inte
tillräcklig förutsättning för självkännedom är att vi samtalar med oss själva.
( Omvändningen gäller inte. ) - Man har ibland – som W. Köhler framhållit ( i Zur Debatte um reflexive Argumente in der
neueren deutsche Philosophie (1987) i Philosophie und Begrundung, 1987.)
framställt tänkande av typen reflexion som ett ”internaliserat tänkande”. Ett
sådant, där man delar upp sig själv i sitt alter och ego slutar dock inte, enl.
Köhler, i en tillfredställande upplösning beträffande anspråk på vare sig
förståelighet eller sanningshalt, eftersom man psykologiserande måste besinna
sig på den förmåga att föra sig själv bakom ljuset, som alla människor har. (
Jfr. Schnädelbach ( Zur Kritk des Geltungsanspruchs des Verständlichkeit, 1978
). Här kommer man alltså inte fram!
Någon dialogiskhet i
monologen kommer inte i egentlig mening att fungera, ty det finns ingen som i
det inre kan avgöra vem som har mest rätt.
Vi måste också inse
att självet inte kan definieras i en a-historisk punkt, utan att, som J. Lacan,
i Edm. Husserls efterföljd, menade: ”för varje människa gäller att underkasta
sig en logisk beslutsprocess relaterad till en tid för att förstå.” ( E. Roudinescou,
s.209. ) Lacan menar alltså helt enkelt att det tar tid att utvecklas och att
förändras och att besluta sig.
Man ställer sig också
ofta inom filosofin alltmer frågande till fenomenet ”reflexion”, - jfr. här
t.ex. Maurice Merleau-Ponty i hans postuma papper - ( Le visible et l´invisible
) - ser det som en självmotsägelse, och ser tänkandet självt som en sådan
apori, motsägelse. Man kan inte gå bakom det. ( Emedan man inte kan gå bakom
det, så är det ( tänkandet ) självmotsägande, enl. K.O. Apel, - kryptiskt nog.
) Köhler undrar ( i slutet av sin mycket omfångsrika essä om filosofin i sin –
nuvarande - helhet ). ”Om man nu åtminstone tar ett steg tillbaka och, med Blumenberg,
ställer frågan:” Vad var det egentligen vi ville veta?”, beträffande filosofi
och grundande, så ser man att den filosofiska reflexionen över de filosofiska
metoderna alltid går utöver sig själva. Den kan alltså inte stå ensam. Som det
”förutsättningslösas vetenskap” – filosofins mål har alltid varit denna förutsättningslöshet,
medan man ofta tillåtit, av en anledning som inte kan vara annat än nöd,
antaganden - söker den alltjämt en hållpunkt för en rekonstruktion av grundantaganden:
en sann grund, en riktig metod, en koherent eteori. ( Jfr. t.ex. M. Farber, The
ideal of a presupposition-less philosophy, (1940)) –”Man brukar inte hålla filosofiska
framsteg för omöjliga – dessa framsteg innebär dock oftast, att man förklarar
vissa utsagor såsom omöjliga… - och inte heller se som osanna paradigmbytet
från ontologiskt över mentalistiskt till lingvistiskt paradigm, för att ändå
trots detta kunna föreställa sig, att inte ändå andra paradigm med tillhörande
metoder än de som utvecklats här, som hittills varit de grundläggande i filosofiskt
tänkande och som framställt mycket överskådligt av Finch: /…/.” ( Här syftas på
H.L.R. Finchs bok Wittgenstein – the later philosophy,(1977)):
”Dessa tre metoder
motsvarande de tre filosofiska ramverken hos Platon, Descartes och Wittgenstein
är (1) den sokratiska metoden att definiera ( avhängig av distinktionen
särskild-allmän); (2) den augustinska introspektionsmetoden ( som vänder perspektivet
till det inre-yttre); och (3) den kantianska metoden med förutsättandet ( som
finner den avgörande delningen mellan a posteriorit och a priorit ).
Filosoferna Platon,
Descartes och Wittgenstein, visar oss faktiskt hur världen skulle se ut i
termer av dessa tre metoder. Platons grottbilder Sokrates metod, Descartes
cogito den augustinska, och Wittgensteins språk-spel den kantianska.” ( Finch ,
s.147.)
Vi finner, att vi vad
gäller självkännedom aldrig har en omedelbar sådan. ( jfr. Edm. Husserl, och P. Ricoeur, i
Theory of Interprations, kap The question of the Subject.)
Den udda reflekteraren
Maine de Biran:
”Jaget objektiverar sig
inte i en bild; det förstås heller inte genom en ontologisk abstraktion. Hela
dess verkliga existens är i uppfattningen och upplevelsen av ansträngning ( ” l´aperception
de l´effort” ….. ), för vilken det känner sig som subjekt eller orsak.”
( Mémoire sur la
décomposition de la pensée, I. ss.144-148.
----------------------------------------
