Dansen - una romane

 

DANSEN

DANSEN

Nästan innan Pannhänger Armbürster denna sensommarmorgon hade vaknat ryggade han inför den vid denna tidpunkt vanliga för hans ögon ständigt svävande synen av en dansande flicka. Redan som tonåring hade han känt en svidande smärta i hjärtat så fort någon i hans närhet rörde sig rytmiskt. Själv var han nämligen totalt omusikalisk och något som liknade rytmsinne hade varken han, hans föräldrar eller någon i hans släkt haft. De hade alla kommit från en bergsby i Kinnekulle med mycket tunn luft, och Pannhängers far, Leonwrid, hade ofta på skoj sagt att sinnet för musik, det hade deras släkt låtit sippra ut i luften och sett försvinna som ett moln, för att kunna mer koncentrera sig på viktiga ting i det närbelägna Skara.

Fadern hade dock haft och i smyg odlat en poetisk ådra, och alla vet att poesi och musik inte alls är samma sak, även om många – ljugande eller fulla - säger att det är så. I sin ungdom hade Leonwrid publicerat sig, och ännu cirkulerade dennes diktsamling i Kinnekullebergen.

Nu vaknade alltså Pannhänger denna morgon, i sin ålderdom, vätande käppen som stod invid sängen, och kände den vanliga smärtan över bröstet, eftersom han såg en ung, dansande flicka i andanom. Om han hade kunnat slita ut flickan från andesynen, från morgonhallucinationen, och kastat ut henne genom fönstret så hade han gjort det. Men det var förstås omöjligt.

 Pannhänger bodde inte i bergen, men närmare bestämt i Göteborg, på Arkivgatan.

Lägenheten var en tvåa på andra våningen i ett hus ägt av ett kommunalt bostadsbolag. Det var högt i tak, och det var ju bra och en enkel och lättförståelig egenskap. I övrigt var lägenheten ett under av krånglighet. Så mycket vinklar och vrår som arkitekten hade lyckats stoppa in i konstruktionen av en tvårumslägenhet i ett hyreshus si om den lägenheten Pannhänger hyrde, det får man leta efter.

Redan när man kom in i hallen så började det. Man kunde i denna inte alls skönja vart man var på väg, men trodde att man var på väg ut igen, då de två dörrarna i hallen såg ut som lägenhetsdörrar och inte rumsdörrar. Om man till äventyrs vågade sig på att öppna någon av dom så kom man alltså antingen  ( den vänstra ) till det lilla köket, där ett väldigt Electrolux kylskåp med frys stod och sjöng i olika tonarter, eller den högra, då man med ens mötte ännu en dörr, en mindre, som sedan ledde till ännu en liten hall, där man insmugit två dörrar, varav en ledde till en klädkammare, vilken låg invid hisstrumman, och en annan dörr, som ledde till Pannhängers sovrum, där sängen inte riktigt fick plats, på grund av en utskjutning i väggen, som fanns där för att ge plats åt en osynlig och mystisk ventilationstrumma, som ledde ända upp till taket.

Lägenheten var mörk, trots de överdådigt höga fönstren, som utanför sig hade halvmeterbreda gesimser. Tapeterna var mörkt gula eller ljusbruna, med en blå bård nära taket.

Rummen var absurt möblerade, vilket förstås accentuerade den rebusartade planlösningens dadaistiska prägel. I både sovrummet och vardagsrummet var längs väggarna, där sådana fanns – höll jag på att säga – placerade två meter höga bokhyllor, proppfulla med böcker, placerade i dubbla rader, bakom varandra. I sovrummet fanns en säng, i vardagsrummet ett skrivbord, en fåtölj och en platt-TV. På den enda lediga väggen fanns ett foto på fadern, modern och den unge Pannhäuser. Fotot var även det absurt, eftersom den fyraårige Pannhäuser där lekte med klotsar, och fadern höll tre sådana i händerna, medan han strängt blickade mot fotografen. Modern log inåtvänt och spanade över pojkens huvud mot något okänt ljuvt.

Morgon ljuset strilade nu in i sovrummet, över sängen, där Pannhäuser satt med de bara fötterna på en liten ruggad matta av persiskt slag. Käppen hade han greppet med höger hand, och med vänster sökte han nu trycka upp sig till stående ställning, eftersom han sökte sig till upprätt ställning, i akt och mening att gå och kissa i badrummet.

”De e då fan också”, sa han.

Sen lyckades han, med käppens hjälp gå och pinka.

 

 

Utom Nooshi

 Kompetensen hos svenska politiker idag - utom Nooshi - är av det slaget att man skulle tveka inför att ge dem uppgiften att formulera  anslaget som skall sättas upp på dörren till boden i lekparken.

Darkness on AMAZON Now!!!!!!

 

 

freud - på gränsen till läkare

 

 

 

FREUD – på gränsen till läkare

 

 

BARA FÖR att någon har lyckats servera ett skämt som rör ett problematiskt område i den mänskliga existensen, gör ju inte att detta problematiska område, dess problem för individen, försvinner.

Det allra klaraste tecknet på att problemet är kvar är ju att skrattet fastnar i halsen på en. Att skrattet fastnar i halsen på en bevisar å andra sidan inte vare sig att skämtet är dåligt, eller existensen av en suverän instans inom Människan, en okänd kontinent, som man kan kalla det Omedvetna.

Så kan man också – likt man kan vara skeptisk gentemot komikens kritiska möjligheter - se på förklaringar och tolkningar. Enbart mot bakgrunden att man får något förklarat för sig, eller tolkat, kan man inte anse att saken är utagerad. Man kan nämligen tänka sig andra förklaringar än den man fått, och dessutom kan förklaringen man har fått vara felaktig, ellr på något annat sätt otillfredställande.

Inte desto mindre förtjänar ju merparten av alla skämt och förklaringar och tolkningar respekt i så måtto att de faktiskt ÄR DÄR, som några slags abstrakta fenomen, att ta ställning till.

Man kommer inte undan vad folk serverar en, även om man inte alls tänker förtära vad man ser framför sig på tallriken.

Ligger det en kokt fisk på tallriken, så gör det.

 

Sigismund ( Sigmund ) Schlomo Freud var född 1856 i Böhmen i en stor judisk mycket typisk mellan europeisk medelklassfamilj, levde i Wien och dog i exil 1939 i London. Efter att med höga betyg avlagt läkarexamen i hemstaden 1881, valde han snart den psykiatriska läkarbanan. Genom  ett stipendium kunde F. resa utomlands och kom snart att arbeta tillsammans med pionjären inom modern psykologi, J. Breuer, i Paris, där han kom i kontakt med hysteri och andra tillstånd, och där ett av de främsta behandlingsmedlen var hypnos. I Nancy i Frankrike botade under denna tid psykiatern H. Bernheim patienter i tusental med olika symptom, psykosomatiska sjukdomar mm. med suggestion- suggestionshypnos. Freud besökte Nancy-kliniken, och lärde. Hypnosen skulle komma att uppta Freuds tankar, medvetet o. omedvetet, under hela hans liv. Denna behandlingsform hade dykt upp i mer ”vetenskaplig” form först hos A. Mesmer och även fått namnet Mesmerism. Denne upptäckte att det räckte med suggestion för att – i vissa fall – lindra symptom, samt för att bota vissa psykosomatiska sjukdomar. Mesmer kan sägas vara den förste moderne psykoterapeuten.

Hypnosen föll av olika anledningar i vanrykte ungefär mellan 1860 -80 men uppstod i Frankrike igen med Liebeault och just Bernheim i vad som benämns den ”gamla Nancy-skolan”. En nyare skola i Nancy bestod bl.a. av doktorerna Coué och Baudouien. Dessa införde bl.a. självsuggestion – en föregångare till KBT - som metod och införde likaså begreppet ”det undermedvetna” i sin teori.  I början av 1880-talet skrevs i Frankrike ett flertal publikationer i ämnet hypnos - under det Charcot/Bernheim började använda denna. Här användes begreppet ”Omedvetet” och hysterin ansågs i publikationerna vara ett bevis för just det Omedvetnas aktivitet.  Dessoir skrev också 1890 ett verk med den rafflande titeln ”Det dubbla jaget”, där denne beskrev ett övre och ett nedre medvetet, i anslutning till en av den då berömde G. Fechner redan etablerad topologi.

 

 Charcot – den vid sidan om Breuer kanske främsyte psykiatrikern i Frankrike under denna tid - visade offentligt  (!) upp patienter med dipsykism - dubbel personlighet - och polypsykism ( flera personligheter ). Ofta var dessa demonstrationer rena teaterföreställningar, där patienterna, oftast kvinnor - ”hysterikor” -, ibland låtsades svimma, eller suggererade sig själva till svimning eller likanande för att tillfredsställa sina läkare till vilka de hade knutits känslomässigt, och successivt alltså blivit deras ”partner i brott”.

 

 Allt detta var en fascinerande värld inte minst för en så fantasifull personlighet som Freud redan då var. Den var även tilldragande för den senare framgångsrike Pierre Janet, som skrev Automatisme psychologique. (1889-1900).

 

 Redan under Paristiden började Freud – som länge drömt om att bli författare på det ena eller andra sättet och var en hängiven läsare av romaner, noveller och dramer - skriva fallbeskrivningar, ibland tillsammans med Breuer. Dessa beskrivningar är mycket välskrivna. Freud hade i sin ungdom haft både litterära och filosofiska ambitioner. I samtida wiensk press frågade man sig också, halvt raljant, om Freud nu skulle slå in på författarbanan, eller om denne skulle fortsätta vara läkare.

 

Här är det lämpligt att föröka se vad för slags intellekt Freud hade, eftersom typen av forskarintellekt ofta kommer att bestämma formen för den forskning som skapas.

Så hade Freud ett gott logiskt och diskursivt intellekt, men sakade förmåga – även om F. ju skrev en hel bok om humor och vits - att uppskatta former och meningsfullt processa information som hade flera lager. Freud var fullständigt omusikalisk, och nekade sina barn att y sysselsätta sig med musik. Han behandlade all information på ett mer digitalt och rebuslikt sätt, än analogt och känslofullt. För bildkonst var ju Freud inte heller alls utrustad känslomässigt, men betraktade alltid enbart det manifesta innehållet, medan formsidan av ett konstverk, som linjernas karaktär eller färgens harmoni för honom tycktes helt försumbar!

Så kan man utan vidare säga att Freud, som gav sig in på att diskutera samtidens kultur, inte alls hade möjlighet att förstå ens grunderna i musik, bildkonst och skulptur.

Att betrakta konsten i ett samhälle enbart utifrån vad som kan sägas om den ”berättande” eller ”diskuterande” sidan i ett konstverk är ju ett betraktande som gränsar till icke-seende.

( Freuds diskussion kring Michelangelos Mosesstaty är ett exempel på detta. Den formella aspekten av Michelangelos bildspråk förbigås helt. Det enda Freud noterar är de explicita detaljerna. Kanske var Freud också påverkad av den judiska traditionen, med dess inriktning på diskursen sofistik, mer än på andra möjliga egenskaper som dess skönhet eller mångtydighet.) Inte desto mindre var Freud en fascinerande tänkare, en god stilist och en suggestiv berättare.

Han kunde på ett medryckande sätt, och med effektiva bilder, få läsaren med sig i beskrivningar av intrikata själstillstånd, som till stor del inte alls existerade.

Freuds bok om Vitsen ( och dess förhållande till det Omedvetna ) behandlar ju vits och humor i förhållande till driftekonomin, - alltså i förhållande till individens spänningstillstånd och hälsa – inte i förhållande till vad vitsen eller humorn eller ironin  står i förhållande till. (jfr. Uwe Wirth och dennes diskussion om diskursiv dumhet.)

Katalogartadheten i denna bok ger ett komiskt intryck. Man kan ju inte tänka sig något mer tillfälligt än vitsen. Att då få hundratals och åter hundratals vitsar serverade åt sig inom en boks pärmar överträffar vida minimikraven för grotesk.

 

En ytterligare intressanthet, beträffande Freud, är ju dennes ord till sin själasörjare, Wilhelm Fliess, där Freud menar att han  önskar han slapp läsa. ”Om jag ändå slapp läsa böcker!”

Här kan man ju då tänka sig att Freud enbart ville luta sig mot observationer och experiment.

Att han ändå stödde sig så mycket på kulturella föreställningar och intellektuella skapelser komplicerar saken.

Man kan här tänka på en annan författare, S. Kierkegaard, som även denne var högst ovillig att läsa böcker. Kierkegaard som så starkt opponerade sig mot diverse filosofer, hade sällan läst dessa, eftersom han också menade att han inte kunde läsa böcker som vilade på hypoteser han inte höll med om.

Både Freud och Kierkegaard var fulla av inspiration och upptäckarglädje, och skrivlusta. Problemet med detta är ju att de inte var berättare. ( Men de var stora beundrare av diverse romanförfattare, Kierkegaard av Steen Steenson Blicher, och Freud av Arthur Schnitzler. Men nån talang för gestaltning hade vare sig K. eller F..) Vad skulle de skriva om? Jo, om vad de tänkte om Människan.

Men vad de tänkte om människan var ju inte vetenskap. Det var reflektion och påhitt.

Intressanta saker visserligen, men ändå inte något man kunde ta till sig som verifierade fakta.

Både Kierkegaard och Freud kan betraktas som fantaster, som lade fram sina fantasterier som sanningar.

En fantasm är inget annat än en drömsyn.

En fantast är – definitionsmässigt – en som lägger fram sina drömsyner offentligt.

Om Kierkegaard och Freud nu verkligen VAR sådana individer, som bäst kan beskrivas som de som lägger fram drömsyner, är en viktig kulturhistorisk fråga.

Man säger att Freud var fantasifull, men är dewt sant?

Kanske var han mer en konspirationsteoretiker, i sin mani att lösa gåtor.

Ty hans största intresse tycks ha varit just det. Han var född till korsordlösare.

Så ville han inte bara klura ut varför människor blev hysteriska men intresserade sig för alla möjliga gåtor. I en bok sökte han reda ut om det inte kunde vara så att Moses var Egyptier, i vissa anteckningar menade han sig ha bevis för at Shakespeare inte var författare till Shakespeares verk.

Det är ju så att – när det gäller konspirationsteorier – den största fantasifullheten är den som underbygger tesen att allt är ganska enkelt, och att allting förmodligen gick till precis som man alltid sagt att det gick till.

Att söka alternativa förklaringar till allting tyder på en slags rigiditet, och är också en variant av eskapism.

Det utmärkande för Freud är en rigiditet i att alltid se allting som rebusar, som gåtor, samt den otroliga envishet med vilken han hävdade att allting var just det.

Att det ligger någonting bakom varje företeelse kan man ju i många fall hävda, men det är ingen mogen inställning till fenomen och existens.

Om man skall vara läkare bör man främst inrikta sig på att läka, men empatin lyser helt med sin frånvaro hos Freud. Man kan över huvud taget inte se någon möjlighet att någonstans hos Freud finna ett manuskript med titeln: ”Vårt behov av tröst.”

Freuds drivkraft var ärelystnad. Han kom från en fattig familj, insåg sin begåvning, och kunde inte förstå varför inte han skulle bli en slags humanvetenskapernas kung. Någon gräns för vad han trodde sig kunna förklara, med sin rebusmetod, fanns inte.

Det ligger en slags dumhet i hans iver att förklara allting. Särskilt som han inte alls riktade sig mot allt, men bara mot det mest pikanta.

Hans favoritobjekt var de objekt som var de erotiskt mest kittlande. Så var hans fru Martha inte fel ute, när hon menade att hennes man sysslade, dagarna i ända, med pornografi. Hon kände sin man.

Så var också Freuds favoritfall, som Råttmannen, en person som förläst sig på erotiska romaner. Här excellerar Freud också i att kittlande söka dölja – och därmed uppenbara - att allting handlar om pornografi.

I stället för att forska I MEDICIN, ISTÄLLET FÖR ATT SKAPA EN PSYKOLOGI SOM KUNDE GÄLLA FÖR ALLA MÄNNISKOR I HELA VÄRDLEN, SKAPADE Freud en psykologi som kunde gälla för ett litet skikt av borgare i en liten del av Europas mitt. Just den patriarkalitet som rådde där fick forma mönster för hur man skulle se – föregivet vetenskapligt – på Människan, även människan på en ö i Stilla Havet.

Freud extrapolerade utifrån sitt eget förhållande till sin far, och fick fram en idé om ett generallt förhållande fader-son, som skulle gälla alla människor, när det nu finns människor för vilka en fader aldrig funnits, reellt eller symboliskt eller båda.

Freud var mån om att på fotografier framställa sig som ”mannen med järnblicken”, som avslöjade allt. I själva verket sökte han spärra in folk i sina egna föreställningar. Det var inte fråga om nån frigörelse över huvud taget.

Freud sökte inrymma mänskligheten i sina fantasier, i sitt korsord, i sina rebusar, och gjorde sitt bästa, genom sin medfödda retoriska skicklighet att skapa nya begrepp, som snabbt gjorde sig nästan oersättliga, för att snabbt muta in det område som han upptäckt att man kunde fabulera fram genom ett begreppsmässigt trolleri.

--------------------

 

Freud upptäckte, enligt egen utsago, att drömmen var ”kungsvägen” ( ett uttryck från Diogenes d.ä. , - filosofen som bodde i tunna …) till det Omedvetna, till ”den andra skådeplatsen”, ”der andere Schauplatz”.

 

      Ordet ”kungsväg” här aningen dubbeltydigt, eftersom kungsvägar ju alltså sällan finnes: det finnes ingen kungsväg till matematiken, menade ju den gamle Diogenes i samtal med "världserövraren" Alexander; - analogt med detta, så är det tveksamt om det är så lätt att komma åt det Omedvetna, som att bara gå drömmens väg. Kungsvägen är maktens väg. Man kommer ju sällan åt en insikt om man följer maktens män.

 

Breuers och Freuds fallbeskrivningar har det gemensamt, att de nästan alltid är exempel på hur kvinnor (!) botas från hysteri, och de avslutas alla lyckligt och väl – efter ett rappt uppnystande med botande insikt - med den lycklige analytikerns suck :”/…/och jag såg henne aldrig mer.”.

En mer effektiv plot får man leta efter.

 

 
 

 

 

 

Kaj Bernh. Genell, Writing the Fiction of Tomorrow, Amazon,  $12.00.

PHILOSOPHY

 

The term when I took that course, I was thrilled. I had been published in a weekly paper in California. My short story “Night without Ending” got attention from a Los Angeles critic and was deemed “promising.”

So, I entered the course with a light heart and substantial self-esteem.

The professor of the Institution was holding a welcoming seminar all by himself, where he perhaps wanted to see if there were any talented minds among the newcomers.

There were approximately fifteen new students.

Like most professors in the Institution, this professor did not hold Theoretical and Practical Philosophy separated very much, as they initially ought to be. Still, he immediately started to demonstrate a problem that a theoretical philosopher might very much appreciate but not a practical one.

Five of his colleagues lurked in the doorway to the hall, all with broad smiles on their faces.

It turned out that in this Institution, people were always SMILING at all events, during all circumstances.

 

The professor had a large, bald head with many small brown spots on the surface.

Professor Baldness smiled, ogling the small congregation of newcomers.

- Imagine you are looking at a color spot. Like this one. He pointed to a small red spot on the wall.

- It is a red one for me. What I see creates a sensation in my brain, and I always refer to that sensation as “red.”

But I cannot be sure that my sensation is just like yours. When you ( he pointed at a boy named Lester ) see that spot, you also say it is a red spot, but the image in your head is not necessarily the same as mine. The color of the spot in your head might be one that I would call “blue” if I saw it.

We are never sure of what other people are seeing. What I am referring to as “red” you are also giving the name “red” while in your head, you are experiencing what I would call “blue.”

And I will never know. And you will never know. This is the problem of the private mind and subjectivity.

This problem, which borders on the field of paradoxes, is central in what generally is referred to as Pheno-menology, which is the philosophy of phenomena, which means the philosophy of those things that are “visible” or that are in some way objects for our senses.

Phenomenology deals with the problems of perception. Perception is paramount in all philosophy, apart from logic, philosophy of Mathematics, theory of argument-tation, and the like.

Our world is a world of experience.

 

Hence, it is essential to know about this branch of philosophy that deals with the fact that every mind is solitary and that we cannot determine the nature of other people´s perceptions. I don´t know what you see, and you don´t know what I see.

                 Perhaps this wasn´t at all what he said. But this was what I thought Professor Baldness said. Probably, he took it a couple of steps further and made it more interesting. I don´t remember.

I was, however at the time enthusiastic and eager to find a way to solve this puzzle.

 

The main problem of Phenomenology is the one that deals with the nature or essence of something. What IS a thing? What IS a specific phenomenon? What is a pencil? What IS a house? What is a flower? To determine these questions, which are labeled “phenomenological questions” or ”phenomenological research” by its proponents, some phenomenologists conduct this research by putting themselves in a particular state of high concentration, called époché.

 

               Later, when I was slightly more experienced, I never thought phenomenology was anything for me. And I always get highly suspicious of anyone I meet if they claim to be conducting “Phenomenological Research.” This term is some sort of a cover for people who want to speculate freely on pretty much everything without being subjected to any genuine criticism.

 

Regarding the  “jolly” mood of the teachers at the Philosophical Institution and the habit of everlasting smiles, I got very nervous about it. I already in other institutions in the Cultural Department, in connection to courses in French Literature and History of Arts, met a strong attitude of Irony, so that I almost thought I was facing a WALL OF IRONY, an ironic crowd, and if such a crowd is a troublesome and tu tiresome obstacle, irony at least REFERS to something. The irony of the professors in the Literature Department was put in contraposition to actual trends, ways of looking at life, values, and so on.

The enormous smiles of the philosophy teachers, and later on the faces of most of the pupils, on the other hand, were not REFERRING to ANYTHING AT ALL. Smiles in the Philosophy Department were infinite and empty since they seemed to refer to EVERYTHING.

Smiles are often hostile and similar to how some animals, carnivores, and others show their teeth.

That was not precisely what the smiles were at the Philosophy Department. The smiles of the philosophy teachers were still worse. Their smiles indicated that whatever you say in these rooms will be subjected to infinite criticism and will most certainly have no value. Everything philosophical has been thought and said before, and we merely repeat it at this place. Our smile is to ensure that we can cope with this. Our institution is an institution of utter meaninglessness and pure nonsense.